2012-09-27

En titt på de svenska topplöparna till Lidingöloppet

Lidingöloppet står som bekant inför dörren och det som är både överraskande och positivt är att årets lopp lockat ett väldigt starkt svenskt startfält. Efter att ha scannat startlistan så kunde jag skrapa ihop 18 stycken namnkunniga och meriterande namn. Det har länge klagats på att det är för tunt i toppen med sub 1:50-tider men i år lär/bör det bli klart bättre utdelning. Givetvis är det kanske inte alla av dessa som kommer till start på grund av olika anledningar. Det kan vara sjukdom eller skador som satt käppar i hjulet.

Jag tänkte dock passa på att lista de som jag tror kommer att slåss om de svenska topplaceringarna i år samt nämna dessa lite mer ingående. Jag har medvetet valt att sålla bort de utländska löparna som jag inte har samma koll på och egentligen inte fäster så stort intresse vid. Men vi kan nog räkna med att ett gäng stygga afrikaner kommer göra upp om de allra förnämsta placeringarna och att en och en annan finne även visar upp sig från sin bästa sida.

De svenska löparna jag plockat fram är:
Patrik Andersson
Matthias Borg
Jonas Buud
Johan Larsson
Mikael Ekvall
Andreas Fahlén
Linus Nilsson
Peter Gross
Henry Gross
Janne Holmén
Johan Hydén
Anders Kleist
Emil Lerdahl
Tobias Lundgren
David Nilsson
Andreas Svensson
Andreas Åhwall
Eric Senorski
Kristian Algers

Den som kanske sett bäst ut den senaste tiden och radat upp segrar och starka insatser är Akeles Anders Kleist. Kleist är lite av en backspecialist och har dessutom både uthållighet och speed som är nödvändiga komponenter för att kriga om att bli förste svensk. Mitt förhandstips går således till Kleist trots att detta är hans debut på sträckan.

Bakom Kleist tror jag de två senaste årens svensksegrare David Nilsson kommer springa in en liten bit före Johan Larsson och Janne Holmén. David missade SM på grund av förkylning men har sedan dess tränat och tävlat på bra. Janne Holmén har lagt ner sin elitsatsning men har man gjort 2:10.46 på marathon och innehar det finska rekordet samt även varit europamästare på sträckan så har man en extrem hög nivå ändå vilket han så sent som på Stockholm Halvmarathon visade upp. Denna längre sträcka och kraftiga kuperade banprofil tror jag kommer passa honom perfekt. Debutanten Johan Larsson loggar stora mängder mil och framstår som en extremt stark löpare både i terräng och på bana vilket hans sub30 på SM visade. Jag velade länge om jag skulle sätta David eller Johan som andre svensk men Davids rutin på både distans och Lidingöterräng fällde avgörandet.

Efter dessa fyra herrar tror jag det blir betydligt jämnare och tuffare. Några intressanta namn och debutanter på sträckan är Eric Senorski, Andreas Åhwall, Johan Hydén och Mikael Ekwall. Alla dessa löpare kommer från underdistans och har fina personbästan på kortare sträckor. Hydén är egentligen 1500m-löpare men visade både på SM och Finnkampen att han behärskar 5000m. Både Eric Senorski och Mikael Ekwall har gjort 29-tider på 10000m och framför allt Ekvall med sina 1:04.14 på halvan blir att räkna med. Andreas Åhwall är dessutom en utpräglad terrängspecialist vilket han under många år visat på TSM. Frågan blir hur de hanterar den längre och lite obekanta sträckan och debuten i Lidingö-terrängen. Allt hänger nog på hur hårt de öppnar och frågan är om de står sig distansen ut.

Sedan har vi Patrik Andersson som visat god form under sensommaren och hösten, bröderna Gross är på gång igen lite bekymmer under SM. Tobias Lundgren har tävlat flitigt och gjort fina stabila insatser varje gång. Andreas Svensson visade fin form och stor potential under Långlöparnas kväll och öppnade minst sagt offensivt under SM. Bergsgeten Jonas Buud ska man inte heller räkna bort. Han kanske känner sig lite seg under de 25 första kilometerna innan han, precis som i fjol, fick upp ånga och fart sista fem in mot mål och lämnade undertecknad bakom sig. Den som är intresserad kan säkert jogga ner ett till varv runt Lidingö tillsammans med honom efter loppet. Emil Lerdahl som gjorde 2 x sub30 på milen och även gjorde landslagsdebut under Finnkampen har så klart hög potential och är i sitt livs form. Linus Nilsson är även han en pålitlig herre och kommer säkert bjuda på gott motstånd.

Matthias Borg, Kristian Algers samt Andreas Fahlén har jag inte sett i resultatlistorna så mycket under året och kan därför inte uttala mig om deras form eller kapacitet. Men står de på startlinjen blir de säkert att räkna med.

För min egen del så lutar det trots allt till start. Det är med lite blandade känslor jag konstaterar detta. Startfältet är verkligen inbjudande och motiverande men samtidigt har jag inte alls kunnat förbereda mig på det sätt jag hade önskat. Formen var dock innan lårbristningen riktigt bra så jag hoppas jag inte tappat allt för mycket medan jag stått still. Hur som helst så kan jag inte blunda för det faktum att jag varken loggat tillräckligt med mil i terräng eller pressat intervaller i den utsträckning som jag borde gjort. Det är så klart inte så roligt att inrikta sig för 30 hårda kilometer med vetskapen att man inte kanske kan göra sig själv rättvisa. Jag får fundera vidare lite på mitt upplägg under loppet och kanske skruva ner mina tidsmål och förväntningar en aning. Det positiva är att jag åtminstone kan springa avslappnat och utan press. I fjol kom jag till start med perfekta förberedelser men fick inte till det under loppet. Törs man hoppas på det omvända i år?

2012-09-25

Hålla sig lugn

De två senaste dagarna har låret faktiskt visat sig från sin bästa sida och jag har kunnat springa på obehindrat. Otroligt vilken skillnad det blir i löpningen då. Det är lite som att släppa ut en kalv på grönbete eftersom det är otroligt skönt att kunna springa obehindrat. Mina distanskilometer har snittats in under 4:00/km och då har jag hållit i handbromsen under passen. Dessutom har snittpulsen för dessa pass varit lägre än de var under skadeperioden då snittfarten på min distans var lägre.

Jag har brottats under dagen med att försöka bedöma om jag ska köra ett sista hårt pass innan tävlingen eller inte. Efter mycket vånda har jag kommit fram till att lyssna på kroppen och ge den lite extra välbehövlig vila. Eftersom låret nu signalerar att det är på bättringsvägen så kanske man inte ska knäcka det direkt med stygga backintervaller. Patrik modell-2007 hade nog bränt på ett stenhårt pass, men Patrik modell-2012 är lite mer eftertänksam (feg!?) och väljer att ta det lite piano.

Hur som helst så ger de senaste distanspassen och snittpulsen goda indikationer så kanske blir det trots allt start. Hoppet är bekant det sista som över ger en.

2012-09-24

Det tar sig

Elias går på avslut.

Helgen inleddes i ett rakettempo. Då jag strax innan middag kom hem från jobbet på fredagen hälsade sonen mig direkt springandes löpbandet med: "Pappa, jag är snart uppe i nio kilometer." Elias hade börjat springa på bandet och bara rullat på. Nio kilometer för en åttaåring är ganska mycket men Elias skakade av sig detta i stil med att det inte kändes så jobbigt.

Lördagsförmiddagen spenderades i simhallen tillsammans med familjen. Jag upptäckte då helt plötsligt att låret inte besvärade mig nämnvärt. Detta var så klart ett bra tecken. Om låret fungerar i vardagssituationer utan problem så går läkningen åt rätt håll. Efter lite funderande valde jag att testa av lårets status med lite enklare backintervaller. Eftersom jag ville kontrollera fart och lutning i detalj valde jag att utföra detta på bandet. De senaste tre veckorna har det blivit väldigt lite löpning och framför allt lite inslag av kvalité. Jag valde därför att skissa upp 4x3km @3:30 +1.5/2/3, Pj: 2' @4:30. Alltså fyra stycken intervaller på vardera tre kilometer där farten hölls konstant på 3:30-fart men där jag ökade lutningen varje kilometer enligt +1.5/2/3. Pausjoggen mellan dessa intervaller var satt till två minuter i 4:30-fart.

Tog mig igenom detta pass kontrollerat utan slitage och utan att behöva belasta låret onödigt mycket. Pulsvärdena aningen högre än normalt men den svåra värme som råder i källaren där luftcirkulationen är lika med noll inverkar en hel del. Som sagt en positiv känsla av att låret faktiskt tål lite hårdare belastning nu och att terrängkapaciteten trots allt är ganska bra. Således ett steg i rätt riktning och plötsligt tändes ett litet hopp om start på Lidingö trots allt.

Eftersom det gällde att smida medan järnet var varmt så fick jag även en jourtid hos Kiropraktorn på söndagen. Hans dom var att jag var spänd som en fiolsträng i de muskler som fäster i höft och nedre rygg (finns säkert en medicinsk korrekt term för dessa som jag dessvärre inte lagt på minnet). Förmodligen har dessa muskler blivit överansträngda på grund av den terräng träning jag genomfört och istället har kroppen börjat belasta baksida lår varefter det tillslut gick sönder. Nu är bristningen läkt men lårmuskeln är fortfarande kraftigt överansträngd. Vila och avlastning var Kiropraktorns råd så kanske det kan tänkas bli tävling på lördag.

Detta ställde mig inför ett svårt val. Jag hade tänkt köra ett hårt intervallpass nu på tisdag. Dels för att jag ligger efter med förberedelserna och dels för att jag mentalt behöver logga ett starkt pass i terräng för att snärta till självförtroendet till tävlingen. Sista veckan innan ett rejs blir man dock ingen bättre löpare hur man än tränar, det handlar ofta om att våga vila tillräckligt mycket. Alltså, att bomba på med hårda kvalitetspass är med största sannolikhet helt onödigt, snarare belastar och sliter det i onödan på låret. Men man ska inte förakta den mentala biten. Det är 30 svåra kilometer som ska avverkas i Lidingöterrängen och ofta är det så att en bra skalle är att föredra framför starka ben då man ska forcera höjdmeter mot slutet av loppet. Att stå på startlinjen med ett stukat självförtroende på grund av kassa förberedelser ger ingen ro för själen. Så vad väljer jag? Att prioritera den mentala biten eller låta låret vila lite extra? Mycket knivigt. Jag väljer att sova på saken innan jag bestämmer mig.

2012-09-21

Nostalgirundor

De senaste dagarna har jag tillbringat ute i Sundbyberg där jag nu sitter på ett projekt ute hos en kund. En liten förändring i de dagliga rutinerna vilket så klart tär och sliter lite på livet. Eftersom jag innan detta satt inne på jobbets huvudkontor i Kista så hade jag mindre än tre kilometer dit vilket var en räkmacka att inleda morgonen med på cykel. Den nya arbetsplatsen i Sundbyberg innebär lite längre resväg och för att inte sänka kroppen totalt med distans t&r med cykel samt två löppass per dag så tragglar jag nu bil fram och tillbaka till jobbet. Självklart i massor av irriterande bilköer.

Det positiva med denna förändring är att jag nu under luncherna har möjlighet att avverka mina gamla hederliga löprundor i området kring Kungsholmen, Ulvsunda och Alvik. Vi bodde tidigare i Bromma och jag har massor av fina rundor i dessa områden. Måste erkänna att jag blev lite förvånad över hur nostalgisk jag blev då jag sprang runt i dessa områden och tänkte på allt som skett inom löpningen och familjen under alla dessa år. Ibland vill man liksom bara stanna tiden.

2012-09-20

Svårtolkat

Igår testade jag att belasta låret lite under en snabbdistans i Ursvikskogarna. Skissen var att avverka drygt 10 km i ökande fart från en kontrollerad ansträngning ner mot den fart jag skulle vilja ha under Lidingöloppet.

Jag värmde upp med några lätta kilometer och satte sedan igång passet i ett höstvackert Ursvik. Avverkade de första fem kilometerna i kontrollerad fart och kunde sedan öka en del under den avslutande hälften. Låret stramade och gjorde sig påmint vid några tillfällen så jag vågade liksom inte slappna av eller släppa på hela vägen. Fartmässigt och flåsmässigt så kändes det ganska bra. Lite överraskande med tanke på hur lite fart jag kört sedan baksida lår började bråka med mig.

Idag var dock låret ömt och irriterad. En tydlig reaktion från gårdagens pass och jag var så klart inte helt lycklig. Det som dock skiljer sig åt nu är att den diffusa smärta/ömhet som lurat i låret nu är koncentrerad till en tydlig punkt på baksidan. Tidigare kunde jag inte riktigt känna var bristningen satt men nu liknar den en muskelbristning så som jag är van vid att de ska utmärka sig. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt. Så klart är det inte bra om jag besväras och har ont men det känns ändå lite tryggare att veta var smärtan är lokaliserad och att den påminner om de vadbristningar jag genom åren drabbats av. Lårbristningar har jag inte haft så många och har därför svårare att begripa om förändringen till idag var av ondo eller lite av godo. Nåväl, jag kan fortfarande logga distansmil utan att det blir bättre eller sämre men att pressa runt 30 km på Lidingöloppet med ett lår som jag inte riktigt litar på är inte heller något alternativ. Försöker att inte tänka allt för mycket på detta. Går det så går det annars kanske man ska tolka detta som kroppens signaler om nödvändig säsongsvila. Säsongen har varit rätt lång och materialet kanske behöver lite vila och service innan hårdträningen inför Tokyo Marathon som sedan ska tas vid.

2012-09-18

Föräldramöten

Denna vecka är extra bråd. Inte nog med att jag försöker skaka fram lite terrängtålilghet och speed i benen till Lidingöloppet, det är även högsäsong för föräldramöten på skola och dagis. Som trebarnsförälder innebär detta alltså tre kvällar (måndag - onsdag) som ockuperas av dessa aktiviteter.

Igår var jag på dotterns (fem år) föräldramöte. Dagispersonalen hade en rolig gissningslek som gick ut på att de hade frågat barnen vad deras mamma och pappor tyckte om att göra och sedan fick vi föräldrar gissa vem det stämde in på. Barnen är för härliga, fantastiskt roliga svar. Jag ger er här ett axplock:

Barn X: Min mamma tycker om att få vara i fred. Min pappa tycker om att festa. (frågan vi alla ställde oss var om föräldrarna verkligen gick på samma fester tillsammans)

Barn Y: Min mamma tycker om att laga mat. Min pappa tycker om att vila på soffan. (no comments)

Barn Z: Min mamma tycker om att resa bort. Min pappa tycker om att jobba. (ett förtydligande från mamman informerade oss övriga om att hon alltså tycker om att resa bort på semester, inte resa bort från familjen)

Barn Å: Min mamma tycker om att köra bil. Min pappa tycker om att studsa. (familjen hade precis köpt ny bil som mamman uppenbarligen gillade att köra medan pappa inte tyckte om att studsa i störsa allmänhet utan att göra det i deras studsmatta)

Som ni säkert förstår skruvade alla förldrar på sig lite på stolarna samtidigt som vi skrattade hjärtligt åt barnens påhittighet. Venla sparade inte på krutet utan levererade ett fantastiskt ärligt och roligt svar:

Venla: Min mamma tycker om att tjata på pappa. Pappa tycker om att springa.

Jag skrattade så jag grät och kommer ta med mig detta svar under hela mitt liv!

2012-09-17

Alvars debut hos farmor och farfar

Elias pressar på. Längd efter längd med ryggsim.

Helgens stora snackis hos familjen Engström var att alla tre barnen tillbringade lördagen och söndagen hos farmor och farfar. Alltså var det debut för Alvar att sova över hemma hos dem och det gick helt galant. Farmor och farfar höll barnen sysselsatta hela helgen. Eller så var det tvärt om.

Då jag och Mamma Marika återvände hem efter lite matshopping infann sig en märklig tystnad i hela huset. Inga barn som skrek, röjde runt eller bråkade med varandra. Inte heller några barn som lekte, sjöng eller skrattade så det stod härliga till. Som sagt, en märklig tystnad infann sig i huset. Både jag och Marika spenderade en stor del av eftermiddagen med att sova. Jag skulle bara sluta ögonen lite och vaknade upp drygt tre timmar senare. Denna lyx att kunna ta sig en liten siesta i lugn och ro på eftermiddagen har jag nog inte kunnat unna mig på knappt två år.

Under söndagen hade Elias och Venla sina tekniksim och simskola. Jag är otroligt imponerad av deras simförmåga. Själv tillhör jag tre av Sveriges sämsta simmare så att se sina barn drillas i de olika simsätten längd efter längd i bassängen är fantastiskt. Även själva simträningen i sig är ett föredöme. Ingen dötid eller tjafs. Här aktiveras barnen i cirka en timme och avverkar längd efter längd under lärarnas noga övervakning. Impressive!

Vad gäller löpningen så tyckte jag mig skönja en förbättring i låret mot slutet av veckan. Jag testade tre kilometer i torsdags, sju kilometer i fredags, 12 + 7 km i lördags och sedan 20 km i terräng på söndagen. Låret kändes successivt bättre och bättre men det stramar fortfarande till i vissa moment och ordet som bäst beskriver känslan i låret är: skört. Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om en start på Lidingöloppet men värdefull tid har gått förlorad. Formen var dock riktigt bra innan skadan och planen är försöka vässa upp löpningen ytterligare en nivå nu i början av denna vecka. Lyckas jag med detta får jag göra en utvärdering om hur låret tål detta samt hur det står till med formen. Venla avslutar sitt simpass med den obligatoriska bomben!

2012-09-13

Finbesök

Sandra Eriksson med lätta steg på väg mot Lidingöformen!

Spännande dag igår! Efter en del trixande med tider och scheman som skulle matchas så hade jag och Finlands stjärnlöpare Sandra Eriksson tillslut lyckats boka en tid för lite terrängintervaller tillsammans.

För er som inte känner till och studerar de finska löparna och resultatlistor så är Sandra en ruggigt vass löpare. Bara i år har hon hunnit med att tävla i både Helsingfors-EM och London-OS på 3000m hinder. För några veckor sedan debuterade hon på sträckan 10000m under Finnkampen och dammade på en imponerande spurt över sista varvet och lämnade vår egen Isabellah hängandes. Vi har den senaste tiden messat en del över Twitter och när Sandra nu var på besök i Stockholm så föll det sig så att vi försökte hitta en lucka för lite träning tillsammans.

Eftersom mitt lår dock vägrar att bli bra fick vi göra vissa förändringar i upplägget. Jag plockade upp Sandra efter jobbet och sedan begav vi oss till Polisspåret tillsammans. Sandra joggandes och jag på cykel. Kändes så klart oerhört frustrerande att inte kunna springa och sparra Sandra under terrängintervallerna men istället coachade jag henne vid passeringarna och skrek lite varvtider. Sandra har siktet instället på Lidingöloppet och därför passade det bara att nöta lite kuperad terräng i det sugande sågspånsspåret. Sandra avverkade ett antal intervaller som alla utfördes i progressivt ökande fart med riktigt bra tider. Det ska bli väldigt intressant att se vad hon kan prestera ute på Lidingö om drygt två veckor. Då Sandra var ute och brände av sina intervaller passade jag på att försöka köra lite core/bål-övningar. Nyttigt så klart men attans vad det svider i magpartiet idag.

Efter passet käkade vi middag hemma tillsammans med familjen innan jag skjutsade tillbaka henne in till Stan. Allt som allt en väldigt trevlig och inspirerande dag. Hoppas på flera möjligheter till träning med Sandra när hon är här på besök och förhoppningsvis är jag då i löpbart skick.

2012-09-12

Låret

I måndags var jag förbi Kiropraktorn som bände och meckade med rygg och ben. Baksida lår hade under ett par dagar känts bättre men jag ville först kontrollera saken med Kiropraktorn innan jag vågade på mig ett testlöp.

Kiropraktorn gav mig tillstånd att testspringa och följaktligen pep jag iväg på en kortare runda under måndagskvällen. Tyvärr började låret ömma efter ett par kilometer och jag vågade inte belasta det mer med risk att förvärra skadan ytterligare och tog mig då snabbt tillbaka till hemmet och brände av lite cykelmil på trainern istället. Lite frustrerande med låret som inte vill läka ihop. Under mina år som löpare har jag haft väldigt få problem med hamstringsskador och har därför sämre uppfattning om hur lång tid det tar att bli hel samt hur och när man kan börja belasta låret.

Nu har jag mer eller mindre suttit uppe på cykelhelvetet i en vecka och som det känns nu så lär det bli mestadels cykel den här veckan också. Till på köpet närmar sig Lidingöloppet med stormsteg så jag får se hur jag gör med det loppet. Säsongen har varit lång och det börjar snart bli dags för en liten säsongsbrejk. Faktum är att jag var toppad och redo för Sevilla Marathon redan i februari och sedan har det mest rullat på med fullt fokus på kommande tävlingar. Kvar på säsongen är förutom Lidingöloppet och Hässelbyloppet och jag hoppas som sagt kunna avsluta säsongen i god stil. Men först måste som sagt låret bli friskt. En sak i taget.

2012-09-10

En helg med extra allt

En fullmatad helg är till ända. Mycket hanns med men det fanns även utrymme för lite vila och återhämtning vilket balanserade upp allt på ett väldigt trevligt sätt. Stack hem lite tidigare från jobbet i fredags och tillsammans med familjen och mormor och morfar begav vi oss vidare till sommarstugan i Salalandet dit även farfar senare under kvällen anslöt.

Det är nåt visst med att komma bort från hemmet och vardagen och här fungerar sommarstugan som en fantastisk batteriladdare. Lite lugnrare och lite tystare. Helt enkelt lite närmare naturen. Att få avsluta fredagskvällen och arbetsveckan med ett stillsamt cykelpass på landsvägarna runt Sala och sedan en vedeldad bastu medan solen gick ner vid horisonten är svårslaget.

Under lördagförmiddagen gjorde vi lite sightseeing vid Salas silvergruva (vad annars) innan jag under lunchen hann med ett riktigt fint cykelpass från sommarstugan vidare mot Broddbo, Möklinta och sedan tillbaka via Sala centrum. Allt som allt knappt 50 kilometer på härligt böljande landsvägar. Rejsern jag cyklar på är årsmodell 2001 och således inget fartmonster men eftersom jag själv inte är någon rutinerad cyklist så matchar den min kapacitet rätt bra (just nu åtminstone). Trots att det blåste ganska styggt under passet så lyckades jag ändå gneta på och hålla en acceptabel snittfart under passet. Söndagseftermiddagen bjöd sedan på lek med barnen, mer bastu, grillning och en del tid att läsa bok. Perfekt.

Upp tidigt på söndagen och hemfärd innan lunch. Söndagen präglades sedan av lite vardagssysslor som mathandling och barnens simskola. Jag övervägde testa lite löpning men valde i samråd med Coachen att ge hamsteringen ytterligare en dag till att återhämta sig och följaktligen blev det ytterligare några cykelmil lagda till handlingarna. Sett ur träningsperspektiv blev det extremt klent med löpmil fast räknar jag in tiden på cykel så blir utfallet lite mer acceptabelt.

2012-09-07

Besök

Solen skiner och det är fredag, en riktigt bra kombination. Under dagen får vi besök av svärföräldrarna från Finlandslandet och planen är att spendera helgen vid sommarstugan i Sala. Väderleksrapporterna ser positiva ut så förhoppningsvis får vi bjussa svärföräldrarna på vackert svenskt höstväder. Inga direkta aktiviteter är spikade för helgen men visiterna vid sommarstugan brukar innebära grillning, bär- och svampplockning, träning och vedeldad sauna. Detta är ett väletablerat framgångsrecept och jag ser ingen anledning till större förändringar. Efter noga övervägande kanske vi ska öka dosen sauna under helgen. Gästerna är ju trots allt från Finland.

2012-09-06

Mina drömmars lopp

I slutet på förra veckan var det febril aktivitet. Sedan i början av sommaren hade jag och Fredrik Uhrbom (den regerande svenske mästeren i marathon) snackat om att sätta upp ett mål under senvintern så att man har något att jobba inför under de mörka vintermånaderna. Sagt och gjort så föreslog jag för honom att vi skulle bege oss ända bort till Japan för att i februari delta i Tokyo Marathon. Uhrbom är som ni säkert vet en pålitlig herre. Han nickade godkännande och gav tummen upp direkt. Det hela gick så lätt och smidigt att jag måste erkänna att jag blev lite paff. Jag hade räknat med en del lirkande och trixande för att övertala honom. Kanske locka med lite sushi och stram japansk lager-öl, men det var icke nödvändigt. Uhrbom gav klartecken och lät även meddela att han skulle se sig om efter fler till vårt resesällskap. Kort därefter signades Enhörnas Linus Nilsson upp samtidigt som Emil Lerdahl och Anders Szalkai även meddelade att de övervägde hänga med.

Anmälningstiden till Tokyo Marathon var endast öppen under augusti månad och vi slängde alla in våra anmälningar via webben. Det som skapade lite oharmoni var att de endast (?) tar in 36 000 startande och när anmälningen stängde hade 304 000 personer visat intresse. Alltså ungefär en chans på tio, per person då platserna lottas ut under oktober. Sannolikheten att hela gruppen skulle få startplatser var väldigt liten. Tack vare lite kontakter lyckades vi dock seeda in oss till loppet och redan innan lotteriet var genomfört få klartecken till start. Vilken lycka! Som halvjapan är Tokyo Marathon lite av mina drömmars lopp och möjligheten att få resa ner dit tillsammans med ett par extremt rutinerade och trevliga löpande herrar gör ju inte saken sämre.

Kort efter detta klartecken kom nästa goda nyhet. Finnair hade kampanj på sina resor till just Tokyo och jag tillsammans med Uhrbom och Nilsson synkade snabbt ihop våra resedatum och flygstolar och utan att jag riktigt hann begripa det hela så satt jag där med en t&r-biljett till Japan samt en startplats i elitledet till Tokyo Marathon. Knappt jag tror det är sant.

Även Uhrbom måste ha växlat upp peppet ordentligt då han i sin senaste post på sin otroligt underhållande blogg hänger ut den fullständigt och klargör att han kommer sikta på en 2:19-tid. Läs mer om det här. Nu väntar vi bara på Linus Nilssons ambitionsplaner och kanske även Lerdahls och Szalkais.

Säsongen 2012 här hemma i Sverige lider sakta mot sitt slut men aldrig har jag längtat så mycket till vinterns hårda grundträning. Jag är beredd att lida och plåga mig som aldrig förr med hopp om att den 24e februari nästa år stå på startlinjen i mitt livs form för att under 42.2 km få springa runt på Tokyos gator i jakten på ett nytt stiligt personbästa.

2012-09-04

Hamstring-strul

Under den sista kilometern på söndagens långpass fick jag besvär med min ena hamstring. Den hade varit lite irriterad sedan snabbdistansen i terräng tidigare under veckan och valde således att surna till lite på långpasset.

Jag testade att jogga lätt tillsammans med Kollegan på jobbet i måndags men fick kasta in handduken redan efter 750 meter och lunka tillbaka (i fantastiskt sensommarväder!) med svansen mellan benen medan Kollegan spettade runt Ursvik på pigga ben. Hamstringen ömmade och jag vågade inte belasta den mer med risk att förvärra skadan.

Patrik modell-2007 hade nog utan tvekan hållit käften och plågat sig igenom distanspasset med en längre rehab som följd. Nu är jag inte lika het på gröten (läs: förståndigare) utan drog i handbromsen tidigt och har de senaste dagarna därför monterat upp rejsern på trainen nere i källaren och avverkat en del cykeltimmar där nere.

Jag har funderat lite på vad som kan ha orsakat överansträngningen i hamstringen. Har så klart inget exakt svar men kanske var kroppen lite sliten efter tre hårda tävlingar på lika många veckor trots reducerad mängd? Detta i kombination med mycket matande i tuff terräng kanske skapade lite oharmoni för hamstringen.

Coachen tar alla dessa tillfällen i akt och försöker ge mig dåligt samvete för mina bristande styrkeövningar (om han bara visste hur mycket jag bär mina barn runt omkring). I dessa lägen intar jag försvarsställning inspirerat av Gudrun Schyman. Allt han kastar på mig rinner liksom bara av mig. Jag är grym på rehab och styrkeövningar. Men bara då jag är skadad. När jag är frisk vill jag springa. Så ska en slipsten dras.

Och för att piska upp lite pajkastningstämning mellan oss brukar jag replikera Coachen med att det är hans brist på att ge mig renodlade tusingar som gör mig skadad. Så där håller vi på Coachen och jag. Som ett gammalt par. Härligt!

2012-09-03

Helg med massor av aktiviteter

Den nyligen passerade helgen var en ruggigt hektiskt sådan, framför allt ur barnens perspektiv vars aktiviteter växlar upp och drar mer energi och tid än tidigare. Under lördag och söndag var det fotbollsträning, körframträdande, två kalas och två simträningar som skulle hinnas med.

Mellan alla dessa aktiviteter skulle övriga vardagssysslor också bockas av. Jag ska inte trötta ut er med dessa men det som stack ut lite var framför allt Finnkampen som jag faktiskt mellan barnens aktiviteter och några egna träningspass hann med att avnjuta. Herrarna stod för en härlig uppvisning där framför allt framgångarna på medel- och långdistansgrenarna stod för en avgörande del i deras seger.

Sverige var först på 800m, 3000m hinder, 5000m och 10000m och vann även alla dessa grenar totalt sett tillsammans med 1500m. Den största behållningen tyckte jag var herrarnas 10000m där Sverige utmanövrerade ett ganska blekt finskt lag med att låta Musse dra i 3:00-fart i 6000m innan han sedan placerade sig strax framför de två finnarna som orkat följa och sedan bromsade dessa vilket skapade en lucka åt Ekvall och Lerdahl som ångade på i spets. Då finnarna var tillräckligt långt ifrån för att utgöra ett hot speedade Musse ikapp sina lagkamrater och drog iväg till seger med Ekvall och Lerdahl strax bakom. Härlig lagkörning och ett nytt stiligt pers för debutanten Lerdahl som på lite drygt en vecka nu gjort två 10000m-lopp under sub30. Härligt!

Vad gäller min egen träning distansade jag lite lätt på lördag och avverkade ett långpass på 28 km i söndags. Veckan summerades upp till 143 km med två kvalitétspass och ett långpass. Skönt att vara tillbaka i de gamla hederliga rutinerna igen men benen kändes lite tunga och sega mot slutet av veckan. Jag besvärades även av en lättare känning i min ena hamstring, något jag överansträngde under fredagens snabbdistans. Det verkar inte som om jag kan träna bort eller igenom denna irritation så jag får se hur denna veckas träning ter sig.