2012-08-05

Vilken härlig start på OS-friidrotten!

Det känns verkligen som om OS börjat nu på riktigt då friidrotten sparkade igång under helgen. Först ut var det damernas 10000m på fredagen som redan på förhand var en klassisk kamp mellan löpnationerna Kenya med Cheruiyot i spetsen och Etiopien med Dibaba. Den senare har varit den dominanta på distansen under många år men på senare tid varit skadad. I hennes frånvaro har istället Cheruiyot tagit över som etta och faktiskt inte hade förlorat ett rejs sedan augusti 2010. Men nu till slut ställdes de alltså mot varandra i finalen. Och vilket lopp det sedan blev! Med 550 meter kvar stampade Dibaba gaspedalen i botten och dammade på allt vad hon orkade med sitt fantastiskt lätta och vackra steg och fullkomligt pulvriserade allt motstånd in mot mål. Sista varvet på 62 sekunder och slutkilomtern på 2:45. Hennes tid i mål var 30:30.44 med splittarna 15:32 och 14:47. Det mina damer och herrar är en stygg negativsplit!

Knappt hade man hunnit sova och smälta loppet förrän lördagen inleddes med damernas triathlon där svenskhoppet så klart bestod av Lisa Nordén. Efter en lite avvaktande simning tog hon ansvar under cyklingen och såg till att täta luckan fram till ledargruppen och sedan bara ligga med i klungan och spara så mycket energi som möjligt. Inför löpningen var det en klunga på lite drygt tio damer som sedan successivt utarmades. Inför det fjärde och sista varvet var det bara fem damer kvar och sedan inför spurten var det så galet spännande att jag knappt kunde titta. Spirig tog kommandot på upploppet men Nordén vägrade ge sig och jobbade sig ikapp meter för meter och på mållinjen var det helt omöjligt att se vem som vunnit. Målfotot visade dock på en seger med tre tusendelar (!) till Spirirg men ack så nära ett svensk guld det var. Och återigen, vilken fantastiskt spännande underhållning!

Lördagskvällen avslutades med herrarnas 10000m där favoriten och hemmahoppet Mo Farah hade en enorm press på sig. Efter att ha förlorat spurten (trots ett slutvarv på 53 sekunder!) under fjolårets VM mot Etiopiens Jeilan så har han bara fokuserat mot just detta lopp. På startlinjen återfanns även min personlige favorit Kenenisa Bekele som hade två raka OS-guld på distansen och försökte som förste man i historien bli den med tre raka guld. Efter en lite avvaktande inledning på loppet så tog den hederlige Tadesse över farthållningen och skruvade upp farten rejält. Stackars Tadesse, han tar mycket ansvar och borrar på varv efter varv i mästerskap men belönas ytterst sällan med några medaljer trots allt slit. Han saknar det som är så otroligt viktigt på de stora mästerskapen - en grym kick på det avslutande varvet. Med några återstående varv positionerade Mo sig i slagläge och drog igång spurten med drygt ett varv kvar. Första hälften på detta varv kunde konkurrenterna följa med men sedan in i mål var det Mo-show för hela slanten och han hann till och med göra både segergest och titta bakåt innan han passerade mållinjen. Slutvarvet på 53 sekunder och den avslutande kilometern på 2:28. Det är så styggt att man blir knäsvag. Bakom honom stod amerikanen Galen Rupp för en härlig finish och spurtade ner Tariku Bekele (Kenenisas yngre bror) och belönades med ett OS-silver. På prispallen var det alltså en Britt, en amerikan och en etiopier, alltså två icke afrikaner på de två första platserna. Till på köpet dessutom en vit man på andraplats (Rupp) vilket verkligen inte tillhör vanligheterna på långdistanslöpning. Om vi 'begränsar' oss till OS så tog italienarna Cova guld 1984 och Salvatore Antibo silver 1988 (källa: Coachen som givetvis är italienare).

Både Mo Farah och Galen Rupp tränas av den tidigare storlöparen Alberto Salazar så det var verkligen jackpott för honom då två av hans adepter kan åka hem med OS-guld och OS-silver runt halsen.

Inga kommentarer: