2012-10-01

Lidingöloppet 2012

Trött, nöjd och överraskad efter 30 km i Lidingöterrängen.

Vaknade upp på lördagsmorgonen med en molande känsla i magen. Lidingölopp och 30 tuffa kilometer i kombination med usla förberedelser gjorde inte direkt underverk med motivationen. Men precis som jag kände när jag tittade ut genom fönstret på morgonen innan Stockholm marathon och bevittnade stormvädret så försökte jag ta mig samman så gott det gick.

Bilade ut tillsammans med Farfar till startområdet och hann avverka en uppiggande uppvärmning tillsammans med Sandra Eriksson som även hon var spänd av förväntan inför loppet. En perfekt inledning som gjorde att jag inte behövde tänka så mycket på min egen prestation utan kunde slappna av. Sandra gick för seger bland damerna och var riktigt taggad och samtidigt nyfiken inför hennes konkurrenter. Jag själv hade fått äran att bevittna hennes terrängkapacitet några veckor innan då hon var i Sverige på besök och visste att hon skulle damma på ordentligt ute i spåret (se denna länk för bloggposten).

Vad gäller herrarnas lopp så var det ett väldigt starkt och inspirerande startfält i år. Både bland de utländska löparna och de svenska. Ofta har det sett ganska tunt ut i startlistorna vid tidigare års lopp men i år hade det av märkligt nog blivit så att många av elitlöparna faktiskt ställt sig på startlistan. Extra kul var att även några som kom från underdistans valde att testa den långa och utslagsgivande sträckan. Bland dessa namn syntes Eric Senorski (3000m hinder, 5000m), Johan Hydén (1500m, 5000m) och i viss mån Andreas Åhwall i egenskap av terrängspecialist.

Minuterna innan start då alla stod uppradade på startlinjen undrade jag återigen om beslutet att komma till start verkligen var klokt. Jag var inte säker på att låret skulle hålla, det hade precis läkt ihop efter bristningen. Vidare hade jag varken loggat tillräckligt med mängd eller kvalité i den utsträckning jag hade velat göra för att vara preppad dels mentalt och dels fysiskt. Ordet som bäst beskrev min allmänkänsla var: oförberedd. Min hastigt ihop kokade plan var att helt enkelt inte göra bort mig och försöka att så gott det gick matcha mina tidigare tider.

På grund av all nederbörd de senaste dagarna var startgärdet en enda stor sankmark med fläckar av lera. Starten gick och folk spettade iväg å det grövsta med livsfar liga filbyten kors och tvärs. Alla försökte spara sina skor men jag tror inte en enda kom ut från gärdet torrskodd. Jag själv pinnade på hyfsat men låg uppskattningsvis runt placering 60 strax efter gärdet innan man vek av på grusvägen. Första kilometern klockades in på 3:52 vilket faktiskt skulle visa sig bli den långsammaste på hela loppet. Visst, den är för lång men innehåller trots allt varken abborrbacken eller Karins backe. Trots att man vet att den inledande kilometern är för lång så infinner sig alltid en panikkänsla när man ser passertiden vilket innebär att folk sedan rusar igenom den andra kilometern. Självklart blev det så även i år.

Jag befann mig fortfarande en bit längre bak i fältet men började sakta men säkert avancera under de fem första kilometerna. Strax efter det att jag passerat Lidingövallen och publikhavet där så bildade jag klunga med två Enhörna-löpare (Linus Nilsson och Hans Brolund) samt en amerikansk löpare som bar ett Hässelbylinne. Det blev så att jag fick hålla i taktpinnen och ta ansvar för farthållningen. Vid 13 kilometer konstaterade jag att Linus fått släppa och jag försökte markera till de övriga att de skulle hjälpa till med farthållningen. Ingen av dem var dock det minsta intresserad av det så jag fortsatter ligga längst fram i vår klunga och bocka av kilometer efter kilometer. Fram tills halva loppet hade jag känt mig väldigt pigg men samtidigt orolig över att klubban när som helst skulle komma. Jag var ju inte i form. Jag hade ju inte kunnat förbereda mig som jag önskat. Varje kilometer som jag tog en mellantid på och konstaterade att jag någorlunda höll en anständig fart blev jag överraskad. Tacksam men samtidigt överraskad.

Vid 16 kilometer börjar banans kanske svåraste parti. Inga direkta mördarbackar men hela tiden upp och ner vilket innebär väldigt liten chans att återhämta sig och få ner pulsen. Många försöker behålla sin tilltänkta målfart under partiet mellan 16-21 km vilket de ofta får betala ett dyrt pris för under den avslutande milen. Mina två följeslagare hade fått allt svårare och svårare att hålla min rygg och någon gång vid kilometer 17 tänjdes gummibandet ut till den grad att de till slut tappade kontakten. Jag valde att medvetet inte pressa på för hårt här utan klättrade kontrollerat i stigningarna och försökte behålla steg och fart under de begränsade avsnitt då det var lite flacklöpning. Strax innan 20 km fick jag min andra vätska av farfar och kunde då konstatera att jag hade Janne Holmén en bit framför mig. Banans svåraste pari var nu avklarat och jag hade behållit min fart bra, faktum var att jag kanske till och med hade avverkat det snabbare än i fjol. Jag skakade bara av mig det och förväntade mig att allt skulle rasa ihop under den sista milen. Jag var ju inte i form. Eller?

I backen vid Grönsta får jag kontakt med Holmén som mer eller mindre parkerar där. Han grinar illa och ser verkligen inte ut att njuta av den vackra naturen här på Lidingö. Jag själv tycker inte att jag pressar på så hårt uppför min klockar ändå in denna ganska svåra kilometer på 3:40. Aj då, tänker jag. Det här kommer jag få betala dyrt för. Kort därefter har jag fått kontakt och passerar en kenyan som passerat bäst-före-datum. Fattar ingenting. Sedan väntar några ganska lättlöpta kilometer innan allvaret vid Abborrbacken. Det är ungefär här som insikten slår mig. Benen är fortfarande pigga och jag är inte i närheten av trött eller sliten. Det kanske håller trots allt. Mot slutet av ett långlopp är man inte något matematiskt geni men jag kan ändå förmå mig att konstatera att mina mellantider förmodligen är bättre än jag någonsin presterat tidigare.

Sedan kommer den. Abborrbacken. Är det här det roliga ska ta slut? Kommer klubban nu? Jag håller hyfsad fart och ett lagom kontrollerat tempo genom stigningen och klockar in den kilometern på 3:49, 16 sekunder snabbare än jag gjorde i fjol. Förvirringen är total. Vad händer? Jag hinner inte fundera särskilt mycket på det för nu börjar jag få vittring på löpare som spelat ut sina kort på fel sätt. En bra bit längre fram skymtar jag Tobias Lundgren. Knappt en kilometer senare har jag både gått ikapp och förbi honom och ser nu framför mig ytterligare en kenyan samt en löpare med Akeles färger vilket måste vara ryggen på Johan Hydén. Avståndet fram till dessa två är fortfarande ganska stort och jag har mindre än fyra kilometer kvar att jobba på. Under knappt två kilometer fram till Karins backe minskar jag avståndet fram till dessa två herrar kontinuerligt men lyckas ändå inte få kontakt. Mitt sista hopp sätter jag till just stigningen vid Karins backe. Nu börjar mitt baksida lår ömma och smärta en aning. Hjärnan krisar under en mikrosekund. Snälla muskelfibrer, håll er lugna i tio minuter till, sen ska ni få vila och behandling.

På gärdet innan Karins backe ser jag även en bit framåt Buuden jaga Åhwall som ser ut att ha det väldigt tungt med Patrik Andersson en liten bit bakom. I ingången vid backen står Coachen och eldar på mig. Det är inte allt som tränger in i skallen på mig men det viktigaste är att det är hög volym på hans stämma och att budskapet har något att göra med att det är många trötta ben där framme, alltså en välbehövlig energi-boost som får mig att pressa på vidare upp för backen, täta luckan till kenyanen och Hydén. Kenyanen släpper omgående men Hydén stretar emot och lägger sig i rygg på mig. Baksida lår har nu börjat göra ganska mycket ont men det är så pass liten bit kvar att det bara är att ösa in allt man har kvar i tanken och hoppas på att det håller. Hydén är medeldistanslöpare med satans stygga pers på både 1500m och 5000m och en kille med sådan kick vill man inte ha med sig på upploppet varefter jag väljer det korrekta beslutet att fortsätta ånga på och försöka skaka mig av honom innan upploppet. Taktiken faller väl ut. Under den sista avslutande (för korta) kilometern (3:14) skapar jag en lucka på cirka tio sekunder och kan spurta i mål som 13 man, 8e svensk och vad jag kan konstatera förste stockholmare. Jag tar in en hel del på Patrik Andersson strax framför mig men kan inte hota honom på upploppet. I mål kikar jag på klockan och konstaterar att perset från 2007 (1:47.04) underskridits med knappt en minut. Det nya perset lyder på 1:46.14. Hur gick det till? Jag var ju varken i form eller tränad för distans eller terräng.

Eric Senorski stod för en fantastisk uppvisning då han sprang in som förste svensk i sitt debutlopp på distansen med 1:40.50. Otroligt imponerande och här har Sverige verkligen en talang som kan gå långt. Hatten av för hans fenomenala avslutning på loppet. Strax under 32 på den avslutande milen och då hade han inte direkt joggat de två första heller.

För min egen del var jag självklart väldigt nöjd med min prestation, tid och placering. Årets startfält måste vara det bästa jag sett på många många år och att stå sig bra i denna konkurrens är så klart stimulerande. Mina milar passerades på 34:49 / 35:34 (1:10.23) / 35:52 (1:46.14). Första gången jag landat in en 35-notering på den avslutande milen. Att jag bara tappar 18 sekunder på den sista milen jämfört med den andra trots 20 km i benen och tre tunga backar som ska avverkas indikerar på att jag hade bra med energi kvar. Då jag hunnit smälta intrycken från loppet och analyserat det lite mer noggrant så ber jag att få återkomma med reflektioner och mellantiderjämförelser.

Och Sandra då? Jo självklart sprang hon hem segern i loppet. Hon sprang tidigt till sig en ledning och kontrollerade den sedan in till mål. På upploppet hann hon i lugn och ro motta segerkransen och hade sex sekunders marginal till sin sub2-notering på 1:59.54.

Resultaten »

12 kommentarer:

Martin sa...

Snyggt, uppdatera pers listan nu!

Patrik Engström sa...

Martin:

Haha så klart! Skönt att göra sig av med det fem(!) år gamla perset.

Anonym sa...

Grymt bra löpt. Grattis till en formidabel prestation. Det skulle vara intressant att höra din tolkning på varför det gick så pass mycket bättre än du förväntat dig. /KristofferH

Anonym sa...

Du hade väl en bra dag kombinerat med nån slags superkompensation av vilan är väl en förklaring. Kanske inte funkar alla gånger att göra så dock.

Patrik Engström sa...

Kristoffer H, Anonym:

Tack för pepp! Jag ska fundera vidare lite och sedan försöka mig på någon tolkning av varför det trots allt gick bra i spåret i helgen.

Sandra sa...

Vad säger man? Du är grym Patrik och jag är jävligt glad att jag fått lära känna dig! :)

Patrik Engström sa...

Sandra:

Nöjet är helt på min sida Sandra, otroligt glad och tacksam över att fått lära känna en sådan frisk och charmig fläkt som dig!

Hatten av också för din uppvisning på Lidingö. Du har en sådan enorm kapacitet och potential så det ska bli kul att följa dig framöver!

swyzak sa...

SOm vi säger... Så jefla bra!!!

Per sa...

Grattis till ett kanonlopp!

方松腾 sa...

TEN0323
babyliss flat iron
mulberry handbags
longchamp handbags
mulberry handbags
michael kors uk
mulberry handbags
hollister uk
tiffany jewellery
oakley sunglasses uk
fitflops uk
fitflops shoes
ralph lauren outlet
ralph lauren pas cher
tiffany and co
oakley sunglasses wholesale
hollister shirts
tiffany outlet
hollister shirts
coach outlet store
mulberry sale
oakley sunglasses
oakley sunglasses wholesale
ray ban sunglasses
oakley sunglasses
hollister clothing
kate spade handbags
burberry outlet online
coach outlet online
true religion jeans
burberry outlet

raybanoutlet001 sa...

nike store
michael kors uk
cheap basketball shoes
adidas nmd runner
oakley sunglasses
nike trainers
michael kors handbags outlet
nike free
adidas nmd r1
birkenstock sandals

LCc 03 sa...

james harden shoes
air force 1
timberland boots
cheap jordans
links of london outlet store
tory burch shoes
http://www.kobeshoes.uk
nike huarache
michael kors handbags
michael kors outlet