2012-08-27

SM 2012

På väg mot en tiondeplats på SM i hård kamp med Tobias Lundgren.
Foto: Thomas Windestam.


Ännu ett SM är lagt till handlingarna och fredagens 10000 meter var mitt sjätte på distansen. Denna gång var SM förlagt till Stockholm Stadion och dess rent av fantastiska arena. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men på just Stadion brukar vädret visa sig från sin bästa sida och löpförhållandena nästan alltid vara idealiska.

Platsen för mästerskapet var även väldigt tillrättalagt för mig som bor i Stockholm. Jag åkte hem lite tidigare från jobbet, packade väskan och lekte en liten stund med barnen innan det var lätt middag och avfärd mot Stadion. Väl framme möttes vi av en rejäl regnskur men efter den så blev det uppehåll, aningen kylig temperatur och nästan helt vindstilla.

Speciellt för i år var det stora och högklassiga startfältet. Ursprungligen var det lite drygt 30 personer anmälda och till start efter avprickning var antalet fortfarande uppe i strax över 20. Många fler än som brukar komma till start och till på köpet väldigt många starka och meriterade löpare. Både inspirerande och nervöst. På bana är man nämligen mycket mer exponerad än på till exempel landsvägslöpning. Man är hela tiden synlig på stadion både för publik och konkurrenter samtidigt som allt är mätbart. Varv efter varv. Det finns inga höjdmeter eller skarpa kurvor att skylla på om tempot sjunker utan det handlar mycket om att sätta upp en fart så nära den gräns man klarar av och sedan behålla koncentrationen över 25 varv samtidigt som man får försöka undertrycka smärtan som sakta men säkert kommer krypande i skalle och ben. Kombinationen av mästerskap och det stygga startfältet gjorde att jag verkligen ville ha en dag då det mesta klaffade. Alltså att både ben och skalle var sugna på löpning.

Märkligt nog kände jag inte en endaste liten nervositet eller pirr i magen innan start. När visselpipan ljöd och det var dags att rada upp sig på startlinjen infann sig ett lugn. Jag kände mig i harmoni, kroppen utvilad och benen hade känts pigga under uppvärmningen. Mörkret sänkte sig sakta över Stadion och strålkastarljuset skapade den där magiska stämningen som så ofta infinner sig där. Starten gick och det bildades ganska omgående två klungor. Den första anfördes till en början av Enhörnas brittiske orienteringsimport vid namn Scott Fraser. Killen har ett fantastiskt lätt och vackert löpsteg. Hur han kan rulla runt i farter strax under 3:00/km och se så avslappnad ut är imponerande. Frågan jag ställer mig är var detta steg kommer ifrån? Att han jobbat upp den i skogsterrängen medan han jagat kontroller i Brittlandslandet låter minst sagt lite osannolikt. Kanske är han från början fostrad på bana och sedan gått över till orientering? I denna första klunga återfanns favoriten Musse tillsammans med hans klubbkamrat Temshegen, Bouafif, Idris och min egen klubbkamrat Svensson. Den andra klungan bestod av Lerdahl, Larsson, Uhrbom, Ekvall, Andersson, Lundgren, Gross, Petersson och mig själv. Efter de två inledande kilometerna släppte jag tillsammans med Lundgren kontakten med denna andraklunga. Fram tills dess hade vi snittat in uppskattningsvis 74''-varv vilket resulterade i 3.05-tempo. Snabbare än så vågade jag inte pressa på så pass tidigt i loppet. Risken är att man drar på sig syra för snabbt och får bära denna över alla varv vilket kan vara nog så påfrestande. Dessutom fick jag en liten känning av håll efter några varv och ville inte heller riskera att det skulle bli värre.

Adil Bouafif tvingas bryta efter någon kilometer och strax efter det passerade jag och Lundgren Henry Gross. 5000m klockades på uppskattningsvis 15:24 och benen kändes fortfarande alerta och jag var inte särskilt ansträngd. Ungefär här började jag sakta inse att detta var en sådan där kväll då ben och skalle är i synk och att det bara gäller att följa med och pressa sig till sitt yttersta. Framför oss hade Petersson även fått släppa sin klunga och låg kanske 100m framför oss. Svensson hade fått plikta för sin hårda öppning och föll genom både den första och andra klungan och vi plockade stadigt på honom varv efter varv. Lundgren och jag växeldrog varandra med två varv vardera. Ett perfekt samarbete och tillsammans sporrade vi varandra och lyckades behålla tempo under loppets kritiska del mellan sju till nio kilometer. Med ungefär fyra varv kvar var vi ikapp Svensson och passerade honom. Lite rävspel nu mellan mig och Lundgren. Vi vet nu att den enda placering det finns kvar att kriga om är den mellan oss själva. Vem av oss ska dra längsta strået? Tröttheten är påtaglig nu och man vill liksom bara springa av den sista delen av loppet och pusta ut i målområdet. Med två varv kvar är det min tur att gå upp och dra vilket taktiskt kanske inte var helt optimalt. In på sista varvet är jag alltså den som drar och blir ganska planenligt passerad i första kurvan av Lundgren som spelar ut sitt kort och gör en forcering. Det är dock 350 meter kvar och det är en ganska lång sträcka för en spurt. En snabb blick bakåt och jag konstaterar att Svensson är på behörigt avstånd. Ut på bortrelång kämpar jag mig ikapp den lilla lucka Lundgren skapat och får den där viktiga kontakten. Jag vill gärna avsluta på ett bra sätt då jag haft en positiv känsla under loppet. Dessutom satt hela familjen på upploppsrakan tillsammans med farfar och hade bokstavligen skrikit sig hesa vid varje varvpassering. Att vika ner sig i en spurt framför dem fanns inte. Stänger av skallen och gör en ordentlig tempoökning i bortrekurvan och skapar direkt en lucka. Fortsätter trycka på in mot mål, utökar avståndet och går i mål som tia på nästperset 30:48.75. Sista varvet på 67'' vilket jag är nöjd med då jag framför allt ökade tempot sista halvan på varvet. Det skulle vara intressant att veta vad den avslutande 200ingen gick på.

Framför oss hade Hällelöparna Musse och Temshegen ryckt sönder tätklungan och tog guld och silver. Bakom låg länge Haben Idris på en bronsplats men passerades mot slutet av Scott Fraser. Femma blev Mikael Ekvall vilket inte var någon direkt överraskning. Vad som däremot var två väldigt roliga överraskningar var att Lerdahl, uppenbarligen hög efter den nylige genomförda höghöjdsträningen han bedrivit i St Moritz, för första gången i sin karriär gick under 30 minuter tillsammans med Johan Larsson bara någon sekund bakom. Både två gjorde således sub30 på milen och jag är väldigt glada för dem båda. Stenhård träning ligger bakom dessa resultat. Inga genvägar.

För min egen del var jag mycket nöjd med loppet och mitt genomförande. Inga svackor utan bra fokus hela vägen med två jämna halvor och samarbetet med Lundgren var förstklassigt. Tiden var som sagt den näst snabbaste jag gjort på 10000 meter (perset är på 30:28 från 2008) vilket med tanke på mitt marathonfokus är ett väldigt gott betyg. I SM-sammanhang har jag aldrig heller sprungit under 31-minuter. Faktum är att fjolårets 31:11 och årets 30:48 är de snabbaste SM-loppen jag gjort vilket är konstigt då jag under tidigare år enbart fokuserat på kortare distanser.

Även resultatlistan levde upp till det starka startfältet. Sex (!) personer under 30 minuter och elva under 31. Jag har aldrig sprungit i ett så starkt fält någon gång på 10000 meter. Vad som dock var mindre kul och minst lika underligt var att två av tre på prispallen i detta svenska mästerskap inte var svenskar. Missförstå mig inte, jag har inget emot konkurrensen, jag tycker istället mästerskapen borde vara öppna. Men när man trots allt summerar upp svenskplaceringarna (vilket känns rimligt i just ett _svenskt_mästerskap) borde man trots allt exkludera de som inte är svenska medborgare. Så tycker jag och många andra av de aktiva som jag diskuterat detta med. Jag är fullkomligt övertygad om att denna regelföränding på sikt inte kommer gynna svensk friidrott och att återväxten och intresset bland vår yngre generation kommer påverkas negativt. Årets regelförändring innebar i år att Lerdahl till exempel inte fick ett SM-brons utan istället en sjätteplats. Tre av de han hade framför sig var således inte svenska medborgare. Jag lider lite med honom men Lerdahl känner sig säkert på rätt gott humör då han förutom sin sub30-tid även belönades med en plats i Finnkampen. Och just det. Där får inte de som inte är svenska medborgare delta. Skönt med dessa solklara regler.

Noterade redan innan loppet då jag studerade startlistan att jag var äldst av alla deltagare tillsammans med Uhrbom. Då Uhrbom bröt loppet var jag äldst av alla fullföljande med två års marginal ner till den näst äldste (en viss Musse). Alla övriga fullföljande var födda på 80- eller 90-talet. Åt andra sidan var jag 26 år då jag började springa och var redan då äldre än hälften av loppets deltagare. Barnen håller mig omogen och ung. Bara att kämpa på!

Resultaten »

Inledningen av loppet. Från vänster: Lundgren (321), jag, Petersson (274) och Nilsson.
Foto: Thomas Windestam.

4 kommentarer:

ASi sa...

Hej!

Enligt denna länk från 2007 så började Scott med stiglöpning, därefter orientering och sedan bana. Han blev för övrigt VM-4 i sprint i år.

http://www.inthewinningzone.com/wz/Magazine/October-2007/Scott-Fraser---a-modern-tri-athlete/177/

Martin sa...

Så man kan värva en kenyan till Skogsmulle löparklubb och vinna SM?

Helt galen regel, men det måste ha varit en kul förbundsfest när man spikade de reglerna.

Patrik Engström sa...

Asi:

Tack för länken! VM-4 på sprint, inte illa! Misstänker att det slår lite högre än ett brons i Sverige på 10000m.

Patrik Engström sa...

Martin:

Jepp det är helt uppåt väggarna. Alla klubbar kan lägga ner sina juniorsektioner. Det är mycket mer intressant att bevaka våra flytingförläggningar och köra lite uttagningslopp där på campus.