2012-06-06

Stockholm Mini Marathon 2012

Venla på väg in mot mål.

Dagen efter att naturkatastrofen drabbat Stockholm med full kraft och uppskattningsvis 16000 knäppskallar (inklusive jag själv) beslutade oss för att få lite frisk luft över 42 kilometer så bjöd söndagens väder på lagom temperatur, svag vind och lätt duggregn. Alltså rena Ibiza-playan jämfört med hur det var dagen innan.

Ingen rast och ingen ro i det Engströmska hemmet. Venla och Elias skulle springa Stockholm Mini marathon och var laddade till tusen då vi packade in oss i bilen i mot Stan. Farfar hängde med som den trogna supporter han är och dokumenterade allt via videokamera. Mamma M, Elias och Alvar häckade på Stadions läktare medan jag och Venla begav oss till Östermalms IP och starten. Venla som är fem år sprang i en blandad klass för flickor fem och sex år gamla. De flesta hade sina föräldrar med sig in i startfållan men eftersom jag litade på att Venla skulle ta ut sig fullständigt på egen hand så vinkade jag av henne kort innan start och joggade tillbaka till Stadion med kameran i högsta hugg. Distansen för Venla var 1170 m och in tillsammans med de några av de första tjejerna kom Venla inspringande och blev så klart både ivrigt påhejade av oss. När de är så unga som Venla har man flera starter utan tidtagning för att avdramatisera hela tävlingsmomentet. En mycket bra ide så klart. Detta verkade även många av föräldrarna innan start anse. Många manade på sina barn i stil med: Tänk på att ha roligt. Eller: Det är ingen tävling. Men när samma föräldrar sedan kom injoggandes med sina barn på Stadion så var det många som mer eller mindre drog fram sina döttrar de sista 300 meterna in mot mål.

Venla tänker tillbaka på loppet.

Knappt två timmar senare var det dags för Elias att ställa sig i startfållan. Elias var tia i fjol och hade skruvat upp målsättningen inför årets lopp. Elias sprang i en klass för bara åttaåringar och hade samma distans som Venla, det vill säga 1170 meter. För Elias del är det nog att betrakta som lite för kort men till nästa år blir det längre (och bättre). Dessvärre åkte Elias, enligt honom själv, på en full-body-tackling någonstans i Liljansskogen och tappade då både lust, tid och placering då han stöp i backen. På så kort sträcka hinner man inte reparera ett fall. Elias avancerade bra inne på Stadion men var arg som ett bi då jag träffade honom efter loppet. Det var säkert lite trängsel i hans tätklunga och någon hade stött till eller snubblat på varandra och därmed var fallet ett faktum. Elias besviken så klart. Jag påpekade med glimten i ögat att om han bara ligger tillräckligt långt fram (helst först) så minskar chansen för trängsel och strul. Elias var inte riktigt mottaglig för den typ av gliring just då. Elias hade mycket krafter kvar på slutet.

Nåväl, ingen skada skedd. Alla var nöjda, glada och hela då vi begav oss hemåt. Helgen spenderades alltså nästan helt uteslutande vid Stadion och innehöll bara löpning. Fint så.

För min egen del kunde jag konstatera att det muskuläraslitaget var väldigt lite efter Stockholm Marathon. Normalt sett brukar framsida lår vara lite sargade och ömma då man till exempel går nerför trappor. Så var det inte dagen efter. Vader och framsida lår kändes riktigt bra. Baksida lår var de partier som var lite stela. Förmodligen eftersom man i varje frånskjut skvätt upp kallt vatten mot dessa under hela loppet och de kyldes ner med kramp som följd. Eftersom tempot inte heller var så högt under loppet då merparten av energin gick åt att hålla kroppstemperaturen strax över 32 grader (det är tydligen där man kraschar, Lars Johansson gjorde nämligen ett sådant vetenskapligt test under loppet med sig själv som försöksperson) så var pumpen relativt oberörd och därmed minskade det 'vanliga' muskelslitaget. Jag springer aldrig tävlingar med pulsband, men hade jag haft det under loppet så är jag nästan helt säker på att snittpulsen skulle varit rekordlåg.

Elias sur och besviken efter målgång.

Inga kommentarer: