Tokyo Marathon

Tog med familjen till Tokyo Marathon. Fantastisk inramning. Nästa år blir det start.

Dagen efter (söndag) vi kommit fram till Japan var det pompa och ståt. Dagen till ära var det Tokyo Marathon och jag var så pepp att jag var nära att självantända. Efter att ha utfodrat familjen med lite frukost så begav vi oss ut för att se spektaklet. Vi hade väldigt flyt, hotellet vi bor på låg bara fem minuters gångpromenad från en del av bansträckningen för marathon. Vi kunde där både se den stora massan av motionärer samt få en hastig men ack så uppskattad skymt av elitfältet som brände förbi. Vi stod vid 19.5 km och Haile i spets tillsammans med några övriga afrikaner passerade på låga 58 minuter. Ett tiotal sekunder senare kom förste japan (Arata Fujiwara) och därefter en liten bit bakom min personlige favorit Yuki Kawauchi. Dessvärre hade Kawauchi drabbats av problem med sin vätskelangning och föll sedan tillbaka genom fältet en aning och missar väl därför möjligheten att kvala in till japans marathonlag i London-OS. Haile låg ensam i täten fram till 36 km men fick sedan problem och slutade som fyra i mål på 2:08. Lite av en besvikelse och man fick mer eller mindre bekräftat att hans dagar i den absoluta världstoppen av marathon nu är över. Jag hoppas verkligen jag har fel men de senaste loppen han sprungit har verkligen inte sänt ut några andra signaler.

Imponerade var i alla fall att se Fujiwara som med sina 2:07.48 blev tvåa i loppet och även satte ett nytt fint personbästa. Förste europé på stilga 2:08.38 blev Viktor Rothlin från Schweiz som efter en del skadebekymmer nu visar att han är tillbaka på allvar.

Delar av det utspridda elitfältet efter 34 km. Kortet är taget från tolfte våningen i ett varuhus i Ginza.

Den stora överraskningen var att jag mitt i myllret av folk vid Ginza blir påhoppad av Vanessa, min kontakt på Asics, som var på plats vid Tokyo Marathon eftersom Asics är en av huvudsponsorerna till loppet. Hur stor är chansen att vi ska springa på varandra mitt i centrala Tokyo? Noll. Eller kanske en på 30 miljoner? Helt osannolikt men även förstås väldigt kul!

Dagen fördrevs med lite olika aktiviteter efter maran och vi åt Okonomiyaki till lunch. En form av japanska pannkakor innehållandes grönsaker, pasta, kött, räkor och svamp. Fantastiskt gott. Senare under dagen mötte vi upp Hitoshi och hans ene son Takeshi. Tillsammans strosade vi runt lite i olika butiker i närheten av Tokyo Station innan kvällen avslutades med en mäktig middag på en yakiniku-restaurang

Okonomiyaki som tillagas mitt framför nosen. Smarrigt!

Då barnen (och Frun) hade gått och lagt sig avslutade jag kvällen med en fantastisk vacker löptur runt det kejserliga palatset. Hotellet ligger drygt en kilometer ifrån palatset och detta måste vara det bästa stället att springa i hela centrala Tokyo. Runt slottet kan man nämligen springa utan avbrott för trafikljus eller korsningar. Jag mätte upp distansen runt slottet till drygt sex kilometer så det lär bli ett par varv runt där i fortsättningen.

Nippon

Vi är anlända till Japan. Resan gick förhållandevis bra. Inga direkta svåra sviter efter den rätt mastiga långflygningen mellan Helsinki och Tokyo. Alvar som inte hade något eget säte röjde väl visserligen runt en hel del men vi lyckades hålla honom under kontroll. Skillnaden mot för sju år sedan (då vi åkte med Elias) var väl att vi nu visste vad som väntade och var bättre mentalt förberedda.

Hur som helst så rullade taxin iväg från vårt hem i Sollentuna 11:15 på fredagen och 10:00 lokaltid i Japan så anlände vi till Narita. Efter en passkontroll och transport från Narita in till Tokyo och hotellet så kunde vi klocka resan från dörr till dörr på ganska exakt 18 timmar.

Väl framme var vi nog rätt mossiga allihopa. Resan i sig sliten en hel del och reser man med tre barn och en hel del bagage så blir slitaget desto större. Lägger man dessutom till en ganska generös jetlag på åtta timmar så har man en riktig räkmacka.

Hur som helst så var planen att hålla oss vakna och på benen åtminstone fram till tidig kväll innan vi gick och la oss. Risken var annars att vi skulle blivit strandade i sägnen och kommit helt fel med tidsskillnaden. Runt tre på eftermiddagen kom min barndomskamrat Hitoshi med familj förbi och även min syster Chiemi. Farmor och Chiemi begav sig därefter hem till henne varvid vi övriga tillsammans med Hitoshi spetsen reggade upp ett japanskt simkort så vi enkelt kunde hålla kontakt samt begav oss och fikade. Senare under kvällen väntade en god traditionell japansk middag på ett litet lokalt hak innan vi alla uppsökte hotellrum och säng för en mycket uppskattad sömnkur.

Nära nära

Well, det verkar som om vi alla lyckades hålla oss friska och hela innan avfärden till Japanlandet (om nu inget inträffar i natt). Ikväll stundar det packning modell superstor. Aldrig kul att packa inför en resa. Inte ens till Japan. Nåväl, bara att bita i och ladda för flygresan. Att ha en liten ettåring ombord som inte har ett eget säte kan vara jobbigare än ett marathon. Lägger man till en fet jetlag på +8 timmar så snackar vi riktig uppförsbacke. 2005 gjorde vi samma resa då Elias var drygt ett år och det är väl inga direkta behagliga minnen från flygningen. Vi reser först till Helsinki där vi sedan byter flyg och tar oss över under 13 timmar till Japan. Huuu...

Igår var det annars lite extra pepp då det släpptes ny hårdvara i tvspels-världen. Sonys monstermaskin PS Vita lanserades och jag stod förstås och hängde på låset då butikerna öppnade. Jag köpte mig en stilig portabel konsol, två spel, ett minneskort, väska och skärmskydd. Får jag bara nu en liten stund över på flyget så ska jag spela så det står härliga till. Konsolen är annars väldigt läcker och välbyggd. Touchskärmen är verkligen att dö för och prestandamässigt verkar den lägga sig precis under en PS3:a vilket i sig är otroligt imponerande i portabelt format. Batteritiden lär dock vara i sämsta laget men det får helt enkelt acceptera. Nu blir det lite intressant att se om Sony lyckas få en drös tredjepartstillverkare att snickra ihop en massa fantastiska spel. De har onekligen hårdvaran men allt hänger på spelen. Tittar man historiskt sett så har många andra portabla spelenheter stoltserat med bra prestanda men ändå inte sålt så bra. Istället har man förlorat slaget mot Nintendo som under årtionden varit världsmästare på portabelt spelande trots betydligt klenare hårdvara.

Jag själv genomförde idag under lunchen en snabbdistans på 30 minuter där farten ökades från 3:30 ner till 3:09 och lutningen varierades mellan +1 och +1.5. Passets såg i detalj ut enligt: 3:30 +1.5, 3:27 +1, 3:27 +1.5, 3:24 +1, 3:24 +1.5, 3:20 +1, 3:20 +1.5, 3:16 +1, 3:13 +1, 3:09 +1, där varje del kördes i 3 minuter. Allt kändes lätt och kontrollerat fram till de tre avslutande 3:orna. Då fick jag ändra steg en aning och kom upp lite i ansträngning vilket kändes skönt. Jag misstänker att min milkapacitet just nu ligger mellan 305-3:08 vilket känns ganska bra med tanke på all maraspecifik träning jag genomfört på slutet. Får jag bara gnugga på i lite högre farter så ska det nog gå att vässa upp snabbhet och lite syratålighet en aning.

Så, imorgon åker jag med familjen och farmor och farfar till Japan. Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad så gott jag kan/hinner/orkar. Annars refererar jag till Twitter-flödet som ni hittar till höger här på bloggen.

Backpass

Under gårdagen genomförde jag ett backpass på bandet. Det var minsann inte igår som jag jagade höjdmeter och därför var jag lite nyfiken på att se hur det stod till med backformen. I praktiken hade jag inte sedan början av vintern kört några kvalitetspass med backinslag så skissen som Coachen skickade över såg lite extra spännande ut. Skissen löd: 5x2.4km @3:25 +3, 3:30 +3.5, 3:20 +2, PJ: 2' @4:25 +1. Alltså fem serier på 2.4 km där fart och lutning ändrades efter 800m enligt3:25 +3, 3:30 +3.5, 3:20 +2. Pausjoggen var satt till två minuter i 4:25-fart med lutningen +1.

Efter en uppvärmning som avslutades med några tempostegringar var det dags att sparka igång passet. Jag tyckte det kändes lite ovant och kantigt under första serien men sedan släppte det och jag hittade flytet. Snitt- och maxpuls höll sig väldigt likartade mellan serierna vilket indikerade på att jag med tröskelansträngning kunde avverka dem utan allt för mycket slitage.

På hemmafronten överöses jag med frågor om Japan från barnen. Finns det bilar i Japan? Är alla japaner svarthåriga? Har de badkar i Japan osv. Jag antar att vi alla förbereder oss inför resa på varsitt sätt. Barnen sätt är nog som så ofta att föredra.

Strax resa till Japan

Det drar ihop sig till den stundande japanresan och jag lovar er att jag är så peppad att jag håller på att gå i taket. Vi bokade resan strax innan jul och redan då oroade jag mig för att jag inte skulle kunna hålla peppet under kontroll och ligga sömnlös om nätterna. Tack och lov hade jag maran i Sevilla att fokusera på. Tävlingen låg ju veckan innan avresan till Japan och skapade en hel del annan välbehövlig typ av huvudbry och lite prestations- och träningsoro. Detta fick till följd att jag bara grottade ner mig och fokuserade helt på maran och hade som plan att då den var avklarad flytta fokus till japanresan istället.

Men så sket det ju sig fullständigt med Sevilla Marathon och då jag tillslut hade insett och accepterat detta faktum så bubblade japanresan upp till ytan och gjorde sig påmind. Och den senaste veckan är det väl mer eller mindre det enda jag kunnat tänka på. Allt som ska packas. Alla presenter som ska inhandlas. Alla maträtter jag måste se till att hinna med och äta. Alla platser jag måste hinna besöka. All familj och vänner som ska träffas. Och framför allt, alla i familjen som måste hålla sig hela och friska fram till avfärd (och gärna under hela vistelsen också naturligtvis).

Så för att lätta lite på alla dessa pressande tankar så begav jag mig igår under förmiddagen till Kiropraktorn för lite service och besiktning av rygg och ben. Jag brukar se till att göra dessa förebyggande behandlingar ungefär var sjätte till åttonde vecka. Ett bra sätt att kontrollera så att inget sitter snett och därmed belastas felaktigt samt för musklerna att få sig en liten omgång. Nyttigt, men stundtals ganska smärtsamt. Det är ingen direkt skön och stimulerande massagebehandling Kiropraktorn utsätter en för.

8x2km @3:20/17/14/11/08/12, PJ: 60'' @4:00

Helgen inleddes med en ytterligare vidareutveckling av de senaste intervallpassen. Först ut var det 12x1000m som sedan blev 8x1500m och i lördags toppades allt in med 6x2km. Förutom att intervallernas längd ökats upp så var även farten uppskruvad en aning. Skissen löd 8x2km @3:20/17/14/11/08/12, sista på +1.5, PJ: 60'' @4:00. Alltså sex stycken 2000ingar med en fart som varierade mellan 3:20 ner till 3:08 och en pausjogg på 60 sekunder i 4:00/km. Alla intervaller kördes som vanligt på +1 i lutning förutom sista som kördes i +1.5. Coachen har varit lite försiktig med att skruva upp intervallerna och jag tycker fortfarande att jag inte behöver ta i eller anstränga mig särskilt mycket. Samma sak gällde för lördagens pass. Tekniken fortsätter att stämma bra även i lite ovana och höga farter för min marathonträning vilket jag gläds åt. Vidare jämförde jag snittpulsvärdena mellan de tidigare passen och kunde konstatera att både snitt- och maxpuls håller sig lägre nu trots längre intervaller och högre farter. Kul!

På söndagen bytte jag som bekant bort starten i Sevilla Marathon mot ett litet långpass i snöslasken här på hemmaplan. Föret utomhus var verkligen inte så uppmuntrande men eftersom jag fick sällskap av Herr Larm under första hälften så lättades det hela upp. Jag är således tillbaka i gammal god maraträning igen och avverkade 14 mil med två stycken intervallpass och ett långpass.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att studera resultatlistan från Sevilla Marathon under kvällen. Resultaten visade tydligt att bannlysningen av loppet hade fått stor inverkan och effekt. Förutom en ensam afrikan (?) så var det väldigt tomt bland elitlöparna. Segraren hade 2:13.43 men bakom honom var det bara spanjorer där andre man klockades för 2:23.24 och tredje man på 2:24.10. Jagvet inte om de spanjorer som gjorde under 2:30 var från Sevilla-regionen och därmed fick ställa upp. Hur som helst så passerade löparna mellan plats två till fem halvmaran på lite drygt 1:12 vilket hade inneburit att jag fått springa ensam (tillsammans med Linus kanske) om jag kommit till start då jag planerat att öppna hårdare än så. Med facit i hand hade det således inte varit klokt att ställa upp och kanske placerat sig högt upp i resultatlistan då det säkert hade stuckit ut och därmed hade jag riskerat avstängning. Skönt i alla fall att konstatera att jag valde rätt beslut även om det naturligtvis var oerhört tråkigt att inte kunna komma till start.

Resultaten hittar ni här.

8x1500m @3:20/18/16/14/12/10/12/14, PJ: 40'' @4:00

Magen har lugnat ner sig efter sjukdomen i helgen och jag testade därför att springa ett litet light-intervallpass på bandet igår (torsdag). Skissen löd: 8x1500m @3:20/18/16/14/12/10/12/14, PJ: 40'' @4:00. Alltså åtta stycken 1500ingar där farten ökades från 3:20 ner till 3:10 och sedan avslutades med att avta till 3:14. Ett på papret ganska milt pass och jag hade inga problem att jobba mig igenom det. Det som spetsade till passet en aning var den ganska korta pausjoggen på 40 sekunder i 4:00-fart.

Idag är det fredag och i en perfekt värld hade jag nu befunnit mig i Sevilla, ordentligt laddad och formtoppad till söndagens marathon. Men så blev det alltså inte på grund av någon fruktansvärt onödig konflikt mellan Spaniens friidrottsförbund och tävlingsarrangören. Som sagt, det ska bli väldigt intressant att se resultatlistan från loppet och se hur många elitlöpare som vågade trotsa förbundens bannlysning av loppet.

Tillbaka

Tillbaka återigen fullt med träningen vilket innebär att jag även är tillbaka uppe på bandet. Barnen är återlämnade till skola och dagis och Frun har returnerat till jobbet. Även jag hade en del ärenden ute på stan idag. Först ett läkarbesök och sedan en bilbesiktning.

Måste erkänna att det är lite blandade känslor vid bilbesiktningen. En del av mig vill att bilen ska glida igenom utan strul och anmärkning så jag slipper onödiga och oförutsedda utgifter (finns det något tråkigare än att lägga ut pengar på bilreparationer?). En annan del av mig vill att bilen ska dödsförklaras och åka direkt till skroten så att jag (äntligen?) måste ta tag i saken och investera i en ny (fin, stilig och dyr?) bil. Bilen kan ju trots allt betraktas som en jättestor teknikpryl. Och jag gillar teknikprylar.

Men men, bilen passerade utan anmärkning och lika bra var väl det. Barnen härjar rätt hårt i den och bilen var senast i presentabelt skick för över tre år sedan. Nåväl, nu har de ytterligare ett år på sig att göra baksätet ännu mer hemmastatt.

Kritik

Alla i familjen var hemma idag också. Visserligen är alla friska och krya nu men för att inte riskera att smitta ner några andra så fick det bli en lugn dag i hemmets trygga vrå. Jag passade på att sticka ut på eftermiddagen och rasta benen. Andra utomhuspasset på två dagar! Sån lyx är jag inte van vid då jag mer eller mindre stått fastklistrad på löpbandet under min pappalediga tid. Ute var det dock ganska bedrövligt före. Moddigt och tunglöpt på många ställen. Benen kändes lite vassare idag även om magen fortfarande är lite orolig. Märkligt nog rullade de 20 kilometer jag avverkade på överraskande snabbt. Så kändes det verkligen inte då jag mosade mig fram på modden.

Dagens snackis i löpsverige idag är annars den svidande kritik som den före detta landslagslöparen Johan Wallerstain på sin blogg riktar mot Ulf Friberg, ledare för svenska medel- och långdistanslandslaget. Kritiken är en uppföljning till den atrikel som publicerades i oktober förra året i Expressen där Wallerstein uttalade sig. Hans två senaste bloggposter (post 1, post 2) ger således hans kritik i artikeln mer substans och bör naturligtvis läsas och begrundas.

Sjukstuga

Helgen summeras raskt och enkelt med ett ord: sjukstuga.

Först ut i ledet var jag själv. Jag avverkade ett intervallpass på bandet under lördag eftermiddag och stack sedan ut och storhandlade. Så långt kändes allt bra. Men så på kvällen fick jag rysligt ont i kroppen, blev illamående och fick huvudvärk. Typiska influensa symptom. Mådde som en överkörd bäver under natten och på större delen av söndagen även om jag mot kvällen började piggna till lite. Barnen var sedan på tur att duka under. Både Elias och Venla redovisade korta men ändå distinkta kräkningar med lite feber som följd. Mamma Marika höll ställningarna och pysslade om oss vilket vi naturligtvis var tacksamma över. Dessvärre insjuknade även hon under söndagskvällen och fick därmed stanna hemma idag tillsammans med oss övriga. Den enda som faktiskt verkar ha klarat sig undan influensan är lille Alvar, han ångar på som vanligt. Åtminstone än så länge...

Hur som helst så verkar inte sjukdomen vara särskilt långvarig. Barnen är redan på fötterna och röjer runt utan bekymmer. Jag själv kände mig klart bättre idag (måndag) och passade därför på att sticka ut och rasta kropp och ben med lite distans. Aningen matt känsla i kroppen men benen kändes pigga. Märkligt hur mycket en (ofrivillig) vilodag kan få benen att återhämta sig även om man kämpat lite i motvind med övrig muskelvärk och magknip.

Innan jag avslutar dagens bloggpost så redovisar jag intervallpasset från i lördags. Det är lite mer raska saker som står på programmet nu ett tag framöver då jag börjar om med de tre marathonfaserna: aerob kapacitet, aerob uthållighet och maraspecifik. Skissen från Coach var (tyckte åtminstone jag) en liten mjukstart med 12x1000m i varierande farter enligt @3:24/22/20/18/16/14/12/10/12/14/16/18, PJ: 30'' + upp- och nervarvning av bandet. Passet löptes på ganska lätt men det som var positivt var att tekniken och flytet stämde även i farterna 3:10/12/14 som är lite snabbare än det jag tränat på den senaste tiden. Särskilt mycket återhämtning mellan tusingarna var det inte heller frågan om, 30 sekunder i 4:00/km-fart vilket ändå gjorde att lungorna fick jobba en aning. Men som sagt, fyra timmar efter avklarat pass var jag däckad i influensa. Det svänger snabbt.

Konflikten

Fredag och bitande kyla utomhus. Elias inledde morgonen med att fråga mig då han klädde på sig om han behövde sätta på sig kalsongbyxor. Skrattade till åt hans ordval det lät för roligt. Men varför inte? Kalsongbyxor fungerar ju nästan lika bra som långkalsonger.

Jag har fortfarande inte hört något nytt besked varken från Sevilla marathons arrangörer eller det spanska friidrottsförbundet. Om så fortfarande är fallet ikväll så ställer jag in loppet och börjar om på en ny kula mot Stockholm marathon. Självfallet mycket bistert men jag har så sakta insett att läget är på det här viset och redan egentligen börjat blicka framåt. Ingen ide att lägga mer negativ energi på det här.

Som avrundning kan jag kortfattat beskriva vad konflikten egentligen handlar om. Tydligen ska det spanska friidrottsförbundet (RFEA) fått mindre (eller inget?) bidrag från staten i år i samband med det oroliga ekonomiska läget i vissa Europeiska länder. På grund av detta så har friidrottsförbundet höjt de avgifter som de sanktionerade loppen måste betala och detta har vissa arrangörer motsatt sig och därmed är konflikten ett faktum. Väldigt beklagligt. Läget är så att varken internationella eller spanska elitlöpare tillåts starta då de riskerar avstängning via det internationella förbundet IAAF. De enda som tillåts starta är de löpare som tillhör 'distriktet' Sevilla. Jag antar att det handlar om att det är något distriktsmästerskap i samband med loppet och här får de tydligen ställa upp. Men som ni säkert förstår så borde detta rimligtvis innebära att många av elitlöparna inte kommer till start och istället väljer andra lopp. Om detta kommer påverka vissa afrikanska löpare som primärt är ute efter prispengarna vet jag inte men det ska verkligen bli väldigt intressant att se resultatlistan den 19/2.

Dubbelblock 2

Igår var det dags för det andra dubbelblocket och skissen var precis likadan som för två veckor sedan. Alltså två pass runt 21 km vardera med en fart i närheten av tilltänkt marafart. Skissen såg ut enligt följande:

1. 30' @3:45, 40' @3:20, NJ: 5'
2. 35' @3:45, 8x1000m @3:20, PJ:2' @3:55, NJ:5'

Som vanligt var jag förpassad upp på bandet och genomförde det första passet medan Alvar sov lunch. Jag rullade lätt igenom de 30 första minuterna i 3:45/km-fart och hade sedan en hyfsat behaglig resa genom de följande 40 minuterna i 3:20/km. Totalt summerades passet upp till 21.2 km på 75 minuter.

Efter passet var det bråttom med att duscha och hinna stoppa i mig lite mat. Allt för att återhämtningen skulle gå så bra som möjligt. Det var nämligen bara fyra timmar till nästa pass. Efter att ha hämtat barnen på skola och dagis så kom farfar över och passade barnen medan jag strax innan klockan fem påbörjade det andra passet.

Även här rullade jag lätt igenom de första 35 minuterna i 3:45/km-fart. Därefter väntade åtta stycken tusingar i 3:20/km-fart med pausjoggar mellan dessa på två minuter i 3:55/km. Benen svarade upp bra och var med mig hela passet. Ingen direkt stumhet trots att jag mot slutet för passet var uppe i en dagsvolym över 40 kilometer. Det andra passet landade in på 22.6 kilometer på 82 minuter.

Sammanlagt för dagen så gav de två passen en mängd på 43.8 km på två timmar och 37 minuter. Känslan var genomgående bra under passen och jag var mycket nöjd över hur kroppen kunde suga upp all mängd utan att gnälla. Pulsvärdena var dock en bit högre än vid förra dubbelblocket så ansträngningen var högre igår. Övriga i familjen är lite snoriga så förmodligen är det något som går. Jag har klarat mig lindigt undan även om jag har lite ont i halsen. Förmodligen kan det vara denna lilla infektion i kroppen som påverkade pulsvärdena negativt.

Hönor och hyenor

Dagen till ära är det dags för det andra dubbelblocket. Alltså precis samma upplägg och visa som för två veckor sedan (läs mer här). Så långt inga konstigheter. Jag fortsätter således det förberedande maraupplägget fram tills fredag. Om inte läget i Sevilla drastiskt ändrats då så blir det till att lägga om träningen.

Annars inleddes dagen på ett roligt sätt då dottern mycket noggrant berättade sagan Lejonkungen för mig. Tydligen hade de lyssnat på den på dagis igår och Venla ville därför hemskt gärna berätta den för mig. Dock blev jag lite överraskad över att Simba i hennes version slogs i slutet av berättelsen mot ett gäng hönor.

För en femåring är det som synes en hårfin språklig skillnad mellan hönor och hyenor.

Jag kan dock inte låta bli och undra hur Venla föreställde sig den dramatiska och episka slutfighten mellan det stora och mäktiga lejonet Simba och ett gäng yra och lättskrämda hönor.

Kalas

Helgen gick i kalasens tecken. Totalt fyra stycken blev det vilket får ses som ett svårslaget resultat. Både Elias och Venla var bjudna på kalas hos sina skol- och dagiskamrater på lördag och söndag. Utöver detta så passade vi även på att fira av farmor lite med japansk middag. Alltid uppskattat och mycket gott!

Vad gäller träningen så tog jag det väldigt lugnt under både lördag och söndag. Efter fredagens mangling över 37 km i hyfsat tempo så kom det direktiv från Coachen om att skära ner på mängden en aning. Ingen direkt ide att ploga på och jobba upp volymen nu under slutet av den maraspecifika fasen. Resultatet av detta blev två lätta distanspass under helgen och det positiva med det var att benen åtminstone kändes bra återhämtade och pigga.

Vad gäller Sevilla marathon så har jag i samråd med Coachen valt att fortsätta denna vecka med den ursprungliga skissen inför maran. Om jag inte fått något positivt besked om ärendet i frågan mot slutet av veckan så lägger jag ner formtoppningen och ska istället tillsammans med Coachen planera en ny träningsplan och strategi med förmodat primärt mål mot Stockholm Marathon.

4x25' @3:25, PJ: 4' @3:45

Idag tog jag en chansning. Istället för att klämma in veckans andra kvalitetspass under helgen där det är tight med utrymme så försökte jag genomföra det under förmiddagen medan Alvar tog sin lunchtupplur. Enda problemet med detta var att gruvpasset som Coachen skissat upp skulle vara två timmar och tio minuter.

Nåväl. Jag tog som sagt en chansning. Preppade upp bandet med fläkt, vattenflaskor och bytte om precis innan jag lade Alvar. Sedan några snabba steg upp på bandet för att därefter sparka igång passet. Skissen var: Uppv. 15' @4:20->3:40, 4x25' @3:25, PJ: 4' @3:45, NJ: 5'. Alltså, en uppvärmning över 15 minuter i ökande fart från 4:20/km ner till 3:40/km. Sedan fyra ganska saftiga intervaller på 25 minuter i 3:25/km-fart med en generös pausjogg mellan dessa på fyra minuter i 3:45/km-fart. Slutligen en kort nerjogg på fem minuter.

De senaste dagarna har jag matat på ganska mycket mängd då jag liksom inte riktigt tror på att arrangörerna för Sevilla Marathon kommer nå en överenskommelse med det spanska friidrottsförbundet. Jag har haft lite svårt att bestämma mig för om jag ska påbörja en formtoppning eller om jag ska ploga vidare varje dag med en hel del mängd.

Hur som helst så svarade kroppen upp på ett strålande sätt idag. Jag tog mig igenom intervall efter intervall och hade en väldigt låg ansträngning under dessa. Jag behövde knappt ta i utan bara rullade igenom intervallerna. Detta bekräftades även efter passet då jag studerade pulsvärdena som var rekordlåga. Passet var mest påfrestande på ett mentalt sätt. 25-minuters-intervaller är ganska tuffa att beta av på band. Detta förstärks även på grund av allt som hänt den sista tiden med Sevilla Marathon. Återigen visade skallen sig också från sin bästa sida och jag kunde behålla bra fokus hela vägen. Måste erkänna att jag är lite förvånad, med tanke på allt som skett borde jag få några rejäla mentala svackor men det har inte ännu skett.

Sista intervallen körde jag mellan 29 och 36.3 km och jag var inte ens sliten i benen. Ytterligare ett besked om att jag tål mycket mängd i hyfsad fart utan att bli stum och nedbruten. Nu börjar jag även bli mycket mer tålig och bekväm i tilltänkt marathonfart. Jag riktigt känner hur kroppen suger upp dessa pass och jag blir starkare för var dag. Jag tror aldrig jag varit så genomtränad som jag är nu och har en riktigt bra kombination av uthållighet och tempotålighet.

Och Alvar då? Mirakulöst nog sov han sig igenom hela passet men vaknade under nerjoggen så den fick jag skära ner från fem minuter till tre. Alvar belönades med en stor glass efteråt. Det var han väl värd.

Snabbdistans 48' enl. 8x(4' @3:15, 2' @3:30)

Igår fyllde min kära Mor år och jag och Alvar pep då över för att gratulera henne med en stor blombukett. Medan Alvar sov lunch hemma hos henne så passade jag även på att sticka ut och rasta benen. Det hör inte till vanligheterna att jag nu för tiden får möjlighet att komma ut och springa utomhus. Nästan alla pass genomför jag hemma på löpbandet medan Alvar sover. Så är livet som pappaupptagen, inget att göra någonting åt. För skojs skull roade jag mig med att summera ihop hur många kilometer jag sprungit sedan hemkomsten från vinterledigheten i Finlandslandet. Totalt har jag avverkat 482 km till och med idag och mäktiga 38 km av dessa har jag sprungit utomhus! Förmodligen ett svårslaget rekord.

I tisdags var det dags för en lite kortare snabbdistans fast med aningen snabbare inslag. Snabbdistansen skulle vara över 48 minuter och farten variera mellan 3:15/km i fyra minuter följt av två minuter i 3:30/km och sedan skulle detta upprepas åtta gånger. Mer i detalj såg passet ut enligt följande: Uppv. 15' @4:20->3:40, 48' enl. 8x(4' @3:15, 2' @3:30), NJ: 7'.

Det kändes inledningsvis lite ovant och kantigt att springa i 3:15-fart. Nästan all kvalité jag kört på sistone har gått i 3:20-fart och där är jag bekväm. Men skruvar man upp farten ytterligare fem sekunder/km så blir det lite annorlunda. Hur som helst så var slet passet inte så mycket och jag försökte återhämta mig så gott jag kunde under de två minuterna i 3:30/km. Faktum är att det faktiskt blev lättare och lättare att köra i 3:15/km desto längre jag sprang. Det verkade som om kroppen sakta men säkert vande sig vid den lite uppskruvade farten.

Jag är fortfarande lite splittrad och kämpar lite med skallen rörande de återstående kvalitetspassen. Än så länge kör jag de från den ursprungliga skissen till Sevilla marathon. Jag hoppas fortfarande på ett mirakel att de ska lösa konflikten. Detta är som ni säkert förstår väldigt mentalt påfrestande. Ovissheten tär och det är lite tyngre att ladda mentalt för hårda maraförberedande pass om man inte vet om loppet blir av eller inte.