2012-12-31

Årets pryl 2012

I denna årets sista bloggpost kan det vara på sin plats att titta tillbaka på prylåret 2012. Som sann prylälskare är detta snudd på obligatoriskt. 2012 bjöd på en hel del trevliga och angenäma bekantskaper.

Sony inledde året med sin PS Vita. En grym portabel spelmaskin med stor generös skärm och dubbla analoga styrspakar. Dessutom var skärmen touchkänslig vilket gjorde att några spel fick en liten ny dimension. Titlarna har iofs varit ganska få men både Uncharted och Little Big Planet tillhörde några av årets bättre spel vilket vägde upp det hela en aning.

Under våren släppte Apple sin 'nya' iPad vilken innehöll en extremt högupplöst skärm. En fröjd för ögat och helt plötsligt blev det väldigt behagligt och angenämt att surfa och läsa eböcker på den. Visst blev både vikt och format större men det kommer Apple med största sannolikhet rätta till i början av 2013.

Våren blen en prylintensiv period. Canon släppte (äntligen) sin uppföljare till 5D MK2, vilket så klart blev 5D MK3. Canon hade rättat till de brister som MK2 led av (få autofokuspunkter och långsam fokuseringsmekanism) och även kryddat upp sitt nya hus med en rad andra finesser. Visst, en väl tilltagen prislapp men ändå klart hanterbar om man jämför med dess storebror 1DX. Kameran sitter som gjuten i mina händer och varenda gång jag fotar med den sprids ett litet leende över läpparna. Sann fotoglädje!

Några veckor efter releasen av kameran var det dags att uppgradera mobiltelefon. Samsung följde upp sin S2:a med Galaxy S3. En stor monsterskärm på 4.8 tum och extremt plastig känsla. Dessutom lite märkligt formgiven men säkerligen var oron stor över att att Apple skulle stämma dem för designplagiat så Samsungs ekonomer och jurister fick väl utforma telefonen. Trots dessa brister så var mobilen helt ok. Rapp och responsiv men med klen batteritid och de väldigt irriterade touchknapparna längst ner. Dock kändes Android som plattform äntligen mogen och försprånget som jag tycker IOS har minskar sakta men säkert.

Under hösten tog prylinköpen nu fart efter att ha legat i dvala under sommaren. Först ut var Apples iPhone 5. Efter att ha varit otrogen med Android i ett par månader kändes det skönt att återvända till IOS och dess välsvarvade och funktionella värld. Apple vässade upp designen från iPhone 4S men en stiligt svart mobil med högupplöst skärm. Enligt mig ett genidrag att bara öka skärmen på höjden istället för på diagonalen. Jag vill ha en större skärm på min mobil men S3ans 4.8 tum kändes allt som oftast för stor och svårnavigerad. En av de små detaljerna jag gillar med Apples senare mobiler är den helt släta baksidan (och framsidan). Konstruktionen och kvalitetskänslan som vanligt på topp när det gäller Apple.

Under sommaren hade Apple även släppt sin första MacBook Pro med Retina-skärm. Jag valde att avvakta och se om de senare skulle släppa en version i det smidigare formatet 13 tum. Under hösten gjorde de det men tyvärr visade sig denna vara lite av en besvikelse. Visst var skärmen extremt högupplöst men minnet lite snålt tilltaget, grafikkortet integrerat med moderkortet, ssd-disken klen och bara dubbelkärning processor istället för fyrkärning. Detta fick till följd att jag istället köpte 15-tums-versionen vilket visade sig vara ett klokt val. Datorn är smått fantastisk. Konstruktion och prestanda i ett väldigt attraktivt format och Retina-skärmen är en fröjd att jobba framför. Datorn är nog så nära på nextgen-känsla det går att komma idag när det gäller laptops. Att gå från en högupplöst skärm idag till en lågupplöst är smått plågsamt. Låt oss hoppas att 2013 ger oss högupplösta skärmar till monitorer, laptops och tablets på bred front.

Prylåret avslutades med att Nintendo lanserade sin nya konsol Wii U. Som inbiten gejmer sedan barnsben har jag en förkärlek till Nintendos kreationer och spel. Titlar som Mario och Zelda tillhör mina absoluta favoriter och de har alltid en speciell plats i mitt spelhjärta. Att Nintendo till Wii U:s lansering även släppte en ny Mario-titel gjorde inte saken sämre. Spelglädjen på topp och äntligen fick jag spela Mario i HD.

Så vilken pryl blir då årets pryl 2012? Svaret är lika enkelt som självklart. Canons 5D MK3! Det är en så otroligt bra kamera som fungerar väl till både rent porträttfotograferande som sportfoto. Ljuskänslighet och brusreducering har förbättrats (den var redan väldigt bra på MK2), kameran har utrustats med samma fokuseringsteknik som dess storebror 1DX och har ett allvädersskyddat chassi. Enda nackdelen är väl att kamerahuset är så snabbt och bra att jag nu måste investera i de nya objektiv som Canon släppt under 2012 så att hela lineupen matchar.

Vad gäller andraplatsen så kommer Apples MacBook Pro 15-tum Retina. Datorn bjuder på fantastisk prestanda och format och en skärm som ingen konkurrent idag kan matcha.

Avslutningsvis vill jag tillägga att det var en pryl jag inte hann införskaffa och testa innan årets slut och det var Amazons Kindle Paperwhite. Denna eboksläsare har fått väldigt bra omdömen och recensioner och som stor konsument av eböcker hade det varit väldigt intressant att se hur den fungerade. iPaden fungerar väldigt väl att läsa på men i starkt solljus blir den bakgrundsbelysta IPS-skärmen lidande och dessutom är den lite för tung och stor för att det ska vara bekvämt under en längre tids läsning.

2012-12-28

MR-besked

Dagen inleddes med två glädjande besked. Först ut var status i kroppen efter influensan. Kroppen klart piggare idag och muskelvärken borta. Skönt med en sådan influensa som man kan rensa ut ur systemet på mindre än ett dygn. Visserligen är magen fortfarande mycket orolig men magknipet är borta vilket gör tillvaron dräglig.

Dagens andra glädjeämne var beskedet från doktor Östberg som lät meddela att plåtarna från den MR jag genomförde strax innan jul visade att smärtan i foten inte beror på skelettskada utan en inflammation i fotleden.

Jag känner mig både lättad och konfunderad efter beskedet. Så klart skönt och positivt att det inte var en stressfraktur. Men samtidigt vill inte foten bli riktigt bra trots att jag hedrar den med avlastning. I vanliga fall skulle jag inte känna någon stress vid den här tidpunkten på året. Egentligen är det en utmärkt tid att vara skadad. Men i slutet på februari har jag ju Tokyo marathon som ett av de stora målen för 2013. Även om foten genom ett mirakel snabbt blir bättre så inser jag redan nu att jag inte kommer kunna göra mig själv rättvisa under det loppet. Jag kommer helt enkelt inte hinna förbereda mig så som jag borde. Skulle det ändå bli start på loppet så får jag skruva ner målsättningen. Det enda positiva är att jag till årets Lidingölopp inte kunde förbereda mig alls på grund av ett strulande baklår. Trots detta persade jag med knappt en minut under loppet och blev knappt trött. Efter tio år som löpare tror jag mig känna min kropp hyfsat bra och är nog dessutom ganska lättränad. Men som sagt, det hade inte skadat att avverka en rad nyckelpass med gott utfall för att stärka självförtroendet inför en marathonstart. Skallen är minst lika viktig att ha med sig under dessa längre lopp.

2012-12-27

På plats i Finlandslandet

Så är familjen till slut inkvarterade hemma hos mormor och morfar strax utanför Helsinki. Under gårdagen åkte vi med färjan över havet tillsammans med farmor och farfar som höll oss sällskap under resan.

Precis som vanligt hängde vi en hel del i lekrummet där barnen härjade allt vad de förmådde. Sedan intogs lite god mat på en av båtens restauranger innan kvällen avslutades med det traditionella mumindiskot.

Mamma Marika och Venla har varit lite magsjuka dagarna efter julafton och under eftermiddagen idag var det min tur att insjukna. Jag trodde jag skulle klara mig men muskelvärk och orolig mage med magknip plågar mig just nu. Jag har hittills inte behövt besöka toaletten för närmare inspektion och jag hoppas så klart att det inte blir värre än så här.

2012-12-26

Avfärd och julsummering

Årets jul firades på hemmaplan hemma hos farmor och farfar. Matlagningen hade fördelats mellan oss så på självaste julafton var det inte så mycket att stå i för att få upp maten på bordet.

Hur som helst så lät sig julmaten sig smakas och alla var nöjda och belåtna. Strax efter Kalle Ankas julafton på tv var det dags för den mycket emotsedda julklappsutdelningen. Barnen (och jag själv) nära bristningsgränsen av upphetsning. Lille Alvar förstod kanske inte hela poängen med julklapparna men han tyckte det var mäkta roligt att få slita upp omslagspappret och gladdes med övriga.

Venla och Elias inkasserade en rad olika presenter med allt från Lego, pysselböcker, pingistillbehör och ett visst litet Nintendo Wii U som tomten så snällt levererat. Kvällen spenderades sedan intensivt spelandes med hela familjen på New Mario Bros U och Nintendo Land. Lyckan fullständig.

Idag (annandag jul) är det avfärd mot Finlandslandet som gäller. Bilen är packad och snart bär det av mot färjan. Eftersom jag inte kan springa pga min trasiga fot och inte heller är sugen på att ta med mig racern och trainern så har jag denna gång chockat Coachen med att packa ner mina längdskidor som senast användes 2002. Det kommer bli en smärtsam upplevelse både för armar, händer och rygg men säkerligen en bra träning för kropp och själ.

Vad gäller träningen så har jag fortsatt hållt uppe cyklingen på anständiga nivåer både vad gäller distans och kvalité. De hårdare passen har genomförts enligt:

- 9x90'', P:30'', 6x2', P: 30'', SP: 1'
- 3x(8/7/6'), P: 30'', SP: 1', 3x75/15''
- 4/6/8/10/10/8/6/4', P: 40'', 4x60''/10''

2012-12-21

God jul!

God jul önskar familjen Engström!

Några få dagar kvar till julafton och jag har egentligen inte särskilt mycket mer att tillägga innan julmat ska intas, klappar öppnas och julfrid infinna sig. Jag vill, med barnens hjälp, passa på att önska er alla en riktigt god jul. Tag hand om er!

2012-12-20

Dags för MR igen

Innan julstressen slår till fullständigt så passar jag på att redovisa det ganska utmanade men ack så goda intervallpass på cykeln som jag genomförde i tisdags. Coachen som flytt till varmare breddgrader för att slippa moddskiten här hemma sände över en stege med fallande antal intervaller men samtidigt ökande längd på dessa. Det hela såg ut enligt följande: 6x3', 5x4', 4x5', 3x6', P: 30'', SP: 1'. Alltså, antalet upprep började på sex stycken och slutade med tre samtidigt som längderna på intervallerna ökades från tre minuter upp till sex. Pausen mellan intervallerna sattes till 30 sekunder och serievilan till en minut. Allt som allt resulterade detta pass i 76 hårda minuter och jag fick gräva djupt både mentalt och fysiskt för att utföra det ordentligt.

Idag (torsdag) var det återigen dags att lägga sig på britsen i MR-trumman. Under knappt en halvtimme kunde jag i en total ostörd miljö ta en tupplur medan MR-apparaten scannade av min fot. Med lite flyt hinner jag få ett besked om status imorgon. Om inte får jag hålla mig till tåls till nästa torsdag. Lite blandade känslor kring detta. Naturligtvis skulle det vara skönt att hinna få ett besked innan jul men samtidigt känner jag på mig att MR-resultatet kommer visa någon form av skada på skelettet vilket så klart inte är just den julklapp jag önskat mig.

Självklart skulle det bästa utfallet vara besked imorgon som visade en MR utan anmärkning. Åt andra sidan skulle jag då fortfarande inte veta exakt vad som är fel i foten och får då fortsätta jaga en korrekt diagnos.

2012-12-18

Helgredogörelse

Alvar, nästan två år.

Eftersom gårdagens bloggpost fokuserade på Alvars tvåårsdag så är det på sin plats med en redogörelse av den gånga helgen i dagens post. Lördagen inleddes med det snudd på obligatoriska och traditionsenliga julbordet vid Ulriksdals wärdshus. De kan stoltsera med vacker miljö och ett högklassigt julbord som familjen tillsammans med Farmor och Farfar avnjöt under drygt två timmar.

Ulriksdals wärdshus levererar igen. Julbordet höll hög klass.

Efter julbordet begav vi oss alla hem där vi tjuvstartade med firandet av Alvar. Farmor och farfar hade köpt lite presenter som de delade ut till Alvars stora entusiasm. Kläder och några nya Alfons-böcker var en del av skörden.

Alvar gillar Alfons. Det gör jag också.

Barnen följde sedan med Farmor och Farfar hem till dem medan jag och Marika ägnade större delen av söndagen åt att montera upp skåp, hyllor samt ett stort skrivbord i Elias rum. Vi hann inte hela vägen fram men ändå en bra bit på vägen så med lite fokus och disciplin borde vi hinna klart kommande helg. Vore verkligen skönt att ha det gjort innan julfirandet.

Söndagen avslutades annars som vanligt med tekniksim för Elias och Venla och jag hann även med ett intervallpass på trainern enligt: 2.5/5/7.5/10/10/7.5/5/2.5, P: 30''.

2012-12-17

Alvar två år!

Alvar vs ljusen.

Min lille härliga son Alvar har gått och blivit två år. Två år! Det känns nästan som igår då han låg i min famn och sussade gott. Visst är det kul när barnen växer upp men just dessa dagar då de adderar ytterligare ett år till sin årssamling brukar åtminstone jag tänka tillbaka på hur snabbt de växer upp. Under hederliga vardagar brukar jag inte ödsla tankeverksamhet kring detta men just vid bemärkelsedagar blir man lite extra fundersam.

Brio. Tidlös glädje.

Nåväl, under kvällen kom Farfar över och lämnade en liten present innan familjen åt middag. Efter den serverades det tårta till barnens stora förtjusning och sedan var det klappöppning. Alvar fick bland annat ett Brio tågs-set som han uppskattade mycket. Kvällen spenderades på golvet i vardagsrummet där Alvar lekte lokförare så det stod härliga till.

Alvar - lokföraren.

2012-12-14

Cykelintervaller

Inte så mycket att rapportera om så här på en fredagskväll. Jobbet är lagom hektiskt just nu med intensiva skeden i flera olika projekt. Bara att borra på och ta i ut med sakerna en i taget.

Vad gäller träningen har jag utöver de rena (ganska mentalt påfrestande) distanspassen hunnit med två stycken intervallpass på cykeln under veckan. Först ut var långintervaller i tisdags enligt: 12/10/8/7/6/2/1:40/1:20/1', P: 30''. Att mata på över tio minuter per intervall tär en del både på flås och skalle men jag tog mig igenom de långa intervallerna innan det var dags för ett par korta intensiva som avslutning. Allt kryddat med styggt kort cykelvila på 30 sekunder.

Under fredagskvällen avverkade jag ett annat intervallpass enligt: 2x(4/6/8/6/4'), P: 30''. Denna gång aningen kortare intervaller även om de i mitten av serien var rätt mastiga. Två stycken serier totalt vilket gav 56 minuter hård ansträngning och fortsatt kort cykelvila på 30 sekunder.

2012-12-13

Tålighet

Dagarna går och foten fortsätter att visa sig från sin sämsta sida. Den är uppenbarligen inte på sitt bästa humör men jag gör mitt yttersta för att inte tänka så mycket på det eller det faktum att tiden att förbereda mig till Tokyo sakta håller på att rinna mig ur händerna. Hur som helst så håller jag igång träningen ordentligt med cykel vilket jag erfarenhetsmässigt vet underhåller flås och pump riktigt bra. När jag väl kan återuppta löpningen igen kommer det inte ta lång tid innan maxflåset är på plats igen. Det som dock sakta men säkert rinner ner i avloppet är muskeltåligheten för löpning. Under cykelträningen belastar jag helt andra muskelpartier än de löpspecifika. Hade det varit ett millopp jag behövt komma i form till hade detta inte spelat så stor roll men till ett marathon är läget helt annorlunda. För att dänga på en mara i god fart är det inte maxpulsen som är avgörande för resultatet utan hårdheten i musklerna, framför allt sista milen. Som ni säkert förstår är bästa sättet att göra detta genom att springa många mil, kryddat lite då och då med långa snabbdistanser eller långpass.

För att göra det sistnämnda krävs det dock att man har en hel fot.
Det har inte jag just nu.

2012-12-11

Läkarbesök

Eftersom foten fortfarande inte ger några direkta positiva signaler så hade jag ett läkarbesök inbokat på måndagsmorgonen med doktor Östberg. Vår relation ser ut enligt följande: Vi träffas uppskattningsvis en eller två gånger per år, pratar lite om det ena och det andra, han trycker och meckar lite med mitt ömmande parti och jag får en MR. Så blev även fallet i år. Östberg klämde och kände på min onda fot och rynkade ögonbrynen lite då det smärtade en liten bit ovan Tibialis posterior på de rena skelettdelarna. Området är väldigt svårbedömt och ömheten/smärtan strålar en aning vilket gör att jag inte kan sätta fingret exakt på en punkt och säga att felet ligger precis där.

Nåväl, Östberg skrev ut en MR vilket jag så klart var mycket tacksam för. Enda problemet är nu att det lackar mot jul och jag tror det blir svårt att hinna få en kallelse till MR innan dess. Efter jul beger sig familjen vidare till Finlandslandet för att fira nyår och vi är inte tillbaka förrän i början på januari. Att behöva gå omkring och inte veta om jag har någon stressfraktur i foten tills dess känns olidligt. Sedan börjar även tiden rinna ut till Tokyo marathon. Är det en stressfraktur är det så klart kört med start där men om det inte är det bör jag så snart som möjligt komma tillbaka till löpträningen. En ganska otrevlig situation och väldigt svår balansgång. Men som sagt, ett besked från MR skulle ju så klart underlätta själva beslutsprocessen.

2012-12-10

Simning och årsfest

Elias stolt som en tupp efter guldpokalen!

Helgen inleddes egentligen med att vi fick vi nytt besök från Finlandslandet av en av Marikas systrar, hennes make och tre barn. Fullt hus hemma hos oss med andra ord med sex barn och fyra vuxna. Sedan väntade en helg helt i simningens tecken.

Direkt på lördagsmorgonen begav sig Elias och jag till Solnas simhall där det var simtävling. Elias tävlade i tre discipliner: 25m ryggsim, 25m bröstsim och 25m frisim. Jag hade på känn att Elias hade vässat upp sin kapacitet sedan förra tävlingstillfället. De två veckorna i Thailandslandet hade även en väldigt positiv inverkan på simningen också då barnen mer eller mindre levde i poolen.

Elias dammade på ordentligt direkt från start och perasde med 2.5 sekunder på första simsträckan, 25m rygg. Sedan tror jag han blev lite självsäker och spände sig i bröstsimmet där han lite överraskande var långsammare än vid förra tillfället. Efter en lite noggrannare uppvärmning inför tredje och sista simningen så persade han med över tre sekunder på 25m frisim vilket imponerade oerhört. Sammanlagt var han näst snabbast i sin åldersklass på rygg och bröst och snabbast på frisim. Resultatet blev att han fick åka hem med en guldpokal efter tävlingen och som ni säkert förstår var han stolt som en tupp. Det var även jag skall tilläggas.

Lördagens avslutades med Klubbens årsmöte och efterföljande årsfest. Kniviga men bra punkter och ämnen som avhandlades på mötet och sedan buffé och tillfälle att samtala med klubbkamraterna om allt mellan himmel och jord (läs: löpning) i en outfit som inte bestod av shorts, tights och tävlingslinnen. Sim alltid väldigt trevligt och stimulerande även om jag saknade en del av mina gamla vapendragare. Med mina tio år i klubben har jag sett många komma och gå och några av dessa herrar saknar jag väldigt mycket men hoppas få framtida tillfällen med att få sitta ner i lugn och ro och ljuga lite om loppen vi sprungit tillsammans.

Sedan var det hastigt och lustigt söndag och kosan styrdes med alla våra gäster till... simhallen så klart. Förmiddagen spenderades med lek, bad och sauna. Vid middagstid var det dags för tredje besöket vid simhallen. Då var det tekniksim för Venla och Elias.

För min egen del hann jag även sitta av en del tid på trainern nere i källaren. Under fredagen brände jag av 16x3', P: 30'' och på söndagen var det 2x(2/3/4/5/4/3/2'), P: 30''. Två bra intervallpass där jag lyckades jobba upp pulsvärden till acceptabla nivåer och skapa en skön sliten känsla i kroppen.

2012-12-06

Snökaos

Igår: Snökaos modell jättestor i Stockholmstaden och förmodligen många andra städer runt om i landet. Pep iväg till jobbet väldigt tidigt och slapp på så sätt trafiken. Det var ena delen av resan. Eftersom det bara vräkte ner snö under dagen så beslutade jag mig för att försöka ta mig hem lite tidigare från jobbet då jag misstänkte att trafiken skulle vara totalt lamslagen av snöovädret.

Parkeringen där jag stod var fullkomligt insnöad och jag lyckades precis med nöd och näppe backa mig ut ur luckan. I den lille fjuttiga backen ut från parkering var det dock kört. Kom inte en meter och då jag bromsade gled bilen sakta ner för sluttningen tills jag satt fast. Pannkaka.

Efter några väl valda svordomar över skitbilen och skitvädret så fick jag samla tankarna lite och utvärdera situationen lite. Jag satt fast med bilen, trafikkaos och barn som jag inom kort borde plocka upp från fritids och dagis. Satan.

Tvärsöver gatan stod det ett par biffiga byggarbetare och hamrade på en fasad. Jag fixade till frillan lite extra (under mössan), anlade Stimorol-leendet och bönade och bad dessa herrar om hjälp att komma upp från backen. Killarna visade sig vara lika snälla och trevliga som de var biffiga. De kavlade bokstavligen upp sina ärmar, svepte varsin Red Bull och knuffade sedan upp bilfan för backen och sedan kunde jag ratta bilen hem på de översnöade vägarna. Jag hann faktiskt fram till fritids och dagis i tid vilket uppenbarligen inte många andra föräldrar gjort. Normalt sett då jag hämtar mina barn brukar det vara ganska glest på avdelningarna. Inte igår. Det var överfyllt och jag gissar att dessvärre några av personalen där fick logga lite övertid då föräldrarna helt enkelt inte kunde ta sig hem i tid.

2012-12-04

Kiropraktorbesök

Kylan fortsätter hålla oss i ett järnhårt grepp. Visst, lite mysigt såhär inpå juletider med lite snölandskap men efter nyår tycker jag det borde bli barmark och plusgrader. Gärna ett par extra soltimmar per dag också om jag ändå håller på att skriva en önskelista till tomten.

Idag besökte jag kiropraktorn Salov med sina hårda men känsliga fingrar. I vanlig ordning fick ryggen sig en genomgång samt ben. Efter det flyttades fokus till min onda fot som han sedan masserade, ryckte och meckade med. Hans utlåtande var positivt. Foten var säkert irriterad och hade fått sig en överansträngning. De mjuka delarna kändes dock ok men ett teoretiskt orosmoment kunde vara skelettet som kanske fått sig en (ny) törn. Redan efter Stockholm Marathon var foten irriterad men då hade jag ingen stressfraktur. Skadan jag har nu är på samma ställe och kan om jag har otur påverkat skelettet ytterligare. Någon röntgen eller MR har jag dock ännu inte inplanerad och hoppas så klart göra någon sådan. Om allt känns bra i foten ska jag testa att belasta den lite lätt med löpning så får jag se hur status är förtillfället. Känns det kass blir det mer tid uppe på cykelsadeln.

2012-12-03

Pingis

Jaha, då kan man väl utan att överdriva påstå att vintern är här. Midvinter och rimfrost och obehagligt högt antal minusgrader på termometern.

Helgen inleddes annars i uppskruvat tempo. En sväng till macken där vi hyrde ett släp och sedan vidare till Ikea där jag väntade mig en vägg av människor. Strax efter löning och kallt väder, då trodde jag att folk skulle vallfärda dit. Istället var det tvärtom. Lugn stämning och nästan folktomt. På Ikea handlade vi lite nya prylar samt en bänkskiva åt det skrivbord vi ska bygga upp till Elias i hans rum. Då alla dessa saker var inhandlade och upplastade på släpet så fortsatte vi förbi Farmor och Farfar där vi passade på att plocka upp ett pingisbord. Elias har börjat spela en hel del pingis på sitt fritids och eftersom vi har ett gigantiskt garage som till hälften står tomt så tänkte vi låna hem bordet och förhoppningsvis spela en hel del framöver. Jag har själv mycket goda minnen av att spela pingis mot Farfar och andra kompisar jag bjöd över. Pingis är en trevlig och väldigt lättillgänglig sport som jag tror övar upp både bollkontroll och känsla samt reflexer.

Efter detta fick vi besök från Finlandslandet av barnens Moster, man och kusiner. Tillsammans tog vi det lite lugnt och lekte med barnen samt handlade lite. Jag själv har valt att cykla veckan ut tills på tisdag då jag ska besöka min kiropraktor som ska få klämma och mecka lite med foten. Förutom de rena distanspassen som jag genomförde på trainern hann jag även med ett ganska slitigt intervallpass enligt: 12x2.5', 10x3', P: 30''. Alltså tolv intervaller på 2.5 minut följt av tio stycken 3 minuters intervaller. Pausen mellan dessa var 30 sekunder så mot slutet flåsade jag på rätt bra.

2012-11-30

Enter Nintendo Wii U

Ibland är livet lite extra tufft. Idag är det så. Det har absolut inget att göra med att det är blixthalka utomhus med snö och skit på vägarna eller att foten fortfarande är sur och inte medger ordentlig löpning var dag. Nej nej. Idag är livet extra tufft på grund av lansering av ny hårdvara för tv-spel.

Idag är nämligen dagen då Nintendos nya spelkonsol Wii U når butikerna och oss konsumenter. En padda som kontroll och HD-enablad vilket är typ åtta respektive sex år efter sina konkurrenter (Xbox 360 och Playstation 3) om man ska vara lite extra petig och kinkig men det är inget jag hänger upp mig på en dag som denna. Nintendo har inte varit den tillverkare som maxat hårdvaran i sina konsoler utan istället fokuserat på spelupplevelsen. Lite som att jämföra Apple med PC-tillverkare eller deras mobiler mot Android. Nintendos egna speldivision har ända sedan jag var en liten valp bjussat på magiska spelupplevelser med karaktärer och titlar innehållandes Mario, Zelda, Donkey Kong, Metroid, Kid Icarus mfl. Deras konsoler har inte alltid kunnat erbjuda de flesta titlar från andra speltillverkare men deras egenutvecklade spel har alltid varit lite i en egen division där jag framför allt älskat Mario-titlarna och hans plattformsspel.

Som hårt diggande tv-spelare (fast med akut brist på tid att hinna med detta spelande) köper jag troget all ny hårdvara och oftast de flesta större speltitlarna. Senast jag köpte och packade upp en ny Nintendo-konsol med ett plattforms-Mario som en av releasetitlarna var 1996. Det var så klart Nintendo 64 som släpptes med Mario 64 som titel. Marios (och mina) första steg i en tredimensionell värld och magin var total. Jag minns det som igår. Ett oförglömligt minne som har etsat sig in i min hjärnbank. Jag hade lyckats med konststycket att importera en maskin från Amerikalandet, det här var alltså långt innan Ebay eller andra kanaler var etablerade så jag kan väl bara säga så här. Att få tag på maskinen var förknippat med en hel del strul.

I samband med detta fick jag även lära mig den hårda vägen skillnaden mellan bildformaten NTSC och PAL. 1996 och som en oborstad ej löpandes tonåring som gjorde lumpen var detta helt okända marker. Det gick således utmärkt att koppla in konsolen på mor och fars vardagsrums-tv medan bilden på min lilla 14-tummare i mitt eget rum blev svartvit. Ångesten var fullkomlig då jag insåg att jag skulle bli tvungen att returnera konsolen efter en helg och sedan vänta uppskattningsvis sju månader innan konsolen lanserades i Europa.

Men, återigen till dagens huvudtema: Idag livet är extra hårt. Det ligger nämligen till så att jag idag så klart hämtade ut min konsol från min lokala tv-spels-dealer tillsammans med några releasetitlar. Och eftersom en av dessa titlar är Mario Bros Wii U så är peppet extra högt. Jag vill inget annat än att slita upp konsolen och pilla in Mario och lira till ögon och händer blöder men det går icke. ICKE! Konsol och spel ska bli julklappar till barnen (och mig så klart!). Så istället för att packa upp måste jag nu slå in kartongerna och snällt vänta knappt en månad innan jag får uppleva magin. Visst kommer det bli en oförglömlig julafton i Marios-tecken när hela familjen tillsammans hoppar runt i vild spelglädje framför tv:n men tanken på att vänta ända till dess är nästan mer än jag klarar av. Rättelse: Det är mer än jag klarar av.

2012-11-29

Vinter

Vill ägna dagens post till att tacka för de kommentarer och pepp jag fått rörande min fotfan. Jag har fortfarande ganska ont och får därför blanda upp löpningen nu med lite cykel. Lätt distans löpandes på band och sedan intervallande på cykelhelvetet. Fan, inte riktigt så här jag hade velat starta säsong-2013 och uppladdningen till Tokyo marathon. Än är det ingen ko på isen men tiden rinner snabbt iväg och jag hoppas verkligen komma till rätta med det här.

I början på nästa vecka har jag bokat upp en tid med mäster-kiropraktorn Salov. En trevlig herre men vassa nypor. Man lider och grinar en skvätt på hans massage/operations-bänk men allt som ofta är detta av godo då kroppen får sig en välbehövlig översikt och service hos honom.

Annars får man väl tyvärr konstatera att vintern nu är här på riktigt allvar. Vi fick nästan hela november utan is och snö men nu är skiten här och ligger som en härlig iskana på vägarna utanför. Frågan är när man får springa smärtfritt på vägar som är fria från grus, is och snö?

2012-11-27

Vackert väder

Strålande väder nu ett par dagar. Eller inte. Regn, mörker och nu är kylan också på väg. Får all den här vätan frysa på så lär det bli iskana på landsvägarna framöver. Som en färdigserverad räkmacka.

För min egen del har jag sakta men säkert blandat upp cyklingen med mer löpning. För att inte belasta foten i onödan i kurvor så har jag valt att köra uteslutande på löpband. Idag öppnade jag lunchpasset med elva kilometer på bandet följt av en halvtimme på testcykeln. Jag vet inte om jag övertolkar (förmodligen) mina reaktioner på hur foten svara på belastningen men det känns som om den svagt blir bättre och bättre. Men ändå, den ömmar och grinar i vissa situationer och det är således en svår balansgång. Fortsätter jag öka belastningen sakta men säkert eller bör jag avlasta med mer cykel eller vila helt?

Tja, dessa tankar korsar just nu min skalle ett par gånger per minut. Inte så angenämt som ni säkert förstår. Men jag kan åtminstone glädjas åt det vackra vädret vi har just nu. Eller inte.

2012-11-26

Test av fot

Den gånga helgen får betraktas som ganska lugn och kontrollerad. Mycket uppskattat eftersom det varit rätt körigt på jobbet nu ett par veckor och min fotfan som bråkat och inte velat bli riktigt bra.

Lördagen innebar sedvanlig matshopping för den kommande veckan, Elias hade ett körframträdande och sedan hann jag även med att logga lite jobbtimmar. Efter det brände jag av ett cykelintervallpass på trainern nere i källaren enligt: 3x(2/2.5/3/3.5/3/2.5/2), P: 30'', SP: 1'. Ett ganska bra pass som skapade en liten välbehaglig nedbrutenkänsla i kroppen. Kort efter det var det fotbollsträning för Elias innan han tillsammans med Alvar begav sig hem till Farmor och Farfar och sov över där.

Jag hade bestämt mig för att testa foten för lite löpbelastning under söndagen. Sagt och gjort så värmde jag upp med lite cykel på trainern innan det var dags för lite löpning på löpbandet. Första kilometern kändes inte alls bra och jag övervägde att lägga ner hela passet. Men så lättade ömheten och det gick att rulla runt ett par kilometer till. Svår balansgång hur jag ska göra i fortsättningen. Foten blev åtminstone inte mer irriterad efter testlöpet under kvällen men det är tydligt att den inte är helt stabil än. Hade jag inte haft en liknande skada efter Stockholm marathon som inte visade stressfraktur så hade jag varit lite orolig men nu hoppas jag det ska gå att fasa in löpningen lite försiktigt igen. Dessutom hade jag en veckas löpfritt kort innan skadan manifesterade sig och det känns inte helt rimligt att jag skulle jobba upp en stressfraktur i foten på mindre än två veckor. Således lägger jag mina pengar på en överansträngning/inflammation i fotknölen till följd av all löpning i Thailandslandet på de knöliga gatstenarna i villaområdet vi bodde i. Foten har helt enkelt fått jobba för mycket i sidled vilket den inte är van vid. Åtminstone hoppas jag det. Planen är alltså att fortsätta köra kvalité på cykel några dagar framöver men logga lite distanskilometer löpandes.

2012-11-22

Puls

Foten blir sakta men säkert bättre. Jag måste erkänna att jag är frestad att pipa ut och testa foten med lite löpbelastning men försöker hålla mig i skinnet och ge den några extra dagars återhämtning istället. Hellre några dagar på cykeln nu i november än sabbade förberedelser närmare inpå Tokyo Marathon.

Jag har avverkat några fler distanspass på trainern och ett till intervallpass som fick klämmas in lite hastigt och lustigt på en testcykel i jobbets gym. Jag kokade ihop en skiss som osade tusingar som då så klart blev 10x3' P: 30''. Alltså tio stycken intervaller i tre minuter så hårt jag orkade och sedan 30 sekunders paus. Skillnaden mot detta pass var att jag direkt från början fick upp pulsen. Faktum var att jag snittade in min första intervall högre än jag gjorde på den avslutande intervallen under onsdagens intervallpass. Jag var initialt lite orolig över att jag öppnat på tok för hårt men lyckades faktiskt bita i och svagt öka både snitt- och maxpuls under de återstående nio intervallerna. Märkligt det där med snittpulsen på cykel, den kan verkligen bete sig slumpartat. Visst är jag en betydligt svagare cyklist men jag tycker ändå att jag tar ut mig hyfsat under de hårda passen. Men skillnaden mot löpintervallerna är att dessa inte varierar lika mycket både vad gäller snitt- och maxpulsvärden. Men så är jag dels en bättre löpare än cyklist och betydligt mer trygg och van vad gäller ansträngningsgraden på löpintervaller.

2012-11-20

Upp på sadeln

Jag har fattat det mentalt svåra beslutet att cykla av några dagar. Foten kändes inte helt stabil på måndagen så det fick bli några pass på trainern nere i källaren. Riktiga cyklister (som jag så klart följer både via bloggar och Twitter) nöter hård och isig asfalt utomhus utrustade med dubbdäck. Jag är dock inte lika hård (och har inga dubbdäck heller) vilket innebär att rejsern kopplas upp på trainern och jag följaktligen har bränt av några cykeltimmar och liter svett igår och idag.

Gårdagen blev bara ett rent distanspass medan dagens pass var ett intervallpass enligt: 2x(3/3.5/4/5/4/3.5/3'), P: 30'', SP: 2'. Alltså, två stycken stegar från tre minuter upp till fem och sedan ner igen med 30 sekunders paus mellan dessa och en seriepaus på två minuter.

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är väldigt svårt på de inledande hårda cykelpassen att få upp pulsen högt. Ben och skalle är inte helt på det klara med hur hårt man kan pressa på. Känslan av att man direkt slammar upp framsida lår är hela tiden påtaglig vilket gör att man förmodligen är lite för feg och återhållsam under passet. Första serien körde jag på lite lättare växlar men ökade på motståndet till andra serien. Jag var helt övertygad om att det skulle bli markant högre snitt- och maxpulsvärden under den avslutande serien på grund av det ökande motståndet men så blev det inte, snarare tvärtom. Lite förbryllad av detta men iofs passar det mig utmärkt. Jag gillar inte att i Ulrich-stalj ligga och mata på låg kadens. Jag föredrar lätta växlar då det blir lite mer löplikt. Hur som helst skönt att jobba upp pulsen lite och belasta pumpen men jag hoppas verkligen att foten snabbt blir hel och bra. Jag vill inte tappa onödig förberedelsetid till Tokyo.

2012-11-19

Helg med återhämtning och ömmande fot

Fokus under helgen har varit att utjämna jetlaggen vi i familjen drog på oss i samband med hemresan från Thailandslandet. Barnen har vaknat väldigt tidigt på morgnarna vilket så klart påverkat återhämtningen en aning. Till på köpet ganska mycket att stå i på jobbet vilket gjorde att helgen innebar ett välbehövligt tillfälle att vila ut lite och acklimatisera sig.

Barnen for till Farmor och Farfar över lördag och söndag vilket gjorde att jag kunde genomföra mitt distanspass på lördag med Marika som farthållare på cykel. Under söndag var det dags för långpass. Mot slutet av veckan har jag besvärats lite av en ömmande insida på min högerfot. Samma typ av överbelastning jag ådrog mig efter Stockholm marathon inför Trosa stadslopp. Tveksam inför söndagens långpass men valde att genomföra det trots allt. Jag snurrade runt i Sollentunaområdet och fick dessutom lite sällskap av klubbens nya Silverdalmedlem på slutmilen under passet.

Foten kändes helt ok under passet men var lite irriterad efteråt. Frågan är om det inte är lika bra att dra i handbromsen under början av nästa vecka för att låta den läka ihop lite. Då jag hade samma överansträngning i juni så tog det lite drygt en vecka att komma tillrätta med den och förhoppningen är nu att det ska gå lite snabbare att bli helt löpbar igen.

Mitt i allt detta inser jag att jag glömt att redovisa förra veckans (onsdag) intervallpass som jag körde på bandet i källaren. En ganska tuff genomkörare som präglades av sliten kropp och jetlagg redan innan start. Skissen var 4x3km @3:10, Pj: 3' @4:30 vilket är hyfsat hårt för mig men ändå hanterbart. Efter tre serier var jag kokt och var tvungen att dela upp den fjärde och sista intervallen i 3x1000m istället med ståpaus 30''. Skönt att vara igång igen och belasta pumpen en aning men jag undrar om det var i samband med detta passet som foten svullande upp och blev sur.

2012-11-16

Kalligrafi

Jag och Hiroko Kimura.

Mycket att stå i de sista dagarna. Efter det att man varit bortrest i två veckor på en semester så finns det liksom lite att ta tag i då man returnerar till jobbet.

I går (torsdag) ansvarade jag för ett företagsmöte på jobbet. Till detta möte hade jag bjudit in min gamla kalligrafilärare (studerade japanska parallellt med mina KTH-studier en gång i tiden). Hiroko Kimura är en fantastiskt härlig person och mäkta skicklig konstnär. Efter att inte ha träffat henne på nästan tio år så var det härligt att återigen stifta bekantskap med henne.

En mästare in action!

Under kvällen fick mötesdeltagarna titta lite på hur kalligrafin vuxit fram under historien till den konstform den är idag samt även prova på att själva måla/rita. Det ska tilläggas att det är betydligt svårare än man tror att skriva dessa tecken så de ser vackra och balanserade ut. Kimura tecknade även alla deltagares namn som liten gåva så ingen gick tomhänt hem efter mötet. Kvällen avslutades med japansk matbuffé i form av sushi, yakiniku och yakitori. Allt som allt en mycket lyckad och trevlig kväll tillsammans med Hiroko, kollegorna och den japanska influensen för mötet.

Kalligrafi på hög nivå.

2012-11-14

Rutiner

Tillbaka på svenskmark vilket känns både skönt och lite vemodigt. Det var gott i Thailandslandet. Gott men svårlöpt. Här på hemmaplan är det fortfarande torrt och fint ute på vägarna samt att temperaturen är härligt svalkande. I takt med att jetlaggen sakta men säkert lämnar kroppen så har jag nu acklimatiserat mig på det gamla hederliga upplägget med dubbelpass och en dagsmängd på 20 km. Jag är fortfarande lite sliten och trött i kroppen på grund av resan men planen är att inom kort dra igång träningen på allvar mot Tokyo marathon vilket innebär att det också ska köras kvalité i form av intervaller och snabbdistanser.

2012-11-12

Hemma

Semestern är över och vi är tillbaka hemma i Sverige. I söndags morgon påbörjades den rätt saftiga resan hem via Bangkok och Helsinki. Knappt elva timmar på flyget med tre barn drar en del energi så när vi väl landade på Arlanda och en timme senare klev innan för tröskeln hemma så kändes det rätt skönt. Men visst, det härliga vädret var utbytt mot mörker och kyla så lite längtade man tillbaka.

Snabbt i med lite käk och därefter nattning av ungarna. De hade varit uppe sedan 06:30 och således varit i gång och rest i knappt 24 timmar. Efter de lagt sig gjorde jag en forcering med uppackningen och avslutade sedan kvällen med en lättdistans på löpbandet. Klockan lokaltid i Thailand var då 04:00 så jag kände mig lite vimmelkantig då jag sprang. Slapp dock den 35-gradiga pressande hettan. Man måste se det positiva.

2012-11-09

Bortrövade skor och elefantridning

Venla styrde sin elefant med varsamma händer.

Kriget mellan mig och områdets vildhundar trappas nu upp. Gårdagen inleddes med att konstatera att min ena löpsko var spårlöst försvunnen från husets altan. Letade febrilt inomhus och utomhus men kunde inte hittade den. En liten stund senare fick jag tag på områdets mycket trevlige säkerhetschef och visade upp min ena löpsko och förklarade att den andra delen av paret var borta. Säkerhetschefen nickade alvarligt och svarade att det med största sannolikhet var vildhundar som rövat bort denna trofé. Han lovade dock hålla utkik efter skon och hade en timme senare faktiskt hittat på den borta i bushen.

Elias styrde vår elefant stadigt och bra genom vänstertrafiken i djungeln.

Jag kunde alltså med hjärtat i halsgropen genomföra mina distanspass och har från och med nu valt att ha skorna inne i badrummet om nätterna för att inte låta vildhundarna få nya smakupplevelser.

Gårdagen bjöd annars inte på så mycket nyheter. Tiden fördrevs med sol och bad, mormor och morfar tog med barnen på en golfrunda och under kvällen begav vi oss ut och åt mat på en liten lokal restaurang. Mycket trevligt och god mat.

Venla, min personliga lilla solstråle.

Idag (fredag) är det sista dagen på plats här i Koh Chang. På förmiddagen hade vi bokat in en elefantridning. Bilen plockade upp oss på morgonen och sedan bar det av in till regnskogen där vi först fick bada med elefanterna och sedan under en dryg timme rida på dem genom djungeln. Ridturen var väldigt angenäm och uppskattades mycket av barnen. Kanske främst av Alvar som under den dryga timmen som ridningen varade konstant sjöng för elefanterna till skötarnas (och övriga deltagares) stora nöje. Ridningen avslutades med att vi sedan fick mata elefanterna med bananer.

Innan lunch hann jag genomföra mitt distanspass för dagen och sedan under eftermiddagen tog jag en timmes thaimassage följt av en halvtimmes fotmassage. Det var precis lika skönt och behagligt som det låter.

Tittut!

Mowgli.

Ouch!

2012-11-08

Vildhundar och vänstertrafik

I tisdags anlände svärföräldrarna till oss här på Koh Chang och tillsammans hyrde vi sedan en bil som vi bilade runt lite på ön med. Eftersom svärfar gillar öl och jag inte gillar öl föll det sig naturligt att det var jag som axlade chaufförsskapet. Detta skulle under normala omständigheter inte innebära några problem men här är det vänstertrafik som gäller och dessutom är vägarna galet smala och kuperade så det ställde lite extra krav på hanteringen av ratt. För att göra det hela ännu lite mer komplicerat så var bilen utrustad med automat vilket jag inte är van vid så lite hade jag att tampas med under bilfärden.

Hur som helst så gick allt bilande bra. Vi tog oss till lite olika ställen som White Sand Beach där vi intog lunch och sedan strosade vi runt lite på stränderna och shoppade lite vid de olika marknaderna som finns här utmed vägarna. Sedan fortsatte vi till den sydligaste delen av ön där bilvägen bokstavligen tog slut och vi tvingades vända tillbaka hemåt. På vägen hem stannade vi till vid en utkiksplats med mäktig utsikt ut mot hav och fastland.

Annars ser dagarna ganska lika ut här just nu. Lite utflykter, sol och bad samt jag som genomför mina två distanspass per dag. Igår försökte jag vänta ut den värsta värmeböljan till dagens andra distanspass. Jag satte igång strax efter 17 då solen sakta höll på att gå ner. Klart lättare att springa då det är skymning och solen inte steker. Dessvärre verkade områdets vildhundar resonera på samma sätt. De var markant flera till antalet och dessutom mycket mer aggressiva. Jag hade ett par incidenter under passet där jag några gånger fick stanna till och fräsa ut byrackorna innan de vände om. Det känns inte alls så lustigt att ha dessa skabbiga vildhundar i hasorna och jag väljer nog att genomföra mina kommande pass i stekande värme då hundarna är för slappa för att orka jaga mig genom bushen.

2012-11-06

Uppstart

I måndags tog jag mina första trevande steg för säsong 2013. Tiden går, detta blir min tionde säsong som löpare och jag hoppas precis som vanligt att kunna hålla mig skadefri, träna hårt och kontinuerligt samt persa på något lopp, allra helst marathon.

Med facit i hand skulle jag fortsatt träna på under veckan då vi var i Bangkok och hade tillgång till det lyxiga gymmet på det femstjärniga hotellet vi bodde på. Jag hade utan problem kunnat skrapa ihop 10-12 mil på banden utan att behöva slita ut mig.

Läget här på Koh Chang är lite annorlunda. För det första är vägarna här galet kuperade och det finns ingen vägren att springa på. Till på köpet kör thailändarna bil fullkomligt galet så det är inte nån bra ide att försöka hanka sig fram på landsvägarna. Istället är jag tvingad att harva mig runt på området där vi bor. Detta innebär att jag har runt 750 meter att jobba på i endera riktningen. Som tur fick jag tips att ta en liten avstickare genom bushen ut från vårt ganska skyddade område till det ställe där lokalbefolkningen håller till. Alltså mindre asfalt och jämn väg och mer djungel och vilda hundar. Jepp, man kan inte få allt tillrättalagt.

En annan faktor jag måste erkänna att jag underskattade var den extrema värme som råder här. Temperaturen är uppe runt 30-35 grader och då solen gassar på från en molnfri himmel så blir det rätt tufft att bara vara utomhus. Då jag i denna värme är ute och springer så håller jag bokstavligen på att koka över. Det tar ganska exakt tre kilometer innan all kroppens energi går åt att försöka kyla systemet. Och det går si så där. De första passen jag genomförde försökte jag i min bittra naivitet hålla samma fart på mina distanspass som jag gör på hemmaplan. Då jag kikade på snittpulsen efter passen så noterade jag den låg ungefär lika högt som jag gör på en snabbdistans. Värmen sliter med andra ord extremt mycket, mer än jag någonsin kunde ana. Planen framöver blir till att medvetet springa med handbromsen åtdragen annars kommer jag komma hem till Sverige som en utbränd blöt svettfläck. Känslan då man direkt efter ett pass bara kan glida ner i poolen och kyla av sig är dock himmelsk och är således svår att beskriva. Idag unnade jag mig dessutom en timmes thaimassage direkt efter dagens andra distanspass. Det var också otroligt skönt och uppskattat. Lär bli några till sådana behandlingar innan vi beger oss hemåt.

2012-11-05

Koh Chang

Alvar har fullkomligt exploderat i vattnet. Inget räds honom längre. Grabben är inte ens två år. Är det så att jag håller på att nära en till simmare vid min barm?

I lördags åkte familjen vidare från Bangkok mot ön Koh Chang. Storstad byttes ut mot hav och sandstränder. En härlig och uppskattad kontrast och byte av miljö. På lördagsmorgonen blev vi upphämtade av en chaufför som i en van sedan körde oss hela vägen till Koh Chang. Resan dit tog ungefär fem timmar inklusive ett lunchbrejk utmed vägen samt en färjetransport sista biten från fastlandet över till ön.

Guilty as charged!

Väl på ön hade vi hyrt ett hus som bara ligger ett stenkast från sandstrand och pool vilket kändes mycket bekvämt och lyxigt. Huset har två våningar och åtta bäddar vilket kommer till pass då vi inväntar besök från Finlandslandet senare under veckan då Mamma Marikas mor och far länder.

Huset är beläget i ett litet samhälle med ett antal liknande hus och ligger vägg i vägg med en liten enkel golfbana bredvid. Vädret har de senaste dagarna varit fantastiskt bra runt 30-35 grader. Ibland lite påfrestande varmt men bara nästan. Inte ska man gnälla när man får det så här ljust och skönt. Inom kort är allt det här bortbytt mot mörker, kyla och slask. Skit med andra ord.

En bild på huset där vi bor.

Vi inledde med lite bad vid havet men flyttade oss sedan till den riktigt fina poolen som finns bara ett stenkast från vårt hus. Barnen har mer eller mindre levt i poolen sedan dess. De går korta stunder upp för att göra bomben eller äta lite mat men annars kan man snart klassa dem som amfibier. Att Elias redan var en fena på simning visste jag redan men all den tid i vatten som nu Venla och Alvar utsätts för har gjort stora framsteg vad gäller deras simförmåga. Venla är nu helt självgående i poolen. Hon simmar bröstsim, ryggsim, crawl och till och med fjärilsim. Väldigt imponerad av hennes framsteg i vattnet och nu är det inte bara ett barn i familjen som utklassar sin far i bassängen, nu är det antalet uppe i två. Precis som i Memory. Snart har man bara löpningen kvar där man kan stoltsera med familjeperset.

Även Alvar njuter till fullo vid poolen. Han sjunger, trallar, morrar och yr omkring i ett fasligt tempo. Med sina armpuffar flyter han sedan omkring och försöker trampa vatten för att jaga ikapp sina syskon. De fungerar som perfekta morötter till honom och han jobbar säkert hårdast av alla barnen. Han har även mer eller mindre tappat all rädsla för vatten också. Han dyker och hoppar själv från kanten och ser mer eller mindre ut som Stålmannen då han tar sats. Han är som ett litet charmtroll och man blir liksom bara full i skratt av att se honom.

Livet vid poolen är gott. Mycket gott.

2012-11-02

Siam Ocean World

En av de olika aktiviteterna på Siam Ocean World. Båtsightseeing med glasfönster på botten av båten.

Dagen efter besöket vid kungens palats i Bangkok begav sig familjen till Siam Paragon galleria som måste vara den absolut fetaste och lyxigaste shoppingmall jag åtminstone besökt. Galet stor och precis allt går att finna här. Prisklassen är dock från dyrt till banans-dyrt men att bara strosa omkring där var rätt maffigt. Till på köpet är hela bottenvåningen en enda stor food court med säkert över 200 restauranger. Bara att sondera hela utbudet tog över en timme och då hittade vi knappt tillbaka till restaurangen vi till slut ville äta på.

Nåväl, i denna galleria finns även Siam Ocean World och det stället besökte vi i torsdags. Det ska sägas direkt utan omsvep att detta akvarium överträffade alla mina förväntningar. Jag brukar normalt sett tycka att de flesta akvarier jag besökt har hållit hög klass men inget kan egentligen jämföras med detta. Varken i termer av storlek eller klass på fiskar och övriga djur. Akvariet hade enorma tankar med stora fiskar där hajarna fick mest uppmärksamhet hos barnen. Tunnlarna genom dessa akvarier där man nära kunde studera fiskarna var otroligt häftiga. Andra aktiviteter vi provade på var en guidad tur 'bakom kulisserna', dvs bakom det som vi besökare normalt ser. Att se deras vattenanläggningar och hur de drevs för att förse alla akvarier med vatten var också häftigt. Andra djur som etsade sig kvar på mina hornhinnor var de japanska jättespindelkrabborna. Otroligt koola!

Matning av hajar i jättetanken. Självklart ackompanjerades skådespelet till musken från filmen Hajen.

En annan ny art för mig var Nautilus som på svenska verkar heta Pärlbåtar (!?). De tillhör familjen bläckfiskar men har ett yttre skal som är fyllt med luft och genom detta kan djuren hålla sig svävande i vattnet. Leva länge kunde de också, tydligen kunde de bli upp mot 50-60 år. Även den kraftigt utrotningshotade thailändska jättemusslan var imponerande och gjorde stort intryck. Hur som helst, ett par timmar senare var alla i familjen ruggigt nöjda och belåtna av det som Siam Ocean World hade att erbjuda och vi rekommenderar detta ställe varmt till andra som besöker Bangkok.

Den fjärde och sista dagen i Bangkok (fredag) spenderades mestadels med aktiviteten shopping. Höjdpunkten var annars den en timme långa fotmassagen som alla (utom Alvar) i familjen unnade sig. Elias och Venla var lite tveksamma inledningsvis men tiggde och bad om mer fotmassage när tiden väl var över. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den lilla spottstyver vi spenderade på denna lyxighet var väl värd pengarna.

Vad gäller löpningen är jag nu inne på min femte löpfria dag och det börjar så smått rycka i benen. Än är det under kontroll men jag tror jag kommer krisa ihop inom kort. Turligt nog är det inte så lång tid kvar innan jag får sticka ut och rasta benen. Men det ska tilläggas att benen känns helt otroligt pigga och responsiva. Nackdelen är väl att jag har svårt att somna om kvällarna. Först trodde jag det berodde på jetlaggen men nu är jag rätt övertygad om att det har att göra med att kroppen är för pigg. Att lägga sig om kvällarna med en ordentligt nedbruten kropp av hård träning gör uppenbarligen underverk för förmågan att fort somna om nätterna.

Maneter. Finns det nåt mer fridfullare att titta på?

2012-11-01

Bangkok

Familjen stoltserar vid kungens palats i Bangkok.

Vi har tillslut anlänt till Bangkok. Att resa med tre barn runt halva jordklotet är som de flesta småbarnsföräldrar vet ingen direkt dans på rosor. Men det är med viss lättnad jag konstaterar att det gick förhållandevis bra. Alvar höll sig mestadels lugn eller sov av resan medan Venla och Elias fördrev tiden med att titta på film på sin personal screen. Det som kanske sliter mest är att Alvar inte har ett eget säte och att alltid ha honom i knäet är faktiskt lite små bökigt (speciellt när man själv ska sova).

Hur som helst så anlände vi till Bangkok under tisdagsmorgonen och begav oss direkt till hotellet. Jag är normalt sett ingen direkt fan av stora och flådiga hotell men att sträcka ut benen i sina (två!) rum på ett femstjärnigt hotell har sina fördelar, det ska medges. Som sagt, två rum har vi tillgång till här för att få plats med hela familjen. Mellan rummen finns det en dörr/passage så det är enkelt att ta sig mellan dessa.

Under onsdagen begav vi oss till kungens palats där vi tittade på de olika sevärdheterna. Värdet ute var så klart varmt, närmare 30 grader, men eftersom det var ganska molnigt så blev värmen inte olidlig vilket gjorde det möjligt till lite uteaktiviteter. Mina semi-blonda barn med stänk av asiatiska drag gör stor succé här borta i Thailandslandet. Detta blev speciellt påtagligt vid palatset där thailändarna bokstavligen stod på kö för att fota dem. Det mäktiga palatset fick helt enkelt stå åt sidan. Ett sätt att finansiera resan skulle vara att ta en avgift för varje fototillfälle. Barnens sätt att bidra till resan eller skulle man klassa det som barnarbete?

Barnen försöker dra in pengar till familjens resekassa.

Efter besöket vid palatset tog vi oss hem på en båt genom kanalen i Bangkok och sedan var det dags för lite sol och bad vid ute-poolen på hotellet. Kvällen avslutades vid en gigantisk food court vid varuhuset nära hållplatsen Siam. Under avdelningen vidriga smakupplevelser sorterar jag nu in popcorn med wasabi-smak. Genomvidriga.

Wasabi hör hemma på död fisk.

Alvar, snart två år, bjöd sedan på stor show då familjen passerade avdelningen med damunderkläder på varuhuset. I samband med detta brast han ut för full hals: Oooh-Lala, Oooh-Lala!

Och nej. Det är (tyvärr) inget jag kan ta någon credit för att ha lärt honom. Måste vara något han snappat upp på dagis.

Alvar trivs som fisken i vattnet. Och även på damunderkläderavdelningen.

2012-10-30

Säsongsavslut 2012

Helgen innan avresan till Thailand gick i en maklig men behaglig takt. Vi fick även besök av Mamma Marikas ena syster och hennes son och tillsammans hade vi det trevligt alla tillsammans.

Under lördagen var det fantastiskt vackert väder utomhus. Solsken, helt vindstilla, kyligt och krispigt i luften. Jag pep iväg på mitt distanspass efter det att jag lämnat av Elias på hans fotbollsträning (som han ville springa tillsammans med mig till!) och sedan en dryg timme senare då jag plockade upp honom efter träningen så slog det mig att jag helt enkelt skulle dryga ut passet så att det istället blev veckans långpass som jag ursprungligen planerat till söndag. Sagt och gjort så var jag ute knappt två timmar och hade sedan redan avverkat veckans långpass till strax efter lördag lunch. Smidigt.

Söndagen bjöd på ett lite mer hektiskt schema. Alla väskor till resan skulle packas och eftersom resan är modell ganska-lång och sträcker sig över exakt två veckor så vill man gärna få med sig allt viktigt. Under kvällen hade barnen sin tekniksimning och simskola och kvällen spenderades sedan med att förbereda de sista detaljerna innan avresan morgonen därpå. Vi hann även avsluta kvällen med ett biobesök då jag och Mamma Marika såg den senaste Bondrullen. Under söndagen hann jag även med det sista passet för säsong 2012. Ett klassiskt distanspass på pigga ben avverkades och jag kunde därefter summera upp veckan till 140 km innehållandes två kvalitétspass och ett långpass. Nu väntar en veckas löpvila under den första av de två veckorna i Thailand. Därefter är det dags att logga mil och bränna av några hårda träningsmånader med fokus på Tokyo marathon och vidare tävlande under säsong 2013, som lite symboliskt blir min tionde tävlingssäsong. Tiden går.

2012-10-26

2x3km @3:25 +3 / 3:30 +3.5 / 3:20 +2, 2x1km @3:40 +4, 3:10 +1.5, Pj/SPj: 2' @4:30

Avverkade veckans andra kvalitetspass på bandet i jobbets gym. Hade en ganska bra känsla redan under uppvärmningen och benen kändes rappa och responsiva. Värmde upp med 6 km i ökande fart från 4:15->3:50 och sedan fyra stycken tempostegringar i 30 sekunder och 3:05-fart.

Efter det var det dags att jaga lite höjdmeter på bandet. Coachen hade skissat upp ett pass som såg ut enligt följande: 2x3km @3:25 +3 / 3:30 +3.5 / 3:20 +2, 2x1km @3:40 +4, 3:10 +1.5, Pj/SPj: 2' @4:30.

Alltså, först två serier á 3 kilometer där fart och lutning varierade per kilometer enligt 3:25 +3, 3:30 +3.5, 3:20 +2. Efter dessa två serier väntade två stycken tusingar i 3:40 +4 och 3:10 +1.5. Pausjoggen mellan intervallerna och serierna var enligt mig lite för generös med tre minuter i 4:30-fart.

Eftersom benen var bra redan från början hade jag inga som helst problem med att jobba mig igenom passet. Pausjoggen var även så pass lång att jag hann återhämta mig fullt ut mellan serierna att jag hade nästan samma snittpuls mellan dessa. De två tusingarna bjöd inte heller på något direkt motstånd så jag var minst sagt lite konfunderad efter passet. Jag hade nog räknat med att få ta i lite mer även om jag redan innan passets början misstänkte att det inte skulle vara så hårt.

Nåväl, detta var det sista kvalitetspasset innan den stundande säsongsvilan och på så sätt var det skönt att passet föll väl ut. Tänk om det hade gått åt pipsvängen med passet? Då hade jag nog fått slänga in ett till pass innan veckans slut bara för att inte ha misslyckandes gnagande på samvetet.

2012-10-25

Mycket att stå i

Mycket att stå i nu på jobbet. Slits mellan en hel del olika åttaganden vilket gör att det blir ett fasligt hoppande mellan saker och ting. Lite lugn och ro med fokus på en sak i taget vore just nu toppen.

Hur som helst så är det lite extra brått att färdigställa vissa saker då jag de två kommande veckorna har en minisemester planerad till Thailandslandet. Jag har inte tänkt så mycket på denna resa då det varit fullt fokus på löpningen och jobbet men nu har resfebern så smått börjat bubbla upp till ytan. Eftersom det yr snö utanför huset just nu så är tanken på sol och värme nu ganska lockade och jag ser så klart fram emot resan. Till på köpet har jag lagt in minst en hel veckas vila från löpningen vilket gör att jag kan njuta lite extra av semestern då jag inte behöver fundera på var och hur jag ska hinna träna. Semestrar är annars ganska svåra att planera in träning på då man ofta har ett lite flytande schema och förflyttar sig runt om mellan olika orter. Struktur och rutin är a och o för att lyckas klämma in passen (åtminstone för mig). Men som sagt, tre dagar och sju mils träning återstår innan säsongsvila. Bara att fokusera och köra in i kaklet!

2012-10-23

5x2km @3:08, Pj: 2' @4:20

Årets femte och sjätte öl intogs under några av de fina middagar vi hade under konferensresan i Berlinstaden.

Efter den trevliga men även lite slitiga konferensresan till Berlinstaden så påbörjades en ny träningsvecka i måndags. Lite speciellt trots allt med denna vecka då det är den sista innan den mycket emotsedda löpvilan som tar vid nästa vecka. Familjen kommer då bege sig av för två härliga semesterveckor i Thailandslandet och jag har därför planerat in min säsongsvila i samband med denna resa. Att spendera en vecka med sol och bad utan löpning borde läka ihop både skalle och ben så att peppet och suget för att prestera på topp säsong 2013 är på topp. Egentligen är det inget fel på peppet då jag inleder säsongen med Tokyo Marathon. Här håller jag redan på att självantända av sug men kroppen har signalerat under vissa perioder att den är sliten och skulle må bra av att få lite längre sammanhållande vila.

Hur som helst så testade jag att avverka lite intervaller direkt på måndag. Coachen hade lagt upp det ganska lätta fartpasset med 5x2km @3:08, Pj: 2' @4:20. Alltså fem stycken 2km-intervaller i 3:08-fart med två minuters pausjogg i 4:20-fart mellan dessa. Det var ett tag sedan jag avverkade intervaller ner under 3:10 så lite orolig var jag över hur kantig jag skulle känna mig under löpningen. Märkligt nog kändes det som om jag hade bra flyt och jag jobbade mig igenom passet utan att behöva ta i. Snitt- och maxpulsen låg dock aningen högre jämfört med i fjol men känslan var trots allt bra under löpningen. En tänkbar förklaring till de högre pulsvärdena kan vara tröttheten i kroppen efter konferensresan.

Tv-tornet Fernsehturm i Berlin i all sin prakt. Där på 208.73(!) meters höjd intogs en strålande middag.

2012-10-22

Berlin

Jag har inte hunnit uppdatera bloggen sedan i onsdags vilket beror på att jag mellan torsdag och söndag var på konferensresa tillsammans med jobbet i Berlin.

Fyra dagar i Berlin precis efter Sveriges bragdartade vändning var en fin tajming så klart. Ännu bättre var att vi under vårt besök där belönades med strålande vackert sommarväder. Vindstilla och temperatur upp mot nästan 20 grader, verkligen lyxigt så här i slutet av oktober. Dagarna spenderades med mycket konfererande samt en hel del aktiviteter och fina middagar under kvällarna. Bland annat besökte vi Cecilienhof där man höll Postdam konferensen under slutet av andra världskriget. Churchill, Stalin och Truman deklarerade villkoren för Japans kapitulation trots att Truman redan gett besked om att förbereda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Trots intensiva och långa dagar så lyckades jag, mycket tack vare en lika löpdriven kollega som jag, plåga mig upp tidigt på morgonen för att logga lite distans. Några pass på löpbandet nere i gymmet och några fantastiska pass genom Tiergarten och passager vid Brandenburger Tor och Siegessaule. Nästa gång jag springer genom Tiergarten hoppas jag det blir mot målgången på Berlin marathon. Drömmar måste man ju få ha!

2012-10-17

Vändning

Gårdagskvällen bjöd på en sällan skådad fotbollsmatch där Sverige mötte Tyskland på dess olympiastadion i Berlin. Jag ska erkänna att jag hade extremt dåliga vibbar innan matchstart. De senaste matcherna har spelet verkligen inte sett särskilt imponerande ut och detta intryck förstärktes efter den minst sagt krampaktiga seger mot Färöarna förra veckan. Visst hade jag EM-kvalets fantastiska seger i avslutningsmatchen hemma på Råsunda mot Holland lite vagt i minnet men chansen att få uppleva nåt liknande mot Tyskland kändes avlägset. Den tyska kraft- och lagmaskinen som var dessutom i strålande form och var stärkta av sin hemmapublik.

Matchen inleddes och efter de 14 första minuterna stod det 2-0 till Tyskland som var fullkomligt överlägsna. Sverige kom knappt över planhalvan och kunde inte ens hålla bollen inom laget. Jag tror jag aldrig sett ett svenskt landslag i fotboll bli så totalt utspelat som det blev igår under första halvlek. Det var direkt plågsamt att titta på matchen och jag led varenda minut.

I halvtid stod det 3-0 och det var i underkant. Då Özil i andra halvlek bombade in 4-0 var jag extremt nära att byta kanal och bespara mig eländet. Helt plötsligt slog det mig att det faktiskt kunde bli en utklassningsseger för tyskarna med tvåsiffrigt resultat.

Men sedan hände något då det var ungefär 30 minuter kvar av matchen. Zlatan nickade in 4-1 och vi fick oss ett tröstmål. Lite heder och skönt att åtminstone komma med i målprotokollet. Sedan snubblade Lusitg in 4-2 med en stor portion hjälp av den annars utmärkte målvakten Neuner. Nu började jag med större intresse följa matchen, vi höll ju faktiskt på att snygga till siffrorna nu mot slutet av matchen. Heder åt killarna som kämpade väl trots det övermäktiga motståndet.

Då Elmander med kvarten kvar rakade in 4-3 efter strålande förarbete av inhopparen Kacaniklic gick det för första gången upp för mig att det som jag aldrig trott kunde hända faktiskt var på väg att ske. Tyskarna som i drygt 60 minuter spelat som världens bästa landslag blev nu tagna av stundens allvar och paniken växte. De spelade krampaktigt och ingen vågade hålla i bollen eller ta initiativ. Förändringen av matchbilden var total. Och Sverige fortsatte skapa chanser. Då Sana mer eller mindre brände öppet mål med fem minuter kvar av matchen höll jag på att slita av mig håret i förtvivlan. Och så i 93 minuten stänker Elm in 4-4. Jag slänger chipspåsen högt i skyn och tar en snärtig tempostegring genom vardagsrum och kök medan jag vrålar. Helt otroligt (ännu mer otroligt att jag inte väckte barnen).

Att Sverige skulle vända 0-4 till 4-4 på 30 minuter mot självaste Tyskland på dess hemmaplan finns inte på världskartan. Till på köpet var de fullkomligt utspelade de 60 första minuterna och 4-0 var verkligen i underkant. Som sagt, mäktig match och grym inställning av spelarna. Frågan är om jag får uppleva en liknande match igen?

Chocken i Tyskland idag måste vara svår. Jag ska själv dit och uppleva den live då jag imorgon beger mig till Berlinstaden för en fyra dagars konferens. Dessa konferensresor brukar vara extremt intensiva och möjligheterna till seriös löpning väldigt begränsade. Det är trots allt självaste Berlin som ska besökas och det är helig mark för oss löpare då de två senaste världsrekorden i marathon satts just där under Berlin Marathon. Jag var där redan 2010 och rekade banan under en annan konferens men ser verkligen fram emot att springa igenom Brandenburger Tor nu igen.

2012-10-16

Sällskap

Idag på lunchen var det distanspass med Konstapel Olsson. Olsson har lagt elitskorna på hyllorna sedan något år tillbaka och kan kanske inte längre matcha sina sub31 på milen men är fortfarande precis lika genomtrevlig nu som då.

Vi stämde träff med start i Ursvik och jobbade oss runt i spåren i vackert höstväder och pratade om allt mellan himmel och jord. Det är bra märkligt hur mycket snabbare tiden ibland går då man har trevligt sällskap. Man bara rullar på och tänker inte så mycket på de kilometer som ska läggas till handlingarna. Lite samma sak inträffar under ett intervallpass eller en snabbdistans. Man är så koncentrerad på att matcha plan eller skiss att man helt enkelt inte hinner flyta iväg med tankarna någon annanstans varefter passet upplevs som det går fortare.

Förra veckan rullade jag bara distans och skrapade ihop lite drygt 14 mil. Normalt sett brukar jag gå in i den nya veckan och känna mig lite sliten men inte nu. Anledningen var att jag skippade kvalitetspassen förra veckan för att låta låret återhämta sig lite. Denna lite lugnare vecka verkar ha gjort susen då benen kändes riktigt pigga och återhämtade trots att jag mängdmässigt bokförde ett godkänt antal mil. Imorgon är det dock dags att varva upp tempot en aning då det stundar en progressiv snabbdistans med lite backinslag. Jag ser verkligen fram emot att öka intensiteten en aning nu dessa sista två veckorna innan semestern till Thailandslandet där jag tänkte unna mig en hel veckas säsongsvila utan att ta ett enda löpsteg. Efter denna minst sagt välbehövliga brejk är det dags att ta av sig silkesvantarna och börja grunda ordentligt inför Tokyo Marathon.

2012-10-15

Midjemått

Återigen en fullspäckad och aktiv helg är till ända. Barnen sov över hemma hos Farmor och Farfar natten mellan fredag och lördag vilket innebar att jag kunde jobba in lite extra timmar på jobbet samt avsluta fredagens andra löppass så jag var klar till klockan 22 och sedan kunde belöna mig med lite chips och Cola i soffan framför tv:n.

På lördag hann jag med ett distanspass och passade sedan på att grovstäda ur garaget. Tanken är att vi ska transportera över ett pingisbord från Farmor och Farfar om några veckor då framför allt Elias börjat tycka det är kul att veva pingis. För att frigöra nödvändig yta till detta så behövdes det en liten uppiffning av garaget och resultatet blev faktiskt riktigt bra. Vi har ett rejält tilltaget garage och efter städningen finns det nu generöst med yta nu både till pingis och eventuellt i framtiden inflyttning av löpband dit. Idag står löpbandet i kontoret på källarplan men på sikt kan det kanske vara intressant att flytta ut det till garaget för att utnyttja ytan i kontoret till något annat.

Söndagen inleddes med tidig avfärd till Råsunda IP där Elias lag avslutade säsongen med en ny fotbollsturnering. Faktum är att grabbarna i laget haft en successivt ökande form och prestation över säsongen och de avslutade på bästa tänkbara sätt. Elias har ett bra steg och uthållighet och röjer runt på plan och springer till sig en hel del farliga situationen. Dessvärre har han varit lite drullig i de avgörande lägena men detta hade han tydligen vässat upp på de sista träningarna. I den första matchen tryckte han resolut in första målet direkt efter avspark och mindre än tio minuter senare noterades han för ett äkta hattrick. Då matchen var slut hade hans lag vunnit med 10-2 och Elias stått för hälften av målproduktionen. Jag tror det är det här som kallas proppen ur. Andra matchen mot självaste AIK fick de dessvärre (?) stryk men Elias petade ändå in två bollar och i tredje och sista matchen blev det seger och ytterligare tre mål. Visst man ska inte fokusera så mycket på antalet bollar i mål men Elias var verkligen dundertaggad under dessa matcher och förtjänar beröm. Tio mål på tre matcher det är inte fy skam och som förälder är det faktiskt ganska angenämt att stå och mysa vid sidlinjen fast det småregnar och är kallt.

Den trejde matchen hann jag dessvärre inte se då jag hade bokat in långpass tillsammans med Uhris och den färske Lidingöloppsvinnaren Sandra Ericsson som nu reser fram och tillbaka mellan Sverige och Finland i samma intensitet som hon forcerade Lidingöterrängen. Uhris hade dagen innan vunnit halvmaran i Åstadsloppet men såg inte det minsta sliten ut efter varken lopp eller segerfest. Uhris och jag ska i februari över till Japan och nöta 42.2 km Tokyo-asfalt i februari så det ligger i mitt intresse att han håller sig trind och i form. Uhris har stuckit ut hakan och meddelat att han ser det som hög tid att han blir medlem i 2:19-klubben och har nu en arsenal av olika träningsmetodiker han tänker nyttja fram till tävlingen. Sandra har besvärats av lite problem med en ömmande vrist och lånade därför Marikas cykel och hängde med oss runt Djurgårdens nejder. Härligt och inspirerande sällskap och de knappt två timmarna bara flög iväg. Då vi hade loggat knappt 25 km deklarerade Uhris att det började bli dags för oss att röra oss tillbaka. Det var inte tiden eller distansen som var orsaken till hans beslut. Istället var det Uhris brallor som nu höll på att trilla av honom och således indikerade hans midjemått att vi hade sprungit tillräckligt långt. Vissa mäter alltså distans med GPS medan andra mäter tiden man är ute i spåret för att avgöra om man fullgjort träningspasset. Uhris använder midjemåttet. Lite old-school eller så är det sådant beteende man kallar att gå på magkänsla.

2012-10-12

Vinterkyla och DNS

Dagens inleddes med två stycken konstateranden. Först och främst att det är fredag vilket är lika emotsett som välbehövligt. Jag har inte haft en sovmorgon på snart tre veckor då helgerna varit fullspäckade med antingen löptävlingar för mig själv eller aktiviteter för barnen. Det andra konsterandet var att vintern verkligen är i antåg. Termometern visade nollgradigt på morgonen och ute var det kolmörkt. Snart är även slasket här och då börjar vintern på allvar.

Vet inte om det har med åldern att göra men det som jag har absolut svårast för under den här perioden är just mörkret. Kyla och snö/modd/slask kan jag hantera med lite välanpassade kläder och en stark skalle men mörkret har en tendens att bryta ner mig mer än jag egentligen vill erkänna för mig själv. Behovet av att komma ut i dagsljus och rasta benen samtidigt som man får lite ljusterapi är stort under denna mörka vinterperiod. Så här var det inte för ett antal år sedan. Då kunde jag liksom skaka av mig mörkret med en axelryckning och snyta ur mig en mil till på landsvägarna. Idag om barnen har lagt sig och det är kolmörkt ute så föredrar jag att ställa mig på bandet i visserligen elektriskt ljus, iklädd ett par shorts och beta av löppasset. Men åt andra sidan hade jag inte tillgång till eget löpband för ett par år sedan så jämförelsen haltar kanske en aning.

Nåväl, jag har de två senaste veckorna rullat på bra med träningen, åtminstone distansmässigt. Efter Lidingöloppet tog jag några dagar med reducerad mängd för att låta kroppen återhämta sig ordentligt. Misstaget jag gjorde efter både Stockholm marathon och SM var att grotta på för hårt direkt efter loppen vilket gjorde att jag fick skadebekymmer. I söndags testade jag att belasta baksida lår med ett lättare snabbdistanspass men fick då signaler om att låret fortfarande inte var helt läkt. Det klarar av ren distans men förmodligen inte hård kvalité. Därför har jag medvetet denna vecka valt att skippa de tuffa passen och istället fortsatt att köra distans. Jag har hela tiden haft som ambition att avsluta säsongen med Hässelbyloppet nu på söndag. Förra året fick jag snöpligt en vadbristning efter fyra kilometer och fick bryta loppet. Sedan dess har jag varit sugen på revansch och till på köpet brukar just Hässelbyloppet locka till sig ett väldigt starkt startfält vilket är inspirerande. Men som det känns nu är det en stor chansning att igen maxbelasta låret. Risken att jag slår upp skadan med lång rehab som följd är överhängande och det är inte värt det, således kommer det bli en DNS för mig till Hässelbyloppet i år. Så klart trist men under rådande situation det kloka och vettiga beslutet. Jag vill avsluta den återstående korta tiden av denna säsong med lite distans, ta en säsongvila under den kommande semester med familjen i Thailand och sedan gå in med fullt fokus till grundträningen där det stora målet är att vässa upp formen till Tokyo marathon 2013 i februari.

2012-10-11

Morgonlöpning

Eftersom jag sedan några veckor tillbaka primärt arbetar ute i Sundbyberg och min resväg dit är lite längre än till huvudkontroet i Kista så provade jag på lite morgonlöpning idag till jobbet. Normalt sett har jag väldigt svårt för just morgonlöpning. Kroppen är seg och inte alls aktiverad på samma sätt som den är under eftermiddagen eller kvällen men för att försöka vara lite effektiv så beslutade mig således för att ta en liten morgontur.

Jag lämnade barnen på skola och dagis och hade överraskande nog ganska pigga ben som bar mig och ryggsäck ända fram till jobbet utan att protestera särskilt mycket. Kanske var det det fina höstvädret som hjälpte till en aning. Soligt, lätt kylslaget och nästan helt vindstilla, med andra ord idealiska löpförutsättningar .

Passet hem genomfördes inleddes i skymning och slutfördes i mörker. Känns väl minst sagt deprimerande att mörkret på alvar gjort sitt intåg och att vi nu får mindre och mindre dagsljus. Desto viktigare att försöka planera in majoriteten av distanspassen på lunchen och kombinerade löpning med lite ljusterapi.

2012-10-09

Lidingöloppsreflektioner del 2

Kilometertiderna och höjdkurvan från Lidingöloppet. Milpasseringar: 34:49 / 35:34 (1:10.23) / 35:52 (1:46.14).

Dags för den andra reflektionen från Lidingöloppet och jag har tittat en del på passertiderna för herrar topp-20. Som bekant är den sista milen ofta väldigt utslagsgivande och den som spar lite på krafterna under det svåra partiet mellan kilometer 16-20 brukar har goda möjligheter att plocka trötta löpare in mot mål.

Mellantiderna var satta vid 10 km och strax innan 20 km vilket ger felaktiga milpasseringar på andra och tredje milen. Man kan dock fortfarande titta på trender samt hur löpare disponerat sina krafter.

Korir var överlägsen och värdig segrare och var snabbast vid nästan alla tre mellantider (en sekund bakom Menjo vid första milen). Bakom honom var Temesgen isolerad trea nästan under hela loppet. Starkt av honom att bibehålla fart och fortfarande göra den tredje snabbate sista milen. Den som öppnade lugnt och kontrollerat och fullkomligt exploderade under sista milen var Senorski. Han jobbade upp sig från en sjundeplats vid 10 km till fyra i mål och var nästsnabbast under sista milen, väldigt imponerade debut av honom och det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera i framtiden på lite längre distanser.

Kleist mellantider visar att han öppnade väldigt hårt och sedan föll tillbaka successivt genom loppet och hade en tung avslutning. Nilsson hade ingen direkt fullträff i spåret i år men sprang jämt sett över milpasseringarna. Hans placeringstider därifrån är 8, 9 och 9 vilket gav honom en total 8e plats. Även Hydén och Larsson öppnade hårt och fick plikta för detta mot slutet. De hade 10e respektive 11e snabbaste passering vid 10km jämfört med 17e och 18e tid under sista milen in till mål. En som avancerade kraftigt i fältet var Borg som efter en 20e placering efter 10 km ökade takten framför allt under sista milen där han var 10e snabbaste man.

Både jag och Buuden öppnade lite lugnare än de framför oss och gjorde första milen strax under 35 minuter. Buuden gick dock hårdare under den andra milen och var riktigt pigg och vass under den sista. Buuden hade fjärde snabbaste tid sista milen och kom in på en 10e plats. Jag själv hade sjunde snabbaste tid på den milen och gick i mål som 13e man. Mina tre placeringar klockat per mil var 15, 16 och 7. Således ett tecken på att jag disponerade loppet någorlunda klokt. Åt andra sidan kan det vara bra att göra en mental anteckning om att jag kanske måste våga gå lite hårdare under det relativt lättlöpta partiet mellan kilometer 10 till 15. Här finns det en del till att jobba in för att göra en attack ner mot sub 1:45.

Den sista milen enligt mellantiderna var visserligen för kort. Jag klockade 20km-passeringen på 1:10.23 och hade 35:34 på den andra milen att jämföra med mellantiden från Grönsta som gav 1:12.00 och milpasseringen på 37:10, således en diff på 1:36. Hur som helst så kan det ändå vara lite intressant att studera vilka som trots allt genomförde denna sista milpassering snabbare än den första. Senorski är fullkomligt suverän här med en diff på 1:46! Därefter har vi Borg +1:08, Buud +38, Engström +36, Fahlén +29 och Johansson +4.
Plac / namn / Hustegaholm / Grönsta / Mål
Värdena inom parentes anger mellantid och dess löparens placering givet den tiden
1.  Korir:    31:18 (2)  / 1:04.02 (32:44 - 1)  / 1:35.26 (31:24 - 1)
2.  Menjo:    31:17 (1)  / 1:04.44 (33:27 - 2)  / 1:38.54 (34:10 - 6)
3.  Temesgen: 32:03 (3)  / 1:06.41 (34:38 - 3)  / 1:40.32 (33:51 - 3)
4.  Senorski: 33:38 (7)  / 1:08.58 (35:20 - 6)  / 1:40.50 (31:52 - 2)
5.  Rizki:    33:11 (5)  / 1:08.16 (35:05 - 4)  / 1:42.25 (34:09 - 5)
6.  Kleist:   33:01 (4)  / 1:08.18 (35:17 - 5)  / 1:42.33 (34:15 - 8)
7.  Utriainen:33:39 (9)  / 1:09.17 (35:38 - 7)  / 1:43.46 (34:31 - 11)
8.  Nilsson:  33:38 (8)  / 1:09.48 (36:10 - 9)  / 1:44.05 (34:17 - 9)
9.  Larsson:  33:52 (11) / 1:09.48 (35:56 - 8)  / 1:45.13 (35:25 - 17)
10. Buud:     34:39 (14) / 1:11.25 (36:46 - 12) / 1:45.26 (34:01 - 4)
11. Åhvall:   34:02 (12) / 1:10.21 (36:19 - 10) / 1:45.33 (35:12 - 14)
12. Andersson:34:14 (13) / 1:10.55 (36:42 - 11) / 1:46.05 (35:10 - 13)
13. Engström: 34:50 (15) / 1:12.00 (37:10 - 16) / 1:46.14 (34:14 - 7)
14. Hydén:    33:49 (10) / 1:10.46 (36:57 - 13) / 1:46.24 (35:39 - 18)
15. Kibet:    33:14 (6)  / 1:10.11 (36:57 - 14) / 1:46.53 (36:42 - 20)
16. Fahlén:   35:21 (18) / 1:12.26 (37:05 - 15) / 1:47.18 (34:52 - 12)
17. Brolund:  34:51 (16) / 1:12.14 (37:23 - 17) / 1:47.29 (35:15 - 15)
18. Borg:     35:27 (20) / 1:13.11 (37:44 - 19) / 1:47.30 (34:19 - 10)
19. Johansson:35:26 (19) / 1:13.13 (37:47 - 20) / 1:48.35 (35:22 - 16)
20. Jansson:  35:18 (17) / 1:12.48 (37:30 - 18) / 1:48.41 (35:51 - 19)
Tittar vi även tillbaka på de senaste årens resultat så kan vi se att årets lopp höll riktigt god klass. Låt oss hoppas att detta inte var en engångs företeelse utan att utländska löpare och sverigeeliten fortsätter komma till start på Lidingö.
Sub-2:00 / Sub-1:55 / Sub 1:50 / Sub-1:40 / Sub 1:40 / Bäste svensk 
2012: 103 / 56 / 26 / 8 / 2 / 1:40.50
2011:  80 / 37 / 17 / 6 / 1 / 1:42.01
2010:  63 / 26 / 14 / 4 / 1 / 1:44.22
2009:  71 / 33 / 14 / 5 / 2 / 1:43.51
2008:  82 / 40 / 20 / 6 / 4 / 1:41.21
2007:  93 / 50 / 22 / 5 / 0 / 1:42.23
Jag avslutar med några videosekvenser från loppet

2012-10-08

Hektisk helg

25 meter frisim.

Innan jag ger mig i kast med den andra reflektionen från Lidingöloppet så är det på sin plats med en helgsummering.

Helgen var minst sagt intensiv och hektiskt. Totalt från fredag till söndag så innehöll den: tre stycken kalas, en simtävling, en fotbollsturnering, tekniksim och simskola. Mycket vältajmat passade Frun på att bege sig på kurs under hela helgen vilket så klart försvårade livet och planeringen ganska drastiskt. Nåväl, farmor och farfar ställde upp vilket räddade situationen och jag faktiskt även hann rasta benen en liten stund.

Först ut direkt på lördag morgon var det simtävling för Elias. Han ställde upp i 25 meter bröst, rygg och frisim. Jag har länge oroat mig för att vi när en blivande simmare hemma och detta bekräftades mer eller mindre under denna första tävling för honom. På de tre simsätten placerade han sig etta, tvåa och trea i sin åldersklass och jag var lika imponerad som oroad (simning är ju som bekant ganska vitt skiljt från löpning). Under söndagen var det fotbollsturnering på förmiddagen innan helgen avslutades med tekniksim och simskola för Elias och Venla.

25 meter ryggsim.

Jag själv körde distans på lördag och på söndag en lightanpassad snabbdistans tillsammans med Linus Ö, en skolkamrat från gymnasietiden och numera nybliven klubbkamrat. Verkligen kul att sammanstråla efter alla dessa år, både häftigt och märkligt hur livet korsas och tväras i alla möjliga olika riktningar. Linus preppade formen inför kommande Hässelbyloppet medan jag själv ville testa av hur baksida lår svarade på lite belastning. Efter lite uppvärmning i härligt höstväder snurrade vi runt 10 km på tre stycken tempovarv runt Silverdal. Låret höll sig någorlunda lugnt fram till de sista två kilometerna då farten successivt höjdes och var väl lite irriterat efter passet. För min del är det också säsongsavslutning i samband med Hässelbyloppet nu på söndag men som det känns nu vågar jag inte riskera låret med en start. Jag kom undan med hjärtat i halsgropen efter Lidingö och det är nog dumt att gapa efter för mycket. Men som sagt, precis som jag känner nu inför tävlingen kände jag inför Lidingö och där kom jag som sagt både till start och lyckades få ett gott utfall. Sista ordet är väl inte sagt än i frågan kring starten i Hässelby.

Elias är rapp i starten. Så rapp att kamerans autofokus inte hänger med. Eller så låg felet hos fotografen...

2012-10-04

Lidingöloppsreflektioner del 1

Dags för målgång efter 30 km runt Lidingö.
Foto: Luca Mara, Runner's World


Det har gått några dagar sedan Lidingöloppet och det kan vara på sin plats att försöka analysera loppet och fundera på vad som gick bra eller dåligt. För att tala lite Scrum-termer (agil utvecklingsmetod) så kan det alltid vara bra med lite 'retrospective'. Förhoppningsvis lär man sig något nytt som man ka ta med sig till den kommande träningen och framtida tävlingar.

Som jag delgett innan loppet var självförtroendet inte på topp. Efter det att jag sprungit SM 10000m så började jag jaga höjdmeter i terrängen inför Lidingö och förmodligen blev det lite för mycket av det goda då jag under en snabbdistans genom Ursvik drog ena baksida lår. Svårt det där med lårskador, i alla fall om jag jämför med vadbristningar. Dessa är mycket lättare att känna var de sitter och följer normalt sett en tydligare läkprocess. Åtminstone inbillar jag mig det. Lårskadorna är mycket mer diffusa och verkar läka långsammare, kanske på grund av att det är större muskelgrupper.

Hur som helst så tillbringade jag nästan två veckor uppe på cykeln och kom ändå inte igång med löpningen förrän drygt en vecka innan tävlingen och hann bara genomföra ett backpass i lightformat på mittlöpband hemma. Alltså, klent med både mängd och kvalité.

Känslan på startlinjen kort innan start var ingen hit. Planen var att inte göra bort mig och att så långt det gick försöka matcha de tidigare årens tider. Jag sprang egentligen loppet utan förväntningar eller press vilket så klart alltid är skönt. Dessvärre är de 30 kilometerna runt Lidingö ganska tuffa och jag var helt enkelt orolig över att tävlingen skulle slita ner min kropp rätt mycket.

Jag hittade ganska omgående ett tempo som jag tyckte var kontrollerat och försökte sedan hålla det. Det som gjorde mig lite förvånad var att kilometerpasseringarna matchade eller ibland var snabbare än jag hade räknat med. Rädslan för att drabbas av klubban fanns hela tiden där i mitt bakhuvud. Normalt sett är jag ganska stark i backarna uppför (men svag utför) men pga inbillad försämrad backkapacitet till årets lopp blev jag väldigt överraskad av att konstatera att det var just i backarna jag tjänade in mest tid jämfört mot i fjol. Det svåra partiet mellan 16-20 km kändes väldigt bra och ungefär här började jag faktiskt inse att det hela kanske skulle bli ett bra utfall trots allt. Sedan hade jag inga som helst problem vid Grönsta backe vilket också gav positiva signaler. Passertiden uppför Abborrbacken var även den markant bättre än i fjol och här insåg jag att det faktiskt verkade som om ben och skalle skulle leverera hela vägen. Baksida lår började ömma och smärta med cirka tre kilometer kvar att springa och då blev jag orolig men eftersom det var nära mål och jag även hade två löpare som jag jagade lyckades jag skaka bort dessa tankar. Men det var nog på håret eftersom jag förmodligen slog upp skadan en aning. Dagen efter hade jag ganska ont och även om det nu börjat läka ihop så får jag fortfarande ta det lite extra försiktigt på distanspassen.

Under loppet hade jag nog faktiskt inte en enda svacka, vilket aldrig inträffat under ett Lidingölopp. Jag prickade av mina kilomete passertider och stärktes successivt genom hela loppet då jag kunde konstatera att jag följde min plan och att ben och skalle kändes bra. Jag blev aldrig riktigt trött utan tycke att ansträngningen hela tiden kändes kontrollerad.

Jämför jag mina milpasseringar från mina tre föregående Lidingölopp så ser det ut enligt nedan. Jag gör min näst snabbaste första och andra mil vilket totalt ger den snabbaste passeringen 20 km. Men den stora skillnaden infann sig under den sista avslutande milen. Där gör jag min första 35-notering och är faktiskt hela 32 sekunder snabbare än jag tidigare varit. Mycket märkligt då jag som sagt varken kunnat träna mängd eller kvalité. Man kan fråga sig varför det blev så och jag har nog på rak arm inget tydligt svar. Visst är det bra att vila kroppen en aning men att vara borta från löpningen över två veckor under den viktigaste förberedelseperioden innan tävlingen är nog inte att rekommendera. Sista veckan innan loppet kan (bör) man med fördel dra ner på träningen och bara se till att hålla tonus i benen. Eller som jag brukar formulera mig: Sista veckan blir man inte en bättre löpare hur man än tränar. Den viktigaste träningen är redan genomförd och nu handlar det om att omsätta det man tränat på under tävlingen. Men förmodligen berodde det goda utfallet på en rad olika faktorer som harmoniserade på tävlingsdagen. Jag kunde springa utan press, skallen var fokuserad och låret som precis läkt ihop visade sig för dagen från sin bästa sida. Allt detta gav en kanske lite otippad superkompensation som jag lyckades förvalta på ett bra sätt.

Milpasseringar
YYYY: 10km / 20km / 30 km

2012: 34:49 / 35:34 (1:10.23) / 35:52 (1:46.14)
2011: 34:42 / 35:49 (1:10.31) / 36:38 (1:47.09)
2009: 35:19 / 35:55 (1:11.14) / 36:51 (1:48.05)
2007: 35:07 / 35:32 (1:10.39) / 36:25 (1:47.04)

Jag ber att få återkomma med lite mer analyser kring övriga topplöpares mellantider och disponeringar av loppet samt en sammanställning av hur årets resultat står sig mot tidigare års.