2012-05-15

Helg i fotbollens tecken

Elias på språng.

Helgens absoluta höjdpunkt var söndagens fotbollsturnering för Elias och hans lagkamrater. Elias missade den första turneringen på grund av sjukdom men han var allt bra taggad inför denna premiär. Söndagen bjöd på strålande väder och grabbarna sken i kapp med det och bjöd på mycket underhållande fotboll.

Kan inte låta bli att se lite av mig själv i Elias då han yr omkring på planen. I min ungdom var det fotboll som gällde ända fram till jag började mina studier vid KTH. Då tog andra intressen över ett tag. Kanske var det nyttigt för skallen för kort efter att studierna var avklarade genomförde jag klassikern och insåg efter att utan egentlig strukturerad träning avverkat Lidingöloppet på 1:57 att det här med att springa var rätt kul. Ett år senare hade Coachen raggat upp mig och satt mig på strängare diet. Resten är sedan historia och livet ändrades radikalt. Dels kom Elias till världen och dels blev löpningen ett dagligt inslag med allt mer uppskruvade mål. Hade någon sagt till mig vid 25 års ålder att jag inom ett år skulle träna löpning upp till två pass per dag och dessutom vara far så hade jag bett den personen kontrollera skallen. Men så här är väl livet? Man vet aldrig vad som lurar runt hörnet.

Elias testar ett avslut.

Nåväl, att som förälder stå bredvid och se barnen med sann glädje spela fotboll och kämpa är en sådan otrolig kick. Långt ifrån gruffet och det ibland fula spelet man ser på högre nivå. Det är väl det jag ogillar med fotbollen om man jämför den med löpningen. Inom fotbollen var det ofta sura miner under och efter matcherna. Antingen var det fel på domaren eller så var det fel på motståndarna. Trots att jag nu nästan har tio år på ganska hög nivå med löpningen här i Sverige så kan jag konstatera att det aldrig varit sura miner under ett lopp eller efter målgång. Kanske är det en liten stängning eller armbåge här och där när det handlar om korta distanser på bana men oavsett om man förlorar en spurt mot en konkurrent så är det alltid glada miner vid målgång. Motståndarna önskar allt en lycka till innan start och är genuint glada för andra löpare även om de själva inte hade en dag då allt klaffade. Väldigt beundransvärt och flera idrotter borde nog inspireras av detta.

Jag själv passade på att under Elias matcher testa att fota med min nya Canon 5D Mark III så mycket som möjligt. Kameran imponerar på så många sätt att man som fotoentusiast blir lite extra glad i själen.

Elias drämde in tre baljor på lika många matcher vilket självklart var väldigt roligt. Enda smolket i bägaren var att han trampade snett i slutet på sista matchen och stukade foten lätt. Han såg nästan förvånad ut efteråt. Kan man verkligen trampa snett undrade han? Han blir nog snart varse att man måste vara rädd och ta hand om sin kropp speciellt då man belastar den hårt. Jag tänker på Christian Olsson som igår efter många års kamp mot sina skador tvingades kasta in handduken och ge efter. Verkligen tråkigt men jag är otroligt imponerad av hur länge han orkade bita i och kämpa mot skadorna och framför allt alla de otroliga framgångarna som han hade under sin karriär. Christian Olsson vann allt. OS, VM, EM och dessutom IVM och IEM. Alla 'the big five'. Till på köpet satte han även världsrekord inomhus. Sannerligen en av våra genom tiderna mest bästa friidrottare. Hatten av.

Målglädje!

Inga kommentarer: