2011-11-07

En sån söndag

I början av helgen kände jag mig lite hängig och sliten. Inte så mycket på grund av träningen utan mer en spänningshuvudvärk som jag tror uppstår då det är lite små stressigt med att hinna med alla måsten under dygnets 24 timmar. Jag har dragit lite med sådan huvudvärk tidigare och det kommer alltid under just perioder av lite stress. Detta i kombination med lite on ti bihålorna var inte så lyckat. Hur som helst så lyckades jag träna mig igenom detta och vaknade sedan upp på söndagen och kände mig riktigt alert.

Skönt var väl det då jag hade ett långpass inplanerat tillsammans med Unicorn-Linus. Verkligen skönt att han är tillbaka på allvar då han under första hälften av säsongen drabbades av en riktigt jobbig sjukdom som höll honom bort från tävlingarna. Nu har han börjat pressa på igen och persade under årets Lidingölopp med en tid på 1:48. Vädret var runt tio grader, vindstilla och lite mulet. Helt idealiska yttre förutsättningar och vi jobbade oss från Silverdal till Järvafältet där vi sedan rundade både Översjön och Säbysjön innan vi vek av hemåt via Akalla och Kista. Trots att vi pratade en hel del under passet så snittade vi in kilometerna på 4:09 vilket får anses vara ett gott tempo under ett långpass. Jag summerade upp min distans till 30 km medan Linus var lite hårdare och la på fyra bonuskilometer. Väldigt bra känsla under långpasset och benen var pigga hela vägen. Faktum är att jag inte minns när jag senast känt mig så fräsch efter ett långpass. Totalt skrapade jag trots min besvärande huvudvärk ihop över 14 mil under veckan inklusive ett intervallpass.

Söndagen bjöd även det på lite mer mumma. Under eftermiddagen var det New York City Marathon och det blev en grym tillställning. Först öppnade Keitany i ett galet tempo (under 32 första milen och 1:07.56 halvvägs) för att sedan strax innan mål bli passerad av loppets segrarinna Firehiwot. Bland herrarna sprängde G Mutai klungan med knappt en mil kvar och kunde sedan kontrollerat ta hem loppet på det nya banrekordet 2:05.05, en sänkning med 2:38! Faktum var att de tre första herrarna i loppet alla underskred det tidigare gällande banrekordet. En enorm bredd således och det känns verkligen som marathonlöpningen för herrar fått sig ett enormt lyft detta år. 2:04 och 2:05-tider är numera vardagsmat nästan och i stort sett alla de större loppen har någon eller några som nosar på nytt världsrekord.

Mutai visade med sin seger att hans 2:03.02 från Boston tidigare i år inte var en tillfällighet och på en snabbare bana hade nog hans insats resulterat i ett nytt världsrekord. I samband med detta kommer han nog belönas med den tredje och sista platsen i Kenyas OS-lag. Och just OS-maran, bara jag tänker på den så blir jag helt till mig. Den kommer verkligen bli något extra att se fram emot. Isabellah Andersson tog en meriterande 8e plats med sina 2:28.29 men hade faktiskt en långsammare andra hälft än den första, något som inte är vanligt för henne. Och apropå det här med negativa splits, alltså att springa den avslutande hälften snabbare än den första vilket ofta är ett framgångsrecept. G. Mutai praktiserade detta till perfektion med sina slits: 1:03.17 och 1:01.48. Hur han kan springa den sista tyngre hälften på 1:01.48 är bara det otroligt. Jämför detta med Keitany som länge ledde loppet (hon blev till slut trea), hennes splits var: 1:07.56 och 1:15.39.

Söndagskvällen avslutades med Alla helgon/Halloween-rekning i närområdet tillsammans med barnen. Vi spökade ut dem en aning och sedan fick de knacka dörr och köra 'Bus eller godis'. Jag är lite emot Halloween då jag ser det mest som ett kommersiellt påhitt utan direkt tradition här i Sverige. Men efter att ha sett glädjen hos barnen när de fick lite godis i sina brukar de bar med sig så smalt hjärtat en aning. Ganska mycket faktiskt. Ögonen på barnen de tindrade verkligen av ren och skär lycka.

Ibland vill man bara stanna tiden.

Inga kommentarer: