2012-10-04

Lidingöloppsreflektioner del 1

Dags för målgång efter 30 km runt Lidingö.
Foto: Luca Mara, Runner's World


Det har gått några dagar sedan Lidingöloppet och det kan vara på sin plats att försöka analysera loppet och fundera på vad som gick bra eller dåligt. För att tala lite Scrum-termer (agil utvecklingsmetod) så kan det alltid vara bra med lite 'retrospective'. Förhoppningsvis lär man sig något nytt som man ka ta med sig till den kommande träningen och framtida tävlingar.

Som jag delgett innan loppet var självförtroendet inte på topp. Efter det att jag sprungit SM 10000m så började jag jaga höjdmeter i terrängen inför Lidingö och förmodligen blev det lite för mycket av det goda då jag under en snabbdistans genom Ursvik drog ena baksida lår. Svårt det där med lårskador, i alla fall om jag jämför med vadbristningar. Dessa är mycket lättare att känna var de sitter och följer normalt sett en tydligare läkprocess. Åtminstone inbillar jag mig det. Lårskadorna är mycket mer diffusa och verkar läka långsammare, kanske på grund av att det är större muskelgrupper.

Hur som helst så tillbringade jag nästan två veckor uppe på cykeln och kom ändå inte igång med löpningen förrän drygt en vecka innan tävlingen och hann bara genomföra ett backpass i lightformat på mittlöpband hemma. Alltså, klent med både mängd och kvalité.

Känslan på startlinjen kort innan start var ingen hit. Planen var att inte göra bort mig och att så långt det gick försöka matcha de tidigare årens tider. Jag sprang egentligen loppet utan förväntningar eller press vilket så klart alltid är skönt. Dessvärre är de 30 kilometerna runt Lidingö ganska tuffa och jag var helt enkelt orolig över att tävlingen skulle slita ner min kropp rätt mycket.

Jag hittade ganska omgående ett tempo som jag tyckte var kontrollerat och försökte sedan hålla det. Det som gjorde mig lite förvånad var att kilometerpasseringarna matchade eller ibland var snabbare än jag hade räknat med. Rädslan för att drabbas av klubban fanns hela tiden där i mitt bakhuvud. Normalt sett är jag ganska stark i backarna uppför (men svag utför) men pga inbillad försämrad backkapacitet till årets lopp blev jag väldigt överraskad av att konstatera att det var just i backarna jag tjänade in mest tid jämfört mot i fjol. Det svåra partiet mellan 16-20 km kändes väldigt bra och ungefär här började jag faktiskt inse att det hela kanske skulle bli ett bra utfall trots allt. Sedan hade jag inga som helst problem vid Grönsta backe vilket också gav positiva signaler. Passertiden uppför Abborrbacken var även den markant bättre än i fjol och här insåg jag att det faktiskt verkade som om ben och skalle skulle leverera hela vägen. Baksida lår började ömma och smärta med cirka tre kilometer kvar att springa och då blev jag orolig men eftersom det var nära mål och jag även hade två löpare som jag jagade lyckades jag skaka bort dessa tankar. Men det var nog på håret eftersom jag förmodligen slog upp skadan en aning. Dagen efter hade jag ganska ont och även om det nu börjat läka ihop så får jag fortfarande ta det lite extra försiktigt på distanspassen.

Under loppet hade jag nog faktiskt inte en enda svacka, vilket aldrig inträffat under ett Lidingölopp. Jag prickade av mina kilomete passertider och stärktes successivt genom hela loppet då jag kunde konstatera att jag följde min plan och att ben och skalle kändes bra. Jag blev aldrig riktigt trött utan tycke att ansträngningen hela tiden kändes kontrollerad.

Jämför jag mina milpasseringar från mina tre föregående Lidingölopp så ser det ut enligt nedan. Jag gör min näst snabbaste första och andra mil vilket totalt ger den snabbaste passeringen 20 km. Men den stora skillnaden infann sig under den sista avslutande milen. Där gör jag min första 35-notering och är faktiskt hela 32 sekunder snabbare än jag tidigare varit. Mycket märkligt då jag som sagt varken kunnat träna mängd eller kvalité. Man kan fråga sig varför det blev så och jag har nog på rak arm inget tydligt svar. Visst är det bra att vila kroppen en aning men att vara borta från löpningen över två veckor under den viktigaste förberedelseperioden innan tävlingen är nog inte att rekommendera. Sista veckan innan loppet kan (bör) man med fördel dra ner på träningen och bara se till att hålla tonus i benen. Eller som jag brukar formulera mig: Sista veckan blir man inte en bättre löpare hur man än tränar. Den viktigaste träningen är redan genomförd och nu handlar det om att omsätta det man tränat på under tävlingen. Men förmodligen berodde det goda utfallet på en rad olika faktorer som harmoniserade på tävlingsdagen. Jag kunde springa utan press, skallen var fokuserad och låret som precis läkt ihop visade sig för dagen från sin bästa sida. Allt detta gav en kanske lite otippad superkompensation som jag lyckades förvalta på ett bra sätt.

Milpasseringar
YYYY: 10km / 20km / 30 km

2012: 34:49 / 35:34 (1:10.23) / 35:52 (1:46.14)
2011: 34:42 / 35:49 (1:10.31) / 36:38 (1:47.09)
2009: 35:19 / 35:55 (1:11.14) / 36:51 (1:48.05)
2007: 35:07 / 35:32 (1:10.39) / 36:25 (1:47.04)

Jag ber att få återkomma med lite mer analyser kring övriga topplöpares mellantider och disponeringar av loppet samt en sammanställning av hur årets resultat står sig mot tidigare års.

4 kommentarer:

Lars Johansson sa...

Samma fenomen inträffade för mig TSM 2010. Jag hade drygt 1 månad innan tillslut fått väldigt ont i nedre underbenet. Misstänkte så klart en stressfaktur, men mr visade inget. Efter nästan tre veckors vila (cykel), började jag springa igen. Hann köra nåt lättare fartlekspass + någon lättare tröskel som kvalitet innan. Tänkte mest köra loppet som bra träning. Dock direkt efter start kändes benen nästan hur lätta som helst och uppförsbackarna i Borås kändes knappt. Tror det handlar mycket om det mentala, att man kan springa helt utan press + att några veckors frånvaro från löpningen ger ett rejält sug...
Mkt bra sprunget btw! Hässelby nästa?

Roger sa...

Imponerande löpt på många sätt, givet omständigheterna med skada och din satsning mot i första hand marathon.

En fundering jag har är om du påverkades av vädret? Jag sprang själv 2010, bröt 2011 och fullföljde nu. Inga jämförelser i övrigt för jag springer på typ dubbla din tid, men min känsla var ändå att det var väldigt lättsprunget i år när det var svalt och skönt med hög luftfuktighet.

2010 såg jag själv en del motionärer på ca 3h-nivå som vinglade omkring i skogen strax före Abborrbacken, uppenbart utmattade. Då var det rätt varmt.

Om jag minns rätt finns det bilder på täten från 2010 eller 2011 när de vinglar uppför Karins backe. Det såg mycket bättre ut i år.

Har vädret någon betydelse för dig eller är det obetydligt, tror du?

Men som sagt - en imnponerande stark insats!

Patrik Engström sa...

Lars Johansson:

Tack för din kommentar Lars. Kommer ihåg dig från TSM Borås, var det inte där du första varven stack ifrån resten av fältet och typ tittade bakåt och undrade varför inga hängde med dig?

Men visst är det intressant att analysera det faktum att lite tid från löpningen inte alltid resulterar i sämre tider. Som du skriver hänger det nog mycket på det mentala att man kan springa helt utan press och stärkas av det faktum att det under tävlingen faktiskt känns bra. Är man tillräckligt bra grundtränad så rinner inte formen bort direkt utan man kan gott underhålla den med cykel och annan alternativ träning.

Verkligen synd att du inte kunde vara med längst fram och utmana Senorski mfl. Jag pratade med Linus efter loppet och han berättade om ditt skadeläge. Hoppas att du får rätsida på eländet!

För min egen del lutar det åt att jag vilar låret lite nu och därmed hoppar Hässelby då det blev irriterat efter Lidingö. Jag kör någon vecka till innan jag tar en säsongsvila och sedan blir det hårdkörning till Tokyo marathon i februari.

Jag skrev ihop en lite mer djupgående analys av övriga löpares passertider på:
http://patrik.familyengstrom.com/2012/10/lidingoloppsreflektioner-del-2.html

Vi hörs!

Patrik Engström sa...

Roger:

Tack för din kommentar! Till viss del håller jag med dig. Det var lättsprunget i år. Nu vet jag inte riktigt om jag fläckas av det faktum att jag gjorde ett bra lopp men självfallet var vädret nästintill idealiskt.

Även om det blåser eller är varmt brukar Lidingöterrängen erbjuda både vindskydd och skugga vilket brukar minska effekterna av riktigt varmt väder. Jag själv är lite kylslagen av mig och hade kanske önskat en eller två grader till då jag mot slutet frös en aning. Är det för kallt börjar energin gå åt att behålla kroppstemperaturen och det vill man inte kasta bort den på. Ett lysande exempel är årets Stockholm marathon där jag brände nästan allt på att inte frysa ihjäl på Stockholms gator.

Vad det gäller elitlöpare så såg det bra ut i backarna i år innan målgång. Om det är några av dessa som brukar gå i dessa så brukar det nästan alltid handla om att de helt enkelt väggat då de gått ut för hårt. Visst kan värmen påverka men inte så att de ska behöva gå i Abborrbacken eller Karins backe.

Men slutligen är det nog ganska individuellt hur man som löpare hanterar värme och kyla. Jag är väldigt tunn och vill inte ha det för kallt. Men det betyder inte att jag direkt ser mig som nån värmelöpare. Faktum är att det ska vara precis så svalt/kyligt att man inte fryser då går det åt minimalt med energi för att antingen kyla eller värma kroppen och man får lite extra energi till löpningen istället. Svår balansgång... Men vem sa att det ska vara lätt? ;)