2012-06-28

Foten och formen

Ja, hur är det med foten? Tja, sedan det positiva beskedet efter magnetröntgen så har jag faktiskt rullat runt med mestadels distans och faktiskt lite kvalité. De första passen sedan veckan på cykeln kändes inte alls bra, varken i fot eller rytmiskt i löpningen.

Innan Sommarspelen testade jag även att belasta foten lite hårdare med ett light anpassat intervallpass. Coachens skiss var satt till: 6/4/4/3/3' @3:20->3:10, Pj: 60''. Alltså, en fallande stege från sex minuter ner till tre minuter där pausjoggen var 60 sekunder och farten svagt progressivt ökande från 3:20/km till 3:10/km.

Självklart kunde jag inte hålla mig utan var alldeles för het på gröten inledningsvis. Landade in alla intervaller mellan 3:05 till 3:10 vilket med tanke på att det spöregnade och blåste en del var helt ok. Det som däremot inte kändes ok var löptekniken och flåset. Löpningen var kantig och ansträngd och även flåsmässigt fick pumpen jobba lite mer än jag räknat med. Detta var helt förståeligt då löpningen brukar kännas så här efter en viss tid uppe på cykelsadeln. Jag tappar lite löpteknik och att sedan springa ner mot låga 3:00-farter underlättar inte direkt situationen. Brukar se dessa första intervallpass efter en skada som dimensionerande och rensande. Man dimensionerar upp flås och teknik och rensar bort lite skit man dragit på sig i systemet efter en del cykelmil i låren. Detta visade sig stämma ganska bra då distanspassen efter detta intervallpass har känts markant bättre och jag hittat tillbaka till flytet i löpningen som är så viktig känna att man med sig i bagaget.

Efter lång och intensiv fundering har jag även bestämt mig för att åka till världensände (Trosa) imorgon kväll och springa stadsloppet där. Detta lopp är ett av årets absoluta höjdpunkter. Jag är inte direkt formtoppad och har egentligen bara pressat ett enda hårt intervallpass sedan Stockholm marathon så milkapaciteten är nog långt ifrån vad den skulle kunna vara. Normalt brukar jag skita i att tävla då jag känner så här och träna hemma på egen hand, men imorgon gör jag ett undantag för just Trosa stadslopp som nästan alltid bjuder på magisk stämning. Dessutom är startfältet riktigt vasst så man kommer få bekänna färg ordentligt. Startlistan skvallrar om Fredrik Uhrbom, Haben Idris, Eric Senorski, Lars Södergård, Tobias Lundgren och Patrik Andersson. Alla riktigt stygga herrar. Inspirerande!

2012-06-27

Speaker på Sommarspelen

Stärkt av det goda beskedet från magnetröntgen som jag genomförde igår begav jag mig senare under tisdagen in till Stadion efter jobbet där klubben anordnade friidrottstävlingen Sommarspelen. En del sprintgrenar, lite medeldistans, längdhopp och spjut! Jag själv arbetade som speaker och fick se och kommentera mycket underhållande friidrott under kvällen. Inspirerande!

Kvinnorna sprang även 3000m och sedan var det 5000m för herrarna. Herrarnas A-heat blev en härlig historia. Den brittiske orienteraren Scott Fraser satte upp ett stenhårt tempo från första början och fick med sig Haben Idris som låg på rulle. Scott stod nästan för allt dragjobb och kunde sedan rättvist spurta ner Haben sista 50 m in mot mål och belönades med en tid på 14:10.41. Även min tidigare klubbkamrat Lars Södergård som haft en liten strulig vår visade nu klass direkt och att formen är strålande. Han sänkte sitt personbästa med över halvminuten och noterades för finfina 14:32.25. Verkligen imponerande och jag är mycket glad för hans skull! Som vanligt när det är friidrottstävlingar på Stadion så anpassade sig vädrets makter efter det och bjöd på perfekt löpväder - svalt och helt vindstilla.

Loppet finns att beskåda i sin helhet på denna länk.

2012-06-26

Ett nytt besök i MR-trumman

En dag med några känslomässiga berg-och-dal-banor. Morgonen inleddes med att bege sig ut till Sabbatsbergs sjukhus och den inbokade magnetröntgen. Jag hade redan under gårdagen (måndag) testat att springa lite lätt distans och tyckte väl inte att foten kändes helt tipptopp. Visst, man övertolkar alltid kroppens signaler då man känner av en skada men jag tyckte ändå att foten ömmade lite och kändes irriterad.

Så efter en uppskattningsvis 20 minuters lång power nap var 'borrandet' inne i MR-trumman över och jag fick beskedet att resultatet skulle granskas och vara min läkare tillhanda i slutet på denna vecka, alternativt början på nästa. Suck, jag frågade om man inte redan nu kunde få ett preliminärt besked tidigare men det var stört omöjligt.

Tanken på att vänta ytterligare en vecka innan jag vet med klarhet om det handlar om en stressfraktur kändes mentalt jobbigt. Att inte veta hur man kan lägga upp sin träning (löpning eller cykel) samt att ha en tävling på fredag (Trosa stadslopp) med start högst osäker skapar lite mental obalans i mitt inre.

Strax efter lunch damp det dock ner ett brev i den elektroniska brevlådan med ett svar från doktorn. Beskedet var kort och kliniskt:
MR visade ingen stressfraktur. Inflammation i tibialis posterior

Otroligt skönt att få beskedet så snabbt. Det finns hopp för den svenska sjukvården. Att dessutom få det klargjort att det inte handlade om en stressfraktur gjorde så klart saken ännu bättre. Plötsligt blev livet lite lättare och moll-toner förbyttes till dur. Tanken på en hel sommar uppe på cykelsadeln lockade föga.

Så, stärkt av detta besked har jag i samråd med Coachen skissat upp ett lättare intervallpass under eftermiddagen för att testa hur foten reagerar på lite hårdare belastning. Dessutom är jag lite intresserad av hur formen är efter en veckas cykel och det ska även tilläggas att jag bara genomfört ett snabbare pass sedan Stockholm marathon vilket med tanke på fredagens tävling borta vid världens ändå måste betraktas som väldigt klent.

Nåväl, jag drar inga större växlar kring formen för närvarande. Det viktigaste är att bli helt bra i foten och att förhoppningsvis kunna göra det mestadels löpandes under sommarledigheten.

2012-06-25

Midsommarfirande

Alvar är ett med bollen.

Midsommarfirandet skedde långt borta i de finska skogarna vid en sommarstuga cirka 20 mil nordöst om Helsinki. Vi tog färjan över till Finlandslandet och anlände på morgonen under fredag varvid vi raskt bilade till sommarstugan och anslöt till Marikas familj.

Under midsommarafton belönades vi med vackert soligt väder och svag vind. Detta passade mig utmärkt då jag för första gången på två år sadlade mig upp på aluhingsten och plogade på några landsvägsmil på cykeln. Blev lite överraskad av hur lätt det gick att komma igång med cykeln trots det långa avbrottet. Jag hade dessutom glömt bort hur härligt det kan kännas att susa fram i svag medvind på en ödelandsväg och stenhårt pumpade racerdäck. En grym räkmacka. Midsommaraftonens kväll avslutades med intensivt bastande och sedan fotbolls-EM på tv.

Venla tar ett par löpsteg iklädd den nya sommarklänningen.

Midsommardagen bjöd på hyfsat väder så vi kunde vara mestadels utomhus. Dessvärre blåste det en del vilket jag blev varse om på mitt andra cykelpass. Pressade på intervaller i både med- och vind med otroligt stora differenser mellan snittiderna. Som löpare har jag lärt mig att ogilla vind men som cyklist har jag lärt mig hata den. Hur som helst så var jag tacksam över att kunna cykla ostört under mina pass. Här hemma i Stockholm är det nästan omöjligt och jag måste därför ta mig en bit ut till Drottningholm eller Ekerö för att få cykla i fred. En transportsträcka som jag varken har tid eller lust att genomföra. Jag vill liksom kunna mangla på passet direkt då jag sticker ut nosen genom dörren.

Under söndag var det ruggigt väder. Tio plusgrader och spöregn. Gjorde egentligen inte så mycket då dagen mest spenderades i bilen från sommarstugen ner till Åbo och sedan färjan tillbaka hem. Jag hann precis nätt och jämnt pressa in lite lätt distans på cykeln innan det var dags för avfärd.

Allt som allt en riktigt trevlig och intensiv midsommar i Finlandslandet. Nu återstår det bara två veckor kvar innan semestern. Bara att fokusera och räkna ner dagarna en efter

2012-06-21

Dags för midsommar

Det drar så smått ihop sig för midsommar och den ska enligt normens alla regler enligt den Engströmska familjen tillbringas och firas i Finlandslandet. Planenligt packar vi alltså in oss i bilen i eftermiddag och piper iväg till Färjan som sedan tar oss över havet. Imorgon bitti fortsätter sedan bilresan drygt 20 mil mot en sommarstuga norr om Helsingfors där vi kommer tillbringa midsommaren.

Så klart väldigt trevligt. God mat, gott sällskap och en stor portion vedeldad sauna räknar jag med. Övervinner jag även mina inre demoner kanske jag får totalt frispel och tar ett dopp i sjön. Men det känns lite som om jag frys tillräckligt under Stockholm Marathon och jag ser nog hellre till att vässa upp kroppstemperaturen i saunan istället.

Eftersom jag lättar med löpningen nu ett tag för att ge foten en chans att komma med i matchen igen så är det cykel som gäller i träningsväg. Detta ställde initialt till en hel del problem då Herr Larm som jag tidigare lånat alla sådan lastutrustning av själv var så ofin att dra iväg till sin sommarstuga med alla deras cyklar på taket. Han hjälpte mig dock med inköp av ytterligare ett cykelställ och tack vare en heroisk hjälpinsats av en kollega igår så fick jag strax före tolvstrecket tag på några lasthållare som jag sedan kunde montera upp stället på. Visst är det trevligt med cykel men är det något jag avskyr så är det allt extra meck som krävs för det. Cykel ska med och lastutrustning ska införskaffas eller lånas. Utöver dessa saker är det en drös andra prylar som måste tas med som till exempel trainer, cykelpump och så vidare. Som löpare är men rejält bortskämd vad gäller packning och tillgänglighet. Bara att slänga ner lite kläder och ett par skor och sedan påbörja träningspasset direkt utanför dörren. Men nu får jag liksom skylla mig själv. Det är ju trots allt jag som sabbat min fot och nu får jag stå mitt kast.

Igår hann jag även med att bränna av det första intervallpasset på trainern. Coachen hade skissat upp en kort och ganska intensiv historia enligt: 6x(3'/2'/1'), P: 45''. Alltså sex serier där intervallerna var fallande från tre minuter ner till en minut och pauscyklingen var på 45 sekunder. Kändes lite ovant att pressa på och låren tog en del stryk om jag gick på för hårt. Saknar cykelllåren och den nödvändiga tålighet som krävs för att maxa på intensivt men erfarenhetsmässigt vet jag att dessa komponenter kommer i samma tak som man loggar tillräckligt med cykelmil ute på landsvägarna (eller på trainern). Nu var passets primära fokus att belasta och underhålla pumpen. Förhoppningen är fortfarande att foten blir bättre och inte har någon stressfraktur. Kortsiktigt är det alltså prioriterat att underhållas pumpen istället för uthålligheten. Löpmuskulaturen hinner även den inte förvinna under någon veckas alternativträning, istället får den lite extra tid på att återhämta sig så man kan gå på bra med träningen igen om man skulle bli friskförklarad.

2012-06-20

Foten är sur

Gårdagens förmiddag resulterade i en hel del service för kropp och själ. Eller främst för den ömmande och svullna foten som besvärat mig nu ett tag.

Under förmiddagen besökte jag därför doktor Östberg som klämde och kände lite på foten och snabbt skrev ut en remiss för MR (magnetröntgen). Tiden för denna blir i början av nästa vecka så det är bara att bestiga cykelhelvetet fram till dess och pressa på så gott det går på landsväg och trainer.

Efter detta besök ilade jag direkt vidare till nästa serviceinstans som var kiropraktorn Salov. Denna trevliga herre vars händer vant knäcker lite liv i ryggrad och ben undersökte även han foten. Vid området där ömheten och svullnaden sitter finns det en rad olika senor och ledkapslar, alltså inte bara rent skelett vilket ingjuter lite hopp hos mig. Med lite flax är det 'bara' en kraftig överansträngning av de mjuka delarna i foten vilket lite alternativträning och avlastning kan styra upp. Vill det sig illa kommer MR visa en stressreaktion/fraktur i skelettet varvid det blir till att sitta av sommaren på cykelhelvetet och justera upp hela tävlingskalendern. Just denna ovisshet gör allt lite extra jobbigt. Fram tills resultatet av MR blir tillgängligt så går man mest och slits mellan hopp och förtvivlan. Är foten bra eller ska den amputeras?

Tanken på att spendera alla träningstimmar under sommaren på cykelsadeln är inte heller helt attraktiv. Jag vet dock att då jag väl sitter fastspänd på cykeln och susar fram på landsvägarna så är det ändå rätt smutt. Inte lika smutt som löpning så klart. Men rätt bra ändå.

2012-06-18

10x1000m @3:09->3:00, Pj: 60'' @4:15

Alvar är kraftigt inspirerad av Fotbolls-EM. Ser han en boll hugger han likt en spottkobra.

En skön helg är till ända. Visst, vi hade väl inget vidare flyt med vädret men på det stora hela var det ändå en lyckad helg med en del olika aktiviteter.

För min egen del smygstartade egentligen helgen redan i fredags då det var planeringsdag på barnens skola och dagis varvid jag fick stanna hemma med dem. Medan Alvar tog sig en lunchtupplur så passade jag på att avverka mitt första intervallpass sedan Stockholm Marathon. Allmänkänslan var väl inte direkt på topp. Efter det att jag blivit bra i min ena baksida på låret så har jag istället kämpat med en spänningshuvudvärk samt en ömmande insida på min högra fot. Spänningshuvudvärken är en klassisk reaktion då det är för mycket i gång samtidigt. Jobb, sidoaktiviteter, ta hand om barnen och en del träning. Spänningshuvudvärken är liksom ett sätt för min kropp att säga till att den behöver en lite lugnare period ett tag.

Hur som helst så genomförde jag intervallpass på bandet nere i källaren och det var ruggigt varmt. Jag brukar hålla till på löpbandet där nere under vintern men då är det lite kyligare (åtminstone inledningsvis). Jag körde tio tusingar med en minuts pausjogg enligt: 10x1000m @3:09->3:00, Pj: 60'' @4:15. Alltså tio stycken tusingar där farten ökades från 3:09/km till 3:00/km. Pausjoggen var satt till en minut i 4:15-fart. Det kändes väldigt ovant i dessa högre farter så löpningen blev kantig. Jag tog mig dock igenom intervall efter intervall och på de två sista var det ordentligt jobbigt och värmeslaget nära trots att jag hade monterat en fläkt framför bandet.

På fredag eftermiddag begav sig familjen till sommarstugan i Sala och vi avslutade kvällen med en härlig vedledad bastu tillsammans. Under lördagen regnade det på förmiddagen och vi passade då på att ta det lite lugnt i sommarstugans lugna vrå. På eftermiddagen blev det dock bättre väder och vi spelade då lite boll med barnen och jag stack sedan ut på ett distanspass runt i Salalandet. Det som tidigare var en ömhet eller irritation på insidan av min högra fot hade nu utvecklats till att besvära mig så pass mycket att det påverkar löpningen negativt. Nedre delen av foten är svullen och jag har faktiskt inte en blekaste aning om varför. Jag hoppas innerligen att det 'bara' är en överansträngning men då smärtan delvis sitter på skeletära delar så är jag lite smått orolig över att det är något annat obehagligt. Hur som helst så har jag bokat tid för service och reparation hos Doktor Östberg imorgon och det ska bli väldigt intressant att höra hans dom om foten.

2012-06-15

En fredag i hemmet

En dag hemma tillsammans med barnen. Skola och dagis har stängt till följd av en planeringsdag och det föll på min lott att stanna hemma denna gång. Inte mig emot, det har varit en nedrans slitig vecka med massor av sidoaktiviteter som ruckat på rutinerna vilket fått till följd att det varit svårt att få lite luckor för löpningen. Än håller jag ihop schemat men det har varit lite meck vilket så klart förstärkts av all den härliga EM-fotbollen på tv som jag inte vill missa.

Strax väntar det första intervallpasset sedan Stockholm Marathon. Alvar har precis tagit en lunchtupplur och jag räknar kallt med att ha cirka 90 minuter på mig att avverka lite snabba saker på bandet innan han vaknar till. Det ska bli lite intressant att se hur den lite slitna kroppen reagerar på att pressa på i lite högre farter. Återkommer med rapport nästa vecka.

2012-06-14

Vara liten

En till synes lugn och normal dag så här i skol- och dagisavslutningsperioden. Efter gårdagens urladdning (tre avslutningar) så kunde jag koncentrera mig på jobbet idag. Självfallet hann jag med att avverka ett distanspass på lunchen. Passade då på att springa bort till Ursvik och jobbade mig runt ett 10km-varv i den ganska kuperade terrängen innan jag tog mig tillbaka till jobbet. Allt som allt 15 km på samvetet och detta kryddade jag upp med ett kortdistanspass på kvällen mellan EM-fotbollsmatcherna.

Imorgon är det en ny svår dag att hantera. Det är nämligen planeringsdag på skola och dagis och det faller på min lott att stanna hemma med barnen. Vi får se vad vi hittar på, är det bra väder tror jag vi beger oss ut till närmsta fotbollsplan och leker Sverige - England.

Venla avslutade annars gårkvällen med en skön kommentar innan läggdags:

Venla: Mamma, när blir man stor?
Mamma Marika: Det är lite svårt att förklara. Hur så?
Venla: Jag orkar inte vara liten längre.

Sådana där kommentarer kan man skratta gott åt men självfallet önskar jag att Venla får fortsätta vara en glad liten lycklig tjej och inte växa upp för fort. Att ha barn runt sig drar så klart en del energi men allt man får tillbaka av dem gör det mödan värt!

2012-06-13

Sommaravslutningar

Extremt busy-schema denna vecka. Först ut var den årliga sommarkonferensen tillsammans med jobbet. I år var den förlagd till Fågelbrohus ute på Värmdö och spenderades med trevliga diskussionspunkter, kollegor och god mat. Under senare delen av eftermiddagen var det lite cykelorientering och sedan fick jag loss en dryg timme vilket så klart ägnades åt löpning. Härjade runt runt runt på små grusvägar mellan hålen på en golfbana och fick tillslut ihop min distans även om det blev lite klent med variation och en hel del höjdmeter.

Senare under kvällen var det lite firande av våra anställda som jobbat av lite år i företaget. Märkligt nog blev mitt namn uppropat då det visade sig att jag tydligen varit en lojal och trogen anställd i tio år och belönades med en flaska skumpa. Det är vid sådana här tillfällen man känner att tiden går och att man kanske inte längre är en ungdom längre. Hur som helst så trivs jag mäkta bra med mina kollegor och arbetsuppgifter (IT-konsult) och jag tuffar nog på vidare inom företaget. Kände mig lite stolt över dessa insamlade år ända tills en annan kollega ropades upp och uppmärksammades över att han jobbat 25 (!) år inom företaget. Det mina damer och herrar är en ansenlig tid.

Idag (onsdag) är det också en tight dag. Tre (!) skol/dagisavslutningar ska bevakas och närvaras vid. Utöver detta en rad möten på jobbet och sedan ska jag hinna med dubbla pass. Extremt svårt att få till allt men med lite meck ska det nog gå. Gäller bara att stänga av skallen och tuta och köra tills man får dråsa ner i tv-soffan ikväll och avnjuta lite EM-fotboll.

2012-06-11

SOK:s vara eller icke vara

Avrapportering från helgens aktiviteter. Först och främst så har ju Fotbolls-EM börjat och det är så klart förknippat med grymt mycket pepp. Att komma hem från jobbet och ha hela kvällens tv-tablå klar och serverad är så klart bekvämt.

Under veckan har jag dragits med ett strulande baksida lår. Under lördagen var första dagen då låret medgav löpning utan besvär och rytm och teknik infann sig genast. Gränsfall under veckan om jag skulle skippa löpningen och istället pressa lite cykel men efter en del funderande testade jag att springa mig igenom skadan och det höll. Men som sagt, det var en chansning och det kunde lika väl blivit så att jag förvärrade skadan.

Söndagen spenderades mestadels vid en fotbollsplan då Elias hade den avslutande fotbollsturneringen innan sommaruppehållet. Där träffade även Mäster Claesson vars son också spelade i samma turnering. Mäster Claesson är tränare för Spåret, har ett otal SM-guld däribland två från Stockholm Marathon och innehar även det svenska rekordet inomhus på 3000m. Således en löpare med ruggiga meriter i bagaget och mycket trevlig och klok vid sidan av löpbanorna. Vi bytte några ord om det gångna Stockholm Marathon och sedan det väldigt tragiska öde som drabbat Musse och hans petning till OS i sommar. Man kan säga mycket om SOK och deras uttagningskriterier men just hur de behandlat Musses uttagning till OS gör mig både besviken och förbannad. Att begära topp 8 inom medel- och långdistanslöpning är inte rimligt. Det är väldigt olika konkurrens inom olika sporter under OS och även inom själva friidrotten (jämför löpgrenar med tex teknikgrenar). Skulle fler länder resonera på samma sätt som SOK skulle det bara stå ett par afrikanska löpare på startlinjen till alla löpgrenar och det är väl inte särskilt intressant. Musses 'nästan' debuttid på 2:12 hade under de tre senaste OS-marorna räckt till placeringarna 6, 5 och 6 om minnet inte sviker mig. Det är även inte helt orimligt att spekulera i att Musse skulle kunna förbättra sin debuttid under en OS-mara. I alla andra Skandinaviska länder hade Musses tid räckt till en OS-start men inte i Sverige. Vidare sänder SOK:s beslut ut otroligt tråkiga signaler till alla ungdomar som vi istället borde stimulera och försöka skapa lite intresse och uppmärksamhet till löpningen. SOK:s agerande just nu tar väldigt effektivt död på alla sådana drömmar och förebilder för våra minstingar. Otroligt tråkigt.

Hur som helst, SOK kommer inte ändra sitt beslut. Då skulle de skjuta sig själv i foten och underminera sin eget existens. Vi kan klaga och grina men beslutet kommer dessvärre att stå fast. Jag fortsätter lida med Musse och hoppas innerligt att SOK:s representanter drabbas av intensiv mjölksyra och kramp och inom kort revidera sina orimliga uttagningskriterier..

2012-06-08

Reflektioner

Jag har kommit igång hyfsat med träningen sedan Stockholm Marahton. Jag loggar mina mil nu var dag men vänster baksida lår är fortfarande antingen extremt stelt, sargat eller så har jag en liten bristning där. Löpningen är således lite hämmad och farten aningen nerjusterad vilket i och för sig är helt ok. Jag har inget som helst behov av att pressa tider nu utan bara komma igång igen med träningen och återgå till de gamla sköna rutinerna.

Redan förra året gjorde jag en sammanställning och reflektion rörande passertiderna från de svenska elitlöparna. I år är det nästan ännu mer intressant att studera dessa med tanke på hur kylan påverkade löparna under framför allt den andra halvan av loppet.

Ingen av topp5-löparna hade någon negtivsplit vilket med tanke på det extrema väderlaget och nerkylningen kanske är förståeligt. Jag kan inte riktigt bedöma om Uhrbom, Lerdahl, Nilsson eller Johansson justerade ner sin öppningsfart första hälften men för min egen del gjorde jag det till viss del, ändå öppnade jag hårdare än i fjol då jag sprang lite försiktigt inledningsvis. Med facit i hand kanske jag skulle justerat ner den ännu mer. Det var dock inte så lätt som det kanske låter. För det första hade nästan alla km-skyltar under första varvet blåst ner. Jag fick således bara indikationer om passertider vid de stora tavlorna med chipmellantider vid 5, 10 och 15 km. För det andra var det väldigt viktigt att hänga med i den klunga som hade bildats. Att dra ner lite på farten hade inneburit sololöpning och det är möjligt att det hade straffats sig hårdare.

Vidare kan vi se att Lerdahl verkligen var stark på slutet. Han tappar 'bara' 1:24 på andra halvan vilket är otroligt imponerande. Han har dessutom bara en enda 5km-passering över 18 minuter vilket återger hur bra koll på läget han hade under hela loppet.

Uhrbom:       16:18/16:49/16:31/16:12/17:23/17:42/18:45/18:41/8:12
Lerdahl:        16:41/17:36/17:23/17:17/17:03/17:04/18:19/17:36/8:15
Nilsson:        16:16/17:16/16:56/16:47/17:22/17:42/18:50/18:53/8:51
Johansson:  16:41/17:35/17:24/17:28/17:36/17:27/18:53/18:04/8:26
Engström:    16:41/17:36/17:23/17:29/17:35/17:27/18:53/18:22/8:30

Dessa siffror kan komprimeras en aning om man kikar på löparnas splittar:
Uhrbom:       1:09.43/1:16.19 - 2:26.36 (+6:36)
Lerdahl:        1:12.53/1:14.24 - 2:27.17 (+1:24)
Nilsson:        1:11.09/1:17.44 - 2:28.53 (+6:35)
Johansson:  1:13.15/1.16:19 - 2:29.34 (+3:04)
Engström:    1:13.14/1:16.42 - 2:29.56 (+3:28)

Avslutar med att klippa in texten från i fjol där jag studerade de senaste årens tider från Stockholm Marathon som gav SM-medaljer (uppdaterat med årets tider). Segertiderna har varierat från 2:18.17 (Szalkai 2001) till 2:28.20 (Claesson 2007). Självklart präglas tiderna av de relativt många år då sommarvärmen härjat över Stockholm. För att knipa en bronsmedalj behövs det oftast inte så märkvärdiga tider. Tiderna varierar mellan 2:23.18 till 2:31.11 och snittet säger att en tid upp mot höga 2:26 ger brons.

2012:   2:26.36     2:27.14     2:28.53
2011:   2:19.34     2:23.59     2:26.05
2010:   2:21.47     2:23.46     2:24.14
2009:   2:22.57     2:24.37     2:26.47
2008:   2:25.25     2:26.29     2:27.44
2007:   2:28.20     2:29.38     2:31.11
2006:   2:22.23     2:25.01     2:25.26
2005:   2:18.38     2:19.16     2:23.31
2004:   2:21.55     2:24.45     2:26.50
2003:   2:19.55     2:22.18     2:23.18
2002:   2:20.52     2:25.19     2:25.56
2001:   2:18.17     2:19.31     2:25.00
2000:   2:18.49     2:21.38     2:23.42

2012-06-07

En unik upplevelse

Under de senaste dagarna har tankarna kretsat en hel del kring helgens Stockholm Marathon och de extrema yttre betingelserna som präglade loppet. På det stora hela är jag nöjd med loppet. Att göra sub 2:30 på Stockholms ganska svåra bana kombinerat med vädret och svår nerkylning sista 15 km snyter jag liksom inte bara ur mig hur som helst.

Som vanligt är uppmärksamheten kring Stockholm Marathon stor. Så gott som alla i min närhet har på ett eller annat sätt tagit del av loppet. Antingen sprang de själva eller hade en anhörig som gjorde det. Eller så kurade de ner sig i soffan med en kopp varmt kaffe och följde loppet på tv (förmodligen det kloka valet). Från början var jag lite besviken över att vädret blev så illa. Jag sticker inte under stol med att jag hade velat prestera en stygg tid och tycker att formen indikerade att så var möjligt. De första dagarna efter maran kändes det lite som om ytterligare ett tillfälle hade kastats bort. Först Sevilla Marathon i februari och sedan Stockholm. Men allt eftersom dagarna har gått och jag hunnit smälta alla intryck och fått lite distans till loppet så är jag nu nästan lite tacksam över att ha sprungit loppet. Trots alla år som löpare med träningspass och tävlingar som jag har på samvetet så är ingenting i närheten av det som jag (och alla andra löpare och publiken) fick uppleva under loppet. Det var en helt unik upplevelse. Och jag stod pall. Den mentala stimulans man får efter att ha fått kriga för varje meter men ändå besegrat motståndare, inre demoner, kyla och kramper är enorm. Och det bästa är att man kan dela denna känsla med så många andra. Löpare som grisat sig igenom loppet eller andra som tittat på tv-sändningen och huttrat ikapp med löparna har alla en liknande känsla. Alla fattar hur absurt det var på vissa ställen. Faktum är att tv-bilderna från Västerbron riktigt bra återgav hur illa det var vid dessa två partier. Normalt sett brukar ju tv-bilderna som bekant ljuga. Inte ser det ut att blåsa så mycket. Eller, inte ser det ut att vara en brant stigning det där. Men Västerbron i tv4-sändninden där löparna nästan stod still, paraplyerna hos publiken såg ut som små kränkta saltapinnar och trädkronorna stormade omkring likt sambadansande broccolis återgav verkligheten riktigt bra. Lite häftigt men jag tycker ändå det var som värst på Södermälarstrand. Synd att det inte fanns en tv-kamera där. Eller så hade den bara blåst bort.

Och för er som varken sprang eller såg tv-sändningen. Kika på det här episka klippet från första varvet vid Västerbron. Och betänk då att det var ännu värre under det andra.
Sporten - Tjernström: "Fullsträndigt vidrig väder"

2012-06-06

Stockholm Mini Marathon 2012

Venla på väg in mot mål.

Dagen efter att naturkatastrofen drabbat Stockholm med full kraft och uppskattningsvis 16000 knäppskallar (inklusive jag själv) beslutade oss för att få lite frisk luft över 42 kilometer så bjöd söndagens väder på lagom temperatur, svag vind och lätt duggregn. Alltså rena Ibiza-playan jämfört med hur det var dagen innan.

Ingen rast och ingen ro i det Engströmska hemmet. Venla och Elias skulle springa Stockholm Mini marathon och var laddade till tusen då vi packade in oss i bilen i mot Stan. Farfar hängde med som den trogna supporter han är och dokumenterade allt via videokamera. Mamma M, Elias och Alvar häckade på Stadions läktare medan jag och Venla begav oss till Östermalms IP och starten. Venla som är fem år sprang i en blandad klass för flickor fem och sex år gamla. De flesta hade sina föräldrar med sig in i startfållan men eftersom jag litade på att Venla skulle ta ut sig fullständigt på egen hand så vinkade jag av henne kort innan start och joggade tillbaka till Stadion med kameran i högsta hugg. Distansen för Venla var 1170 m och in tillsammans med de några av de första tjejerna kom Venla inspringande och blev så klart både ivrigt påhejade av oss. När de är så unga som Venla har man flera starter utan tidtagning för att avdramatisera hela tävlingsmomentet. En mycket bra ide så klart. Detta verkade även många av föräldrarna innan start anse. Många manade på sina barn i stil med: Tänk på att ha roligt. Eller: Det är ingen tävling. Men när samma föräldrar sedan kom injoggandes med sina barn på Stadion så var det många som mer eller mindre drog fram sina döttrar de sista 300 meterna in mot mål.

Venla tänker tillbaka på loppet.

Knappt två timmar senare var det dags för Elias att ställa sig i startfållan. Elias var tia i fjol och hade skruvat upp målsättningen inför årets lopp. Elias sprang i en klass för bara åttaåringar och hade samma distans som Venla, det vill säga 1170 meter. För Elias del är det nog att betrakta som lite för kort men till nästa år blir det längre (och bättre). Dessvärre åkte Elias, enligt honom själv, på en full-body-tackling någonstans i Liljansskogen och tappade då både lust, tid och placering då han stöp i backen. På så kort sträcka hinner man inte reparera ett fall. Elias avancerade bra inne på Stadion men var arg som ett bi då jag träffade honom efter loppet. Det var säkert lite trängsel i hans tätklunga och någon hade stött till eller snubblat på varandra och därmed var fallet ett faktum. Elias besviken så klart. Jag påpekade med glimten i ögat att om han bara ligger tillräckligt långt fram (helst först) så minskar chansen för trängsel och strul. Elias var inte riktigt mottaglig för den typ av gliring just då. Elias hade mycket krafter kvar på slutet.

Nåväl, ingen skada skedd. Alla var nöjda, glada och hela då vi begav oss hemåt. Helgen spenderades alltså nästan helt uteslutande vid Stadion och innehöll bara löpning. Fint så.

För min egen del kunde jag konstatera att det muskuläraslitaget var väldigt lite efter Stockholm Marathon. Normalt sett brukar framsida lår vara lite sargade och ömma då man till exempel går nerför trappor. Så var det inte dagen efter. Vader och framsida lår kändes riktigt bra. Baksida lår var de partier som var lite stela. Förmodligen eftersom man i varje frånskjut skvätt upp kallt vatten mot dessa under hela loppet och de kyldes ner med kramp som följd. Eftersom tempot inte heller var så högt under loppet då merparten av energin gick åt att hålla kroppstemperaturen strax över 32 grader (det är tydligen där man kraschar, Lars Johansson gjorde nämligen ett sådant vetenskapligt test under loppet med sig själv som försöksperson) så var pumpen relativt oberörd och därmed minskade det 'vanliga' muskelslitaget. Jag springer aldrig tävlingar med pulsband, men hade jag haft det under loppet så är jag nästan helt säker på att snittpulsen skulle varit rekordlåg.

Elias sur och besviken efter målgång.

2012-06-04

Stockholm Marathon 2012 - En lektion i kyla

Sitter och försöker samla intryck och tankar efter helgens Stockholm Marathon. Jag vet inte riktigt var eller hur jag ska börja. När jag så här i efterhand tänker tillbaka på loppet känns det nästan overkligt. Det var en upplevelse jag aldrig varit i närheten av under mina år som löpare. Jag har sett lite andra titlar på folks bloggar angående rejset. Det har varit till exempel: Inga dog! Eller: Maran from hell. Jag kan bara hålla med till fullo. Det är nästan svårt att beskriva hur det var där ute, det var som ett slagfält, typ Battlefield Stockholm Marahon.

Under hela fredagen vräkte regnet ner och jag hoppades inombords att detta skulle öppna upp en liten chans till bättre väder på tävlingsdagen. 07:15 vaknade jag av att det bara dammade till i sovrumsfönstret följt av ett regnsmatter. Jag insåg att regnet inte avtagit utan istället intensifierats och att det nu mer eller mindre blåste stormvindar ute. Vet inte hur jag resonerade riktigt men någonstans ungefär här, drygt en timme innan jag klev upp ur sängen, började jag förbereda mig mentalt inför det som jag insåg skulle bli en otroligt tuff resa utmed Stockholms gator.

Samlades en timme innan start i omklädningsrummet inne i Stadion. Lite tryckt stämning, alla fattade vad som väntade där ute. Ändå som vanligt god och kamratlig anda. Man byter några ord med konkurrenterna om hur de tränat på och hur formen är. Uppvärmningen genomförde jag tillsammans med Herr Larm och vi rullade runt drygt tio minuter i Liljansskogen innan jag körde lite löpskolning på inne på Stadion. Sedan var det dags att byta om till start. Föga överraskande var det stora samtalsämnet i omklädningsrummet vilken klädsel man skulle ha under loppet. Jag velade länge och väl precis som vanligt men tillslut valde jag att starta i korta tights, underställ, tävlingslinne och mössa och handskar.

Ute var det mellan tre till fem grader. Till på köpet blåste det otroligt hårt, det ryktades om vindar på drygt 12 m/s och upp till 18 m/s när det blåste som värst. Slutligen öste regnet ner och prognosen var att detta väder skulle hålla i sig under hela loppet och säkert mer därtill. Normalt sett kan man som löpare hantera en eller två av dessa faktorer om de infaller samtidigt. Till exempel kan man stå ut med blåst och regn om det är ganska varmt ute. Men när alla dessa tre faktorer infaller samtidigt, kyla, regn och blåst då har man nästan ingenting att försvara sig med. Inte blir det bättre av att man ska vara ute i upp mot två och en halv timme vilket för nedkylningseffekten får ett stort utslag. Det krävdes alltså ingen doktorsexamen för att begripa att det skulle bli oerhört viktigt att träffa rätt med klädseln en dag som denna. Men samtidigt är det väldigt svårt att klä sig rätt, eller smart kanske jag ska skriva. För mycket kläder på kroppen skyddar kroppen initialt mot kylan men eftersom det regnade så pass hårt så skulle denna klädsel snabbt bli genomsur och därefter lägga sig som en tung och kall hinna över kroppen och nästan påskynda nedkylningseffekten. För lite kläder skulle åt andra sidan att man redan från början vid start skulle frysa hund vilket man inte heller var särskilt sugen på.

Studerade konkurrenterna innan start och noterade att det var lite blandad klädsel men att de flesta dock ändå satt på sig något förstärkningsplagg. Jag själv är väldigt kylslagen av mig och trivdes alltså inte i detta ruskväder. Min (till hälften) japanska genuppsättning föredrar hellre varmt än kallt väder. Normalt sett innan en mara är man lite orolig för den långa och utslagsgivande distansen. Inte i år. Alla mina tankar kretsade kring hur jag skulle klara av att hantera kylan under loppet.

Nåväl, tillslut gick trots allt starten och jag kom iväg bra och fann ganska omgående en klunga att springa tillsammans med. Klungan bestod av Lars Johansson, Emil Lerdahl, Linus Nilsson, Fredrik Johansson och Anders Szalkai. Lars stack dock ifrån oss övriga efter cirka fem kilometer och sedan var det Fredrik, jag och Emil som mestadels höll i taktpinnen under det första varvet. Första milen klockades på 34:17 vilket naturligtvis var för snabbt med tanke på de yttre förhållandena. Men samtidigt hade så gott som alla kilometerskyltar blåst ner under det första varvet och jag kunde inte klocka av några mellantider. I det svåra väder som rådde var det alltså väldigt svårt att lägga en korrekt ansträngningsgrad. Efter första milen sjönk tempot till en mer lämplig fart och vid 15 kilometer anslöt Kristoffer Österlund bakifrån. På Odengatan började han lite överraskande att lägga in några ryck men blev snabbt inplockad igen. Strax efter Fältöversten plockade vi upp en italienare som hängde med en liten stund innan han föll igenom. Vi närmade oss nu halva loppet och jag insåg att vår klunga nu successivt skulle decimeras. Ganska väntat prövade Lerdahl ett ryck och fick omgående en liten lucka. Jag och Fredrik var de som anförde vår klunga men ingen av oss vågade gå på för hårt och täta avståndet. Djurgården är ett kritiskt parti och med tanke på hur hårt det blåste över Gärdet in mot halvmarapasseringen så sjönk tempot en aning då ingen egentligen ville dra. Strax efter att halvan passerats på 1:13.17 splittras vår klunga ytterligare. Fredrik Johansson höjer inte direkt farten utan snarare behåller den vilket gör att Linus, Österlund, Szalkai och italienaren får släppa. Helt plötsligt är det alltså bara Fredrik och jag kvar av vår klunga. Avståndet till de bakom växer snabbt och framför oss drygar Lerdahl ut sitt försprång. Lerdahl är ju sedan några år bofast på nordliga norgebreddgrader och tuggar valspäck dagarna i ända. Det rådande vädret verkade inte bekymra honom nämnvärt och faktum var att han var den som gick absolut bäst av alla svenska elitlöpare under andra halvan av loppet. När vi övriga gick på knäna och höll på att förfrysa alla våra kroppsdelar så skakade han av sig detta och borrade på. Verkligen imponerande!

Ute på Djurgården plockar jag och Fredrik upp en fiskpinnestel Haben Idris som totalparkerat där. Jag led verkligen med honom då det väntade en ganska påfrestande jogg från Djurgårdens nejder tillbaka till Stadion och värmen för honom. Fredrik och jag håller sedan ihop kilometer efter kilometer. Successivt är det dock Fredrik som tar över taktpinnen och anför. Jag försöker hjälpa till på vissa partier men även jag har nu börjat få ordentliga problem med kylan. Alla mina förstärkningsplagg är nu förbrukade. Understället och linnet är genomdränkta och ligger som en kall blöt hinna på kroppen och kyler ner mig. Mössan och vantarna är även de genomsura och skyddar nu ingenting. Och allt jämnt piskar regn och vind oss i ansiktet. Det kändes som om man blev blästrad med iskristaller i fejset. Ut på Södermälarstrand är det nästan overkligt. Vågorna går höga ute på Riddarfjärden och hela gatan är nästan helt tom på publik. Dessa har istället flytt in under broarna som ger lite skydd mot regn och vind. Vid några tillfällen möter jag och Fredrik några kastvindar rakt framifrån och det känns nästan som om jag rör mig bakåt i löpriktningen. Ungefär här är det extremt nära att jag väljer att kliva av men någonstans djupt inom mig manar reptilhjärnan på. Bryta finns inte. Har jag grisat runt nu i drygt 30 km så ska det själva fan till om jag ska kliva av. Dessutom gjorde jag den snabba kalkylen att ta sig kommunalt från Söder tillbaka till Stadion skulle ta längre tid än att ta sig löpandes. Skulle jag alltså kliva så var chansen stor att jag skulle totalhaverera och frysa ihjäl i rännstenen vid Münchenbryggeriet. Alltså fortsatte jag och var nöjd egentligen så länge jag kunde förmå mig att följa Fredrik som nu mer och mer stod för allt dragjobb.

Strax innan 33 kilometer och stigningen upp för Västerbron börjar mitt vänstra baklår ömma och strejka. Normalt sett brukar det vara framsida lår som tar mycket stryk och blir påfrestad mot slutet av ett marathonlopp. Inte nu, på grund av kylan så är tempot ganska lågt och jag är inte i närheten av ansträngd pulsmässigt. Men eftersom jag i varje frånskjut skvätt upp kallvatten mot baksida lår är de nu så nerkylda att de börjat krampa. Hoppas innerligen att låret ska hålla hela vägen in till mål och kan inte riktigt ta ut ett fullt löpsteg. Jag har även börjat skaka tänder något enormt och kan inte längre göra en normal armpendling. I varje steg hugger det i bröstet av köldskakningar och jag nästan hulkar mig framåt.

Vid 35 kilometer gör Fredrik en liten men ack så tung fartökning över någon kilometer och jag har ingen som helst chans att svara. Nu handlar det bara om att forcera kilometer för kilometer och inte tappa för mycket fart. Strax efter detta passerar jag en skakande Daniel Woldu som står lutad mot en bil utmed Norrmälarstrand. Sedan följer några kilometer där det bara dräller av afrikaner där ljuset slocknat för länge sedan. De ser så sjukt olyckliga ut och bilden av små lättklädda afrikaner i detta karga vinterlandskap som Stockholm bjöd på under lördagen ser helt surrealistiskt ut. Afrikanerna har nästan alltid en optimal kroppsvikt för att springa långt. Detta gällde inte under årets Stockholm Marathon och det är nog ingen högoddsare att någon av dessa afrikaner någonsin ens kommer överväga att komma tillbaka till vårt land för att springa något lopp.

Uppför Torsgatan får jag syn på ett gulsvart Enhörna-linne och inser att det är Lars Johansson som nu tappat fart och faller som en sten genom fältet. När jag passerar honom raglar han okontrollerat över gatan och blir tillslut uppfångad av några i publiken. Det ser väldigt obehagligt ut och jag inser att även jag inom kort kanske kommer bete mig på samma sätt. Efter loppet fick jag reda på att Lars behövt åka in till lasarettet med ambulans och att det där konstaterades att han hade en kroppstemperatur på 32 grader.

Jag fortsätter passera några havererade afrikaner och vid 40km-skylten börjar jag så sakteligen inse att jag kanske kommer ta mig in i mål trots allt. Rolle från klubben dyker upp på sin cykel och skriker peppord till mig. Detta uppskattas och ger lite extra energi till muskelminnet som kan stappla på en liten bit till. Jag får rapporter om SM-placeringar och totalplaceringar men det handlar nu bara om att beta av minut för minut utan att frysa ihjäl och utan att få låret att krampa ihop. Fredrik är fortfarande bara en liten bit framför mig, uppenbarligen lider han också av kylan men det är liksom inte tal om att försöka täta hans försprång. Vid Sturegatan vet jag att det Kingis som är speaker och han gör ett så sjukt uppskattat jobb med sina peppningar. Inte bara det att han faktiskt känner till oss löpare vid utseende, han eldar på och ingjuter lite extra styrka den sista återstående biten in till Stadion.

Väl inne på Stadion känns det nästan overkligt att jag lyckats ta mig dit. Jag tar mig samman de sista återstående 200 meterna och klappar händerna och tackar publiken som visar sitt bifall. Jag går i mål på 2:29.56, en 11e plats totalt och en SM-5 placering. Ofattbart nöjd över att jag faktiskt bara tagit mig i mål, trodde aldrig jag skulle vara glad över en sub 2:30-tid men de extrema förhållandena påverkade loppet otroligt mycket. Blicken på de som tagit sig i mål är nästan chockartad. Alla är helt tomma, totalt nerkörda i källaren. Lerdahl har gått som ett spjut under andra varvet och blivit belönad med ett SM-silver. David Nilsson hade det tungt mot slutet men fick till slut bronset. Fredrik går i mål lite drygt 20 sekunder före mig och blir SM-fyra. Själv är jag (återigen) ungefär en minut i från en SM-medalj. Jag möts upp av Coachen och lyckas precis sluddra ur mig nåt i stil om att jag måste in i värmen. Tar mig in i omklädningsrummet i Stadion och skakar så fruktansvärt i kroppen att jag nästan inte får av mig kläderna. Finmotoriken var liksom inte som den brukade vara och vetskapen om att duschen bara är några få sekunder borta gör att jag nästan får spel. Kommer in i duschen ungefär samtidigt som David Nilsson och när det varma vattnet tillslut tinar upp oss så stönar vi båda högt av njutning. Davids dopingkontrollant tittar in i duschen med en förvånad min och undrar vad vi håller på med.

Efter prisutdelningen håller Uhrbom hov inne i omklädningsrummet. Uhrbom var lika stel som han var lycklig. Ni vet de där levande träden (enter) som J.R.R. Toliken skrev om i sin Ringen-trilogi? Jämför man Uhrbom med dessa var enterna att betrakta som graciösa rumänska gymnaster. Men vem bryr sig om detta? Uhrbom tog äntligen sitt första individuella senior SM-guld och jag är verkligen glad för hans skull. Någon har skakat fram en påse chips och ett paket öl som han nu frikostigt bjuder på. Stämningen är på topp. Alla som har tagit sig i mål har liksom upplevt något otroligt och när alla spärrar sedan släpper blir det liksom en ketchupeffekt.

Då jag senare efter hemkomst tittar på tv-inspelningen av loppet så höll jag bokstavligen på att skratta ihjäl mig då jag lyssnade på Uhrboms segerintervju. På frågan om varför han gick upp till spets i ledarklungan efter 15 km svarade han att hans flickvän skulle stå och heja på honom just där och därför ville han visa upp sig. En annan episk kommentar fällde David Nilsson under sin intervju: "Det var så jä... fruktansvärt jobbigt där ute. Jag har inga ord. Jag höll på att tuppa av efter 28 kilometer. Jag vet faktiskt inte varför jag fortsatte. Jag var riktigt nära att stiga av men det hade varit så jäkla kallt." Jag förstår exakt hur han kände och att höra någon annan uttrycka detta i en direktsändning var ofattbart roligt. Under ett marathonlopp möts man av ett antal svackor som man måste försöka hantera. Under årets Stockholm Marathon var det bara en enda lång svacka. Det var som ett slagfält utmed vissa delar av banan, helt inhumant. Om några år då jag blickar tillbaka på min löpkarriär så kommer detta lopp definitivt att sticka ut från mängden.

Jag vill passa på att tacka alla som peppat mig och gratulerat mig. Tack vill jag även rikta de i klubben som trotsade vädrets makter och hjälpte till med västkelangningen. Vidare vill jag också tacka publiken och banfunktionärerna utmed Stockholm gator för ett fantastiskt stöd.

Jag vill avsluta denna exceptionellt långa rejsrapport med en fantastisk bild som jag fick som MMS kvällen innan maran. Bilden kom från Uhrbom och hade texten: Nu börjar kostladdningen. Resultatet? SM-guld så klart.

Uhrboms kostladdning kvällen innan Stockholm Marathon!