2011-10-17

Hässelbyloppet 2011 DNF

Hässelbyloppet i år blev ett antiklimax. Största farhågorna dagarna innan loppet var om jag skulle lyckas skaka av mig förkylningen som huserat i det Engströmska hemmet de två senaste veckorna. Väl ute på tävlingsområdet på söndagen så kändes kroppen riktigt bra och jag var mäkta sugen på att få springa tävlingen. Dels bjöds det på riktigt vasst och inspirerande motstånd och dels hade de senaste intervallpassen gått riktigt bra vilket indikerade att det kunde bli ett bra resultat.

Vädret på söndagsförmiddagen var nästan idealiskt med en sval temperatur och lite solsken. Dessvärre blåste det lite på sina håll och tyvärr är Hässelbyloppets bansträckning är ganska vindkänslig. Starten gick i ett rasande tempo över startgärdet. Jag klockade in låga tre på första kilometern och hade då jobbat upp mig genom fältet förbi några av de lite för optimistiska startande. Efter en kilometer kastade jag en hastig blick runt omkring mig och såg att jag hade sällskap av Laser, Landin, Unicorn-Linus och Trädroten. Ett gott sällskap och alla såg riktigt taggade ut. En bit framför oss skymtade jag Peter Gross, Leandersson, Napoleon samt britterna Donnan och Fraser.

Första hälften av Hässelbyloppet är lättlöpt med en del utförslöpningar som dock präglas av en del skarpa och knixiga kurvor. De första kilometerna landades runt 3:05 vilket kändes kontrollerat. Jag hade redan ställt in siktet på den avslutande hälften som har några sega motlut vilket normalt sett brukar passa mig rätt bra då jag är svag i utförslöpningen men desto starkare uppför. Så helt plötsligt vid 3.5 km känner jag nåt knäppa till i vänster vad. Lite som en tunn sträng knipsas av. Jag visste precis vad detta innebar. En vadbristning. Jag har haft många genom åren men aldrig råkat ut för dem under tävling. Under några sekunder hjärnkrisade jag. Hade jag bara inbillat mig? Var det bara en lätt krampkänning? Jag valde att fortsätta en stund till även om jag inom mig visste att det var kört. Smärtan i vaden försvann inte, istället tilltog den och började slamma upp i vaden vilket indikerade en lättare blödning. Så precis vid fyra kilometer kastar jag en hastig blick över ryggen och ser att Unicorn-Linus släppt en lucka. I samband med detta tar jag nästan ett snedsteg vid en trottoarkant och håller på att kollidera med Trädroten. Han (och jag?) lyckas dock avstyra situationen och jag säger till honom att jag måste bryta på grund av vadbristning, önskar honom lycka till och kliver sedan av.

Joggen fem kilometer tillbaka till målet var verkligen inte kul. Inte så mycket för att jag fick halta tillbaka utan mest för att besvikelsen var så stor. Att tvingas göra en DNS innan en tävling på grund av skada eller sjukdom är surt men ändå ett val man gör. Men att nästan halvvägs genom en tävling åka på en skada och mot sin vilja tvingas kliva av är inte lika kul. Faktum är att det kändes förjefligt.

I loppet slogs Walleräng länge om segern men fick ge sig för en ny förmåga vid namn Temesghen som av någon outgrundlig anlednings sprang med ett Hälle-linne. Av löparna i min klunga så gick Laser starkt under den avslutande hälften och belönades med en meriterande tionde plats i det tuffa motståndet. Den tuffare andra hälften hade en ganska stor påverkan på några av loppets deltagare som föll tillbaka ordentligt. Återigen riktigt surt att inte få mäta mina krafter med Laser, oavsett vem som hade dragit längsta strået så hade vi säkerligen pressat varandra ännu hårdare och kanske kapat ytterligare några sekunder. Loppet bjöd som sagt på riktigt bra toppbredd med tolv löpare under 32 minuter på en landsvägsmil och 16 stycken under 32:30. Det är så här det borde vara på fler lopp eftersom man pressar varandra och tar ytterligare steg i utvecklingen. Dessvärre är det väldigt få sådana lopp som dyker upp i Sverige. Mig veterligen finns det inget 10km-lopp under årets i Sverige som har bjudit på samma toppbredd. Ni får gärna rätta mig om jag har fel.

Nåväl, för min egen del var det inte mycket att göra. Joggade försiktigt tillbaka till mål och satte på mig varma kläder samt la på tryckförband på vaden. Sedan var det bara att fortsätta linka hem med svansen mellan benen. Vaden läker ihop på ett par dagar och besvärar inte särskilt mycket. Värre är det däremot med besvikelsen som äter upp mig. I samband med denna skada så passar jag på och tar min säsongsvila och slår då två flugor i en smäll. Sedan förra årets segdragna skada så drog jag igång med löpningen direkt och har således inte haft något träningsbrejk på två år. Nu blir det några dagar med familjen och sedan en knapp vecka på konferensresa med jobbet till Jordanien. Blir riktigt skönt och jag ser fram emot det. Vilan är egentligen inte så mycket för kroppen, den klarar av att nöta på. Men för skallen däremot kan det vara nyttigt att få ett par dagar där man inte tänker löpning hela tiden och hur man ska klara av alla vardagsmåsten och samtidigt hinna klämma in +20 km om dagen.

2 kommentarer:

Staffan sa...

Trist Patrick! Hoppas vaden läker ihop snabbt i och med vilan!

Mitt lopp slutade med att jag nådde mitt mål på sub38 men inte så mycket mer - 37:54.

Efter min lyckade halvmara började jag nog drömma om ännu lite bättre tider ner mot 37:30 eller t o m sub37 men jag var nog också lite "mentalt mätt" efter halvmaran för jag lyckades aldrig tagga till under loppet utan sprang mest igenom under kontrollerad ansträngning. Nåja 52sek snabbare än förra året och nytt PB på 10k landsväg ändå.

Patrik Engström sa...

Staffan:

Grattis till ett bra lopp. Jag förstår vad du menar med mentalt-mätt. Man måste både ha med sig kropp och skalle för att få till det. Mot slutet av säsongen kan det vara svårt att få skallen att vara tillräckligt hungrig.

Dina fina resultaten från årets säsong är dock bra tändvätska och inspiration inför vinterns kommande gruvpass!