2012-09-24

Det tar sig

Elias går på avslut.

Helgen inleddes i ett rakettempo. Då jag strax innan middag kom hem från jobbet på fredagen hälsade sonen mig direkt springandes löpbandet med: "Pappa, jag är snart uppe i nio kilometer." Elias hade börjat springa på bandet och bara rullat på. Nio kilometer för en åttaåring är ganska mycket men Elias skakade av sig detta i stil med att det inte kändes så jobbigt.

Lördagsförmiddagen spenderades i simhallen tillsammans med familjen. Jag upptäckte då helt plötsligt att låret inte besvärade mig nämnvärt. Detta var så klart ett bra tecken. Om låret fungerar i vardagssituationer utan problem så går läkningen åt rätt håll. Efter lite funderande valde jag att testa av lårets status med lite enklare backintervaller. Eftersom jag ville kontrollera fart och lutning i detalj valde jag att utföra detta på bandet. De senaste tre veckorna har det blivit väldigt lite löpning och framför allt lite inslag av kvalité. Jag valde därför att skissa upp 4x3km @3:30 +1.5/2/3, Pj: 2' @4:30. Alltså fyra stycken intervaller på vardera tre kilometer där farten hölls konstant på 3:30-fart men där jag ökade lutningen varje kilometer enligt +1.5/2/3. Pausjoggen mellan dessa intervaller var satt till två minuter i 4:30-fart.

Tog mig igenom detta pass kontrollerat utan slitage och utan att behöva belasta låret onödigt mycket. Pulsvärdena aningen högre än normalt men den svåra värme som råder i källaren där luftcirkulationen är lika med noll inverkar en hel del. Som sagt en positiv känsla av att låret faktiskt tål lite hårdare belastning nu och att terrängkapaciteten trots allt är ganska bra. Således ett steg i rätt riktning och plötsligt tändes ett litet hopp om start på Lidingö trots allt.

Eftersom det gällde att smida medan järnet var varmt så fick jag även en jourtid hos Kiropraktorn på söndagen. Hans dom var att jag var spänd som en fiolsträng i de muskler som fäster i höft och nedre rygg (finns säkert en medicinsk korrekt term för dessa som jag dessvärre inte lagt på minnet). Förmodligen har dessa muskler blivit överansträngda på grund av den terräng träning jag genomfört och istället har kroppen börjat belasta baksida lår varefter det tillslut gick sönder. Nu är bristningen läkt men lårmuskeln är fortfarande kraftigt överansträngd. Vila och avlastning var Kiropraktorns råd så kanske det kan tänkas bli tävling på lördag.

Detta ställde mig inför ett svårt val. Jag hade tänkt köra ett hårt intervallpass nu på tisdag. Dels för att jag ligger efter med förberedelserna och dels för att jag mentalt behöver logga ett starkt pass i terräng för att snärta till självförtroendet till tävlingen. Sista veckan innan ett rejs blir man dock ingen bättre löpare hur man än tränar, det handlar ofta om att våga vila tillräckligt mycket. Alltså, att bomba på med hårda kvalitetspass är med största sannolikhet helt onödigt, snarare belastar och sliter det i onödan på låret. Men man ska inte förakta den mentala biten. Det är 30 svåra kilometer som ska avverkas i Lidingöterrängen och ofta är det så att en bra skalle är att föredra framför starka ben då man ska forcera höjdmeter mot slutet av loppet. Att stå på startlinjen med ett stukat självförtroende på grund av kassa förberedelser ger ingen ro för själen. Så vad väljer jag? Att prioritera den mentala biten eller låta låret vila lite extra? Mycket knivigt. Jag väljer att sova på saken innan jag bestämmer mig.

Inga kommentarer: