2012-11-30

Enter Nintendo Wii U

Ibland är livet lite extra tufft. Idag är det så. Det har absolut inget att göra med att det är blixthalka utomhus med snö och skit på vägarna eller att foten fortfarande är sur och inte medger ordentlig löpning var dag. Nej nej. Idag är livet extra tufft på grund av lansering av ny hårdvara för tv-spel.

Idag är nämligen dagen då Nintendos nya spelkonsol Wii U når butikerna och oss konsumenter. En padda som kontroll och HD-enablad vilket är typ åtta respektive sex år efter sina konkurrenter (Xbox 360 och Playstation 3) om man ska vara lite extra petig och kinkig men det är inget jag hänger upp mig på en dag som denna. Nintendo har inte varit den tillverkare som maxat hårdvaran i sina konsoler utan istället fokuserat på spelupplevelsen. Lite som att jämföra Apple med PC-tillverkare eller deras mobiler mot Android. Nintendos egna speldivision har ända sedan jag var en liten valp bjussat på magiska spelupplevelser med karaktärer och titlar innehållandes Mario, Zelda, Donkey Kong, Metroid, Kid Icarus mfl. Deras konsoler har inte alltid kunnat erbjuda de flesta titlar från andra speltillverkare men deras egenutvecklade spel har alltid varit lite i en egen division där jag framför allt älskat Mario-titlarna och hans plattformsspel.

Som hårt diggande tv-spelare (fast med akut brist på tid att hinna med detta spelande) köper jag troget all ny hårdvara och oftast de flesta större speltitlarna. Senast jag köpte och packade upp en ny Nintendo-konsol med ett plattforms-Mario som en av releasetitlarna var 1996. Det var så klart Nintendo 64 som släpptes med Mario 64 som titel. Marios (och mina) första steg i en tredimensionell värld och magin var total. Jag minns det som igår. Ett oförglömligt minne som har etsat sig in i min hjärnbank. Jag hade lyckats med konststycket att importera en maskin från Amerikalandet, det här var alltså långt innan Ebay eller andra kanaler var etablerade så jag kan väl bara säga så här. Att få tag på maskinen var förknippat med en hel del strul.

I samband med detta fick jag även lära mig den hårda vägen skillnaden mellan bildformaten NTSC och PAL. 1996 och som en oborstad ej löpandes tonåring som gjorde lumpen var detta helt okända marker. Det gick således utmärkt att koppla in konsolen på mor och fars vardagsrums-tv medan bilden på min lilla 14-tummare i mitt eget rum blev svartvit. Ångesten var fullkomlig då jag insåg att jag skulle bli tvungen att returnera konsolen efter en helg och sedan vänta uppskattningsvis sju månader innan konsolen lanserades i Europa.

Men, återigen till dagens huvudtema: Idag livet är extra hårt. Det ligger nämligen till så att jag idag så klart hämtade ut min konsol från min lokala tv-spels-dealer tillsammans med några releasetitlar. Och eftersom en av dessa titlar är Mario Bros Wii U så är peppet extra högt. Jag vill inget annat än att slita upp konsolen och pilla in Mario och lira till ögon och händer blöder men det går icke. ICKE! Konsol och spel ska bli julklappar till barnen (och mig så klart!). Så istället för att packa upp måste jag nu slå in kartongerna och snällt vänta knappt en månad innan jag får uppleva magin. Visst kommer det bli en oförglömlig julafton i Marios-tecken när hela familjen tillsammans hoppar runt i vild spelglädje framför tv:n men tanken på att vänta ända till dess är nästan mer än jag klarar av. Rättelse: Det är mer än jag klarar av.

2012-11-29

Vinter

Vill ägna dagens post till att tacka för de kommentarer och pepp jag fått rörande min fotfan. Jag har fortfarande ganska ont och får därför blanda upp löpningen nu med lite cykel. Lätt distans löpandes på band och sedan intervallande på cykelhelvetet. Fan, inte riktigt så här jag hade velat starta säsong-2013 och uppladdningen till Tokyo marathon. Än är det ingen ko på isen men tiden rinner snabbt iväg och jag hoppas verkligen komma till rätta med det här.

I början på nästa vecka har jag bokat upp en tid med mäster-kiropraktorn Salov. En trevlig herre men vassa nypor. Man lider och grinar en skvätt på hans massage/operations-bänk men allt som ofta är detta av godo då kroppen får sig en välbehövlig översikt och service hos honom.

Annars får man väl tyvärr konstatera att vintern nu är här på riktigt allvar. Vi fick nästan hela november utan is och snö men nu är skiten här och ligger som en härlig iskana på vägarna utanför. Frågan är när man får springa smärtfritt på vägar som är fria från grus, is och snö?

2012-11-27

Vackert väder

Strålande väder nu ett par dagar. Eller inte. Regn, mörker och nu är kylan också på väg. Får all den här vätan frysa på så lär det bli iskana på landsvägarna framöver. Som en färdigserverad räkmacka.

För min egen del har jag sakta men säkert blandat upp cyklingen med mer löpning. För att inte belasta foten i onödan i kurvor så har jag valt att köra uteslutande på löpband. Idag öppnade jag lunchpasset med elva kilometer på bandet följt av en halvtimme på testcykeln. Jag vet inte om jag övertolkar (förmodligen) mina reaktioner på hur foten svara på belastningen men det känns som om den svagt blir bättre och bättre. Men ändå, den ömmar och grinar i vissa situationer och det är således en svår balansgång. Fortsätter jag öka belastningen sakta men säkert eller bör jag avlasta med mer cykel eller vila helt?

Tja, dessa tankar korsar just nu min skalle ett par gånger per minut. Inte så angenämt som ni säkert förstår. Men jag kan åtminstone glädjas åt det vackra vädret vi har just nu. Eller inte.

2012-11-26

Test av fot

Den gånga helgen får betraktas som ganska lugn och kontrollerad. Mycket uppskattat eftersom det varit rätt körigt på jobbet nu ett par veckor och min fotfan som bråkat och inte velat bli riktigt bra.

Lördagen innebar sedvanlig matshopping för den kommande veckan, Elias hade ett körframträdande och sedan hann jag även med att logga lite jobbtimmar. Efter det brände jag av ett cykelintervallpass på trainern nere i källaren enligt: 3x(2/2.5/3/3.5/3/2.5/2), P: 30'', SP: 1'. Ett ganska bra pass som skapade en liten välbehaglig nedbrutenkänsla i kroppen. Kort efter det var det fotbollsträning för Elias innan han tillsammans med Alvar begav sig hem till Farmor och Farfar och sov över där.

Jag hade bestämt mig för att testa foten för lite löpbelastning under söndagen. Sagt och gjort så värmde jag upp med lite cykel på trainern innan det var dags för lite löpning på löpbandet. Första kilometern kändes inte alls bra och jag övervägde att lägga ner hela passet. Men så lättade ömheten och det gick att rulla runt ett par kilometer till. Svår balansgång hur jag ska göra i fortsättningen. Foten blev åtminstone inte mer irriterad efter testlöpet under kvällen men det är tydligt att den inte är helt stabil än. Hade jag inte haft en liknande skada efter Stockholm marathon som inte visade stressfraktur så hade jag varit lite orolig men nu hoppas jag det ska gå att fasa in löpningen lite försiktigt igen. Dessutom hade jag en veckas löpfritt kort innan skadan manifesterade sig och det känns inte helt rimligt att jag skulle jobba upp en stressfraktur i foten på mindre än två veckor. Således lägger jag mina pengar på en överansträngning/inflammation i fotknölen till följd av all löpning i Thailandslandet på de knöliga gatstenarna i villaområdet vi bodde i. Foten har helt enkelt fått jobba för mycket i sidled vilket den inte är van vid. Åtminstone hoppas jag det. Planen är alltså att fortsätta köra kvalité på cykel några dagar framöver men logga lite distanskilometer löpandes.

2012-11-22

Puls

Foten blir sakta men säkert bättre. Jag måste erkänna att jag är frestad att pipa ut och testa foten med lite löpbelastning men försöker hålla mig i skinnet och ge den några extra dagars återhämtning istället. Hellre några dagar på cykeln nu i november än sabbade förberedelser närmare inpå Tokyo Marathon.

Jag har avverkat några fler distanspass på trainern och ett till intervallpass som fick klämmas in lite hastigt och lustigt på en testcykel i jobbets gym. Jag kokade ihop en skiss som osade tusingar som då så klart blev 10x3' P: 30''. Alltså tio stycken intervaller i tre minuter så hårt jag orkade och sedan 30 sekunders paus. Skillnaden mot detta pass var att jag direkt från början fick upp pulsen. Faktum var att jag snittade in min första intervall högre än jag gjorde på den avslutande intervallen under onsdagens intervallpass. Jag var initialt lite orolig över att jag öppnat på tok för hårt men lyckades faktiskt bita i och svagt öka både snitt- och maxpuls under de återstående nio intervallerna. Märkligt det där med snittpulsen på cykel, den kan verkligen bete sig slumpartat. Visst är jag en betydligt svagare cyklist men jag tycker ändå att jag tar ut mig hyfsat under de hårda passen. Men skillnaden mot löpintervallerna är att dessa inte varierar lika mycket både vad gäller snitt- och maxpulsvärden. Men så är jag dels en bättre löpare än cyklist och betydligt mer trygg och van vad gäller ansträngningsgraden på löpintervaller.

2012-11-20

Upp på sadeln

Jag har fattat det mentalt svåra beslutet att cykla av några dagar. Foten kändes inte helt stabil på måndagen så det fick bli några pass på trainern nere i källaren. Riktiga cyklister (som jag så klart följer både via bloggar och Twitter) nöter hård och isig asfalt utomhus utrustade med dubbdäck. Jag är dock inte lika hård (och har inga dubbdäck heller) vilket innebär att rejsern kopplas upp på trainern och jag följaktligen har bränt av några cykeltimmar och liter svett igår och idag.

Gårdagen blev bara ett rent distanspass medan dagens pass var ett intervallpass enligt: 2x(3/3.5/4/5/4/3.5/3'), P: 30'', SP: 2'. Alltså, två stycken stegar från tre minuter upp till fem och sedan ner igen med 30 sekunders paus mellan dessa och en seriepaus på två minuter.

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är väldigt svårt på de inledande hårda cykelpassen att få upp pulsen högt. Ben och skalle är inte helt på det klara med hur hårt man kan pressa på. Känslan av att man direkt slammar upp framsida lår är hela tiden påtaglig vilket gör att man förmodligen är lite för feg och återhållsam under passet. Första serien körde jag på lite lättare växlar men ökade på motståndet till andra serien. Jag var helt övertygad om att det skulle bli markant högre snitt- och maxpulsvärden under den avslutande serien på grund av det ökande motståndet men så blev det inte, snarare tvärtom. Lite förbryllad av detta men iofs passar det mig utmärkt. Jag gillar inte att i Ulrich-stalj ligga och mata på låg kadens. Jag föredrar lätta växlar då det blir lite mer löplikt. Hur som helst skönt att jobba upp pulsen lite och belasta pumpen men jag hoppas verkligen att foten snabbt blir hel och bra. Jag vill inte tappa onödig förberedelsetid till Tokyo.

2012-11-19

Helg med återhämtning och ömmande fot

Fokus under helgen har varit att utjämna jetlaggen vi i familjen drog på oss i samband med hemresan från Thailandslandet. Barnen har vaknat väldigt tidigt på morgnarna vilket så klart påverkat återhämtningen en aning. Till på köpet ganska mycket att stå i på jobbet vilket gjorde att helgen innebar ett välbehövligt tillfälle att vila ut lite och acklimatisera sig.

Barnen for till Farmor och Farfar över lördag och söndag vilket gjorde att jag kunde genomföra mitt distanspass på lördag med Marika som farthållare på cykel. Under söndag var det dags för långpass. Mot slutet av veckan har jag besvärats lite av en ömmande insida på min högerfot. Samma typ av överbelastning jag ådrog mig efter Stockholm marathon inför Trosa stadslopp. Tveksam inför söndagens långpass men valde att genomföra det trots allt. Jag snurrade runt i Sollentunaområdet och fick dessutom lite sällskap av klubbens nya Silverdalmedlem på slutmilen under passet.

Foten kändes helt ok under passet men var lite irriterad efteråt. Frågan är om det inte är lika bra att dra i handbromsen under början av nästa vecka för att låta den läka ihop lite. Då jag hade samma överansträngning i juni så tog det lite drygt en vecka att komma tillrätta med den och förhoppningen är nu att det ska gå lite snabbare att bli helt löpbar igen.

Mitt i allt detta inser jag att jag glömt att redovisa förra veckans (onsdag) intervallpass som jag körde på bandet i källaren. En ganska tuff genomkörare som präglades av sliten kropp och jetlagg redan innan start. Skissen var 4x3km @3:10, Pj: 3' @4:30 vilket är hyfsat hårt för mig men ändå hanterbart. Efter tre serier var jag kokt och var tvungen att dela upp den fjärde och sista intervallen i 3x1000m istället med ståpaus 30''. Skönt att vara igång igen och belasta pumpen en aning men jag undrar om det var i samband med detta passet som foten svullande upp och blev sur.

2012-11-16

Kalligrafi

Jag och Hiroko Kimura.

Mycket att stå i de sista dagarna. Efter det att man varit bortrest i två veckor på en semester så finns det liksom lite att ta tag i då man returnerar till jobbet.

I går (torsdag) ansvarade jag för ett företagsmöte på jobbet. Till detta möte hade jag bjudit in min gamla kalligrafilärare (studerade japanska parallellt med mina KTH-studier en gång i tiden). Hiroko Kimura är en fantastiskt härlig person och mäkta skicklig konstnär. Efter att inte ha träffat henne på nästan tio år så var det härligt att återigen stifta bekantskap med henne.

En mästare in action!

Under kvällen fick mötesdeltagarna titta lite på hur kalligrafin vuxit fram under historien till den konstform den är idag samt även prova på att själva måla/rita. Det ska tilläggas att det är betydligt svårare än man tror att skriva dessa tecken så de ser vackra och balanserade ut. Kimura tecknade även alla deltagares namn som liten gåva så ingen gick tomhänt hem efter mötet. Kvällen avslutades med japansk matbuffé i form av sushi, yakiniku och yakitori. Allt som allt en mycket lyckad och trevlig kväll tillsammans med Hiroko, kollegorna och den japanska influensen för mötet.

Kalligrafi på hög nivå.

2012-11-14

Rutiner

Tillbaka på svenskmark vilket känns både skönt och lite vemodigt. Det var gott i Thailandslandet. Gott men svårlöpt. Här på hemmaplan är det fortfarande torrt och fint ute på vägarna samt att temperaturen är härligt svalkande. I takt med att jetlaggen sakta men säkert lämnar kroppen så har jag nu acklimatiserat mig på det gamla hederliga upplägget med dubbelpass och en dagsmängd på 20 km. Jag är fortfarande lite sliten och trött i kroppen på grund av resan men planen är att inom kort dra igång träningen på allvar mot Tokyo marathon vilket innebär att det också ska köras kvalité i form av intervaller och snabbdistanser.

2012-11-12

Hemma

Semestern är över och vi är tillbaka hemma i Sverige. I söndags morgon påbörjades den rätt saftiga resan hem via Bangkok och Helsinki. Knappt elva timmar på flyget med tre barn drar en del energi så när vi väl landade på Arlanda och en timme senare klev innan för tröskeln hemma så kändes det rätt skönt. Men visst, det härliga vädret var utbytt mot mörker och kyla så lite längtade man tillbaka.

Snabbt i med lite käk och därefter nattning av ungarna. De hade varit uppe sedan 06:30 och således varit i gång och rest i knappt 24 timmar. Efter de lagt sig gjorde jag en forcering med uppackningen och avslutade sedan kvällen med en lättdistans på löpbandet. Klockan lokaltid i Thailand var då 04:00 så jag kände mig lite vimmelkantig då jag sprang. Slapp dock den 35-gradiga pressande hettan. Man måste se det positiva.

2012-11-09

Bortrövade skor och elefantridning

Venla styrde sin elefant med varsamma händer.

Kriget mellan mig och områdets vildhundar trappas nu upp. Gårdagen inleddes med att konstatera att min ena löpsko var spårlöst försvunnen från husets altan. Letade febrilt inomhus och utomhus men kunde inte hittade den. En liten stund senare fick jag tag på områdets mycket trevlige säkerhetschef och visade upp min ena löpsko och förklarade att den andra delen av paret var borta. Säkerhetschefen nickade alvarligt och svarade att det med största sannolikhet var vildhundar som rövat bort denna trofé. Han lovade dock hålla utkik efter skon och hade en timme senare faktiskt hittat på den borta i bushen.

Elias styrde vår elefant stadigt och bra genom vänstertrafiken i djungeln.

Jag kunde alltså med hjärtat i halsgropen genomföra mina distanspass och har från och med nu valt att ha skorna inne i badrummet om nätterna för att inte låta vildhundarna få nya smakupplevelser.

Gårdagen bjöd annars inte på så mycket nyheter. Tiden fördrevs med sol och bad, mormor och morfar tog med barnen på en golfrunda och under kvällen begav vi oss ut och åt mat på en liten lokal restaurang. Mycket trevligt och god mat.

Venla, min personliga lilla solstråle.

Idag (fredag) är det sista dagen på plats här i Koh Chang. På förmiddagen hade vi bokat in en elefantridning. Bilen plockade upp oss på morgonen och sedan bar det av in till regnskogen där vi först fick bada med elefanterna och sedan under en dryg timme rida på dem genom djungeln. Ridturen var väldigt angenäm och uppskattades mycket av barnen. Kanske främst av Alvar som under den dryga timmen som ridningen varade konstant sjöng för elefanterna till skötarnas (och övriga deltagares) stora nöje. Ridningen avslutades med att vi sedan fick mata elefanterna med bananer.

Innan lunch hann jag genomföra mitt distanspass för dagen och sedan under eftermiddagen tog jag en timmes thaimassage följt av en halvtimmes fotmassage. Det var precis lika skönt och behagligt som det låter.

Tittut!

Mowgli.

Ouch!

2012-11-08

Vildhundar och vänstertrafik

I tisdags anlände svärföräldrarna till oss här på Koh Chang och tillsammans hyrde vi sedan en bil som vi bilade runt lite på ön med. Eftersom svärfar gillar öl och jag inte gillar öl föll det sig naturligt att det var jag som axlade chaufförsskapet. Detta skulle under normala omständigheter inte innebära några problem men här är det vänstertrafik som gäller och dessutom är vägarna galet smala och kuperade så det ställde lite extra krav på hanteringen av ratt. För att göra det hela ännu lite mer komplicerat så var bilen utrustad med automat vilket jag inte är van vid så lite hade jag att tampas med under bilfärden.

Hur som helst så gick allt bilande bra. Vi tog oss till lite olika ställen som White Sand Beach där vi intog lunch och sedan strosade vi runt lite på stränderna och shoppade lite vid de olika marknaderna som finns här utmed vägarna. Sedan fortsatte vi till den sydligaste delen av ön där bilvägen bokstavligen tog slut och vi tvingades vända tillbaka hemåt. På vägen hem stannade vi till vid en utkiksplats med mäktig utsikt ut mot hav och fastland.

Annars ser dagarna ganska lika ut här just nu. Lite utflykter, sol och bad samt jag som genomför mina två distanspass per dag. Igår försökte jag vänta ut den värsta värmeböljan till dagens andra distanspass. Jag satte igång strax efter 17 då solen sakta höll på att gå ner. Klart lättare att springa då det är skymning och solen inte steker. Dessvärre verkade områdets vildhundar resonera på samma sätt. De var markant flera till antalet och dessutom mycket mer aggressiva. Jag hade ett par incidenter under passet där jag några gånger fick stanna till och fräsa ut byrackorna innan de vände om. Det känns inte alls så lustigt att ha dessa skabbiga vildhundar i hasorna och jag väljer nog att genomföra mina kommande pass i stekande värme då hundarna är för slappa för att orka jaga mig genom bushen.

2012-11-06

Uppstart

I måndags tog jag mina första trevande steg för säsong 2013. Tiden går, detta blir min tionde säsong som löpare och jag hoppas precis som vanligt att kunna hålla mig skadefri, träna hårt och kontinuerligt samt persa på något lopp, allra helst marathon.

Med facit i hand skulle jag fortsatt träna på under veckan då vi var i Bangkok och hade tillgång till det lyxiga gymmet på det femstjärniga hotellet vi bodde på. Jag hade utan problem kunnat skrapa ihop 10-12 mil på banden utan att behöva slita ut mig.

Läget här på Koh Chang är lite annorlunda. För det första är vägarna här galet kuperade och det finns ingen vägren att springa på. Till på köpet kör thailändarna bil fullkomligt galet så det är inte nån bra ide att försöka hanka sig fram på landsvägarna. Istället är jag tvingad att harva mig runt på området där vi bor. Detta innebär att jag har runt 750 meter att jobba på i endera riktningen. Som tur fick jag tips att ta en liten avstickare genom bushen ut från vårt ganska skyddade område till det ställe där lokalbefolkningen håller till. Alltså mindre asfalt och jämn väg och mer djungel och vilda hundar. Jepp, man kan inte få allt tillrättalagt.

En annan faktor jag måste erkänna att jag underskattade var den extrema värme som råder här. Temperaturen är uppe runt 30-35 grader och då solen gassar på från en molnfri himmel så blir det rätt tufft att bara vara utomhus. Då jag i denna värme är ute och springer så håller jag bokstavligen på att koka över. Det tar ganska exakt tre kilometer innan all kroppens energi går åt att försöka kyla systemet. Och det går si så där. De första passen jag genomförde försökte jag i min bittra naivitet hålla samma fart på mina distanspass som jag gör på hemmaplan. Då jag kikade på snittpulsen efter passen så noterade jag den låg ungefär lika högt som jag gör på en snabbdistans. Värmen sliter med andra ord extremt mycket, mer än jag någonsin kunde ana. Planen framöver blir till att medvetet springa med handbromsen åtdragen annars kommer jag komma hem till Sverige som en utbränd blöt svettfläck. Känslan då man direkt efter ett pass bara kan glida ner i poolen och kyla av sig är dock himmelsk och är således svår att beskriva. Idag unnade jag mig dessutom en timmes thaimassage direkt efter dagens andra distanspass. Det var också otroligt skönt och uppskattat. Lär bli några till sådana behandlingar innan vi beger oss hemåt.

2012-11-05

Koh Chang

Alvar har fullkomligt exploderat i vattnet. Inget räds honom längre. Grabben är inte ens två år. Är det så att jag håller på att nära en till simmare vid min barm?

I lördags åkte familjen vidare från Bangkok mot ön Koh Chang. Storstad byttes ut mot hav och sandstränder. En härlig och uppskattad kontrast och byte av miljö. På lördagsmorgonen blev vi upphämtade av en chaufför som i en van sedan körde oss hela vägen till Koh Chang. Resan dit tog ungefär fem timmar inklusive ett lunchbrejk utmed vägen samt en färjetransport sista biten från fastlandet över till ön.

Guilty as charged!

Väl på ön hade vi hyrt ett hus som bara ligger ett stenkast från sandstrand och pool vilket kändes mycket bekvämt och lyxigt. Huset har två våningar och åtta bäddar vilket kommer till pass då vi inväntar besök från Finlandslandet senare under veckan då Mamma Marikas mor och far länder.

Huset är beläget i ett litet samhälle med ett antal liknande hus och ligger vägg i vägg med en liten enkel golfbana bredvid. Vädret har de senaste dagarna varit fantastiskt bra runt 30-35 grader. Ibland lite påfrestande varmt men bara nästan. Inte ska man gnälla när man får det så här ljust och skönt. Inom kort är allt det här bortbytt mot mörker, kyla och slask. Skit med andra ord.

En bild på huset där vi bor.

Vi inledde med lite bad vid havet men flyttade oss sedan till den riktigt fina poolen som finns bara ett stenkast från vårt hus. Barnen har mer eller mindre levt i poolen sedan dess. De går korta stunder upp för att göra bomben eller äta lite mat men annars kan man snart klassa dem som amfibier. Att Elias redan var en fena på simning visste jag redan men all den tid i vatten som nu Venla och Alvar utsätts för har gjort stora framsteg vad gäller deras simförmåga. Venla är nu helt självgående i poolen. Hon simmar bröstsim, ryggsim, crawl och till och med fjärilsim. Väldigt imponerad av hennes framsteg i vattnet och nu är det inte bara ett barn i familjen som utklassar sin far i bassängen, nu är det antalet uppe i två. Precis som i Memory. Snart har man bara löpningen kvar där man kan stoltsera med familjeperset.

Även Alvar njuter till fullo vid poolen. Han sjunger, trallar, morrar och yr omkring i ett fasligt tempo. Med sina armpuffar flyter han sedan omkring och försöker trampa vatten för att jaga ikapp sina syskon. De fungerar som perfekta morötter till honom och han jobbar säkert hårdast av alla barnen. Han har även mer eller mindre tappat all rädsla för vatten också. Han dyker och hoppar själv från kanten och ser mer eller mindre ut som Stålmannen då han tar sats. Han är som ett litet charmtroll och man blir liksom bara full i skratt av att se honom.

Livet vid poolen är gott. Mycket gott.

2012-11-02

Siam Ocean World

En av de olika aktiviteterna på Siam Ocean World. Båtsightseeing med glasfönster på botten av båten.

Dagen efter besöket vid kungens palats i Bangkok begav sig familjen till Siam Paragon galleria som måste vara den absolut fetaste och lyxigaste shoppingmall jag åtminstone besökt. Galet stor och precis allt går att finna här. Prisklassen är dock från dyrt till banans-dyrt men att bara strosa omkring där var rätt maffigt. Till på köpet är hela bottenvåningen en enda stor food court med säkert över 200 restauranger. Bara att sondera hela utbudet tog över en timme och då hittade vi knappt tillbaka till restaurangen vi till slut ville äta på.

Nåväl, i denna galleria finns även Siam Ocean World och det stället besökte vi i torsdags. Det ska sägas direkt utan omsvep att detta akvarium överträffade alla mina förväntningar. Jag brukar normalt sett tycka att de flesta akvarier jag besökt har hållit hög klass men inget kan egentligen jämföras med detta. Varken i termer av storlek eller klass på fiskar och övriga djur. Akvariet hade enorma tankar med stora fiskar där hajarna fick mest uppmärksamhet hos barnen. Tunnlarna genom dessa akvarier där man nära kunde studera fiskarna var otroligt häftiga. Andra aktiviteter vi provade på var en guidad tur 'bakom kulisserna', dvs bakom det som vi besökare normalt ser. Att se deras vattenanläggningar och hur de drevs för att förse alla akvarier med vatten var också häftigt. Andra djur som etsade sig kvar på mina hornhinnor var de japanska jättespindelkrabborna. Otroligt koola!

Matning av hajar i jättetanken. Självklart ackompanjerades skådespelet till musken från filmen Hajen.

En annan ny art för mig var Nautilus som på svenska verkar heta Pärlbåtar (!?). De tillhör familjen bläckfiskar men har ett yttre skal som är fyllt med luft och genom detta kan djuren hålla sig svävande i vattnet. Leva länge kunde de också, tydligen kunde de bli upp mot 50-60 år. Även den kraftigt utrotningshotade thailändska jättemusslan var imponerande och gjorde stort intryck. Hur som helst, ett par timmar senare var alla i familjen ruggigt nöjda och belåtna av det som Siam Ocean World hade att erbjuda och vi rekommenderar detta ställe varmt till andra som besöker Bangkok.

Den fjärde och sista dagen i Bangkok (fredag) spenderades mestadels med aktiviteten shopping. Höjdpunkten var annars den en timme långa fotmassagen som alla (utom Alvar) i familjen unnade sig. Elias och Venla var lite tveksamma inledningsvis men tiggde och bad om mer fotmassage när tiden väl var över. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den lilla spottstyver vi spenderade på denna lyxighet var väl värd pengarna.

Vad gäller löpningen är jag nu inne på min femte löpfria dag och det börjar så smått rycka i benen. Än är det under kontroll men jag tror jag kommer krisa ihop inom kort. Turligt nog är det inte så lång tid kvar innan jag får sticka ut och rasta benen. Men det ska tilläggas att benen känns helt otroligt pigga och responsiva. Nackdelen är väl att jag har svårt att somna om kvällarna. Först trodde jag det berodde på jetlaggen men nu är jag rätt övertygad om att det har att göra med att kroppen är för pigg. Att lägga sig om kvällarna med en ordentligt nedbruten kropp av hård träning gör uppenbarligen underverk för förmågan att fort somna om nätterna.

Maneter. Finns det nåt mer fridfullare att titta på?

2012-11-01

Bangkok

Familjen stoltserar vid kungens palats i Bangkok.

Vi har tillslut anlänt till Bangkok. Att resa med tre barn runt halva jordklotet är som de flesta småbarnsföräldrar vet ingen direkt dans på rosor. Men det är med viss lättnad jag konstaterar att det gick förhållandevis bra. Alvar höll sig mestadels lugn eller sov av resan medan Venla och Elias fördrev tiden med att titta på film på sin personal screen. Det som kanske sliter mest är att Alvar inte har ett eget säte och att alltid ha honom i knäet är faktiskt lite små bökigt (speciellt när man själv ska sova).

Hur som helst så anlände vi till Bangkok under tisdagsmorgonen och begav oss direkt till hotellet. Jag är normalt sett ingen direkt fan av stora och flådiga hotell men att sträcka ut benen i sina (två!) rum på ett femstjärnigt hotell har sina fördelar, det ska medges. Som sagt, två rum har vi tillgång till här för att få plats med hela familjen. Mellan rummen finns det en dörr/passage så det är enkelt att ta sig mellan dessa.

Under onsdagen begav vi oss till kungens palats där vi tittade på de olika sevärdheterna. Värdet ute var så klart varmt, närmare 30 grader, men eftersom det var ganska molnigt så blev värmen inte olidlig vilket gjorde det möjligt till lite uteaktiviteter. Mina semi-blonda barn med stänk av asiatiska drag gör stor succé här borta i Thailandslandet. Detta blev speciellt påtagligt vid palatset där thailändarna bokstavligen stod på kö för att fota dem. Det mäktiga palatset fick helt enkelt stå åt sidan. Ett sätt att finansiera resan skulle vara att ta en avgift för varje fototillfälle. Barnens sätt att bidra till resan eller skulle man klassa det som barnarbete?

Barnen försöker dra in pengar till familjens resekassa.

Efter besöket vid palatset tog vi oss hem på en båt genom kanalen i Bangkok och sedan var det dags för lite sol och bad vid ute-poolen på hotellet. Kvällen avslutades vid en gigantisk food court vid varuhuset nära hållplatsen Siam. Under avdelningen vidriga smakupplevelser sorterar jag nu in popcorn med wasabi-smak. Genomvidriga.

Wasabi hör hemma på död fisk.

Alvar, snart två år, bjöd sedan på stor show då familjen passerade avdelningen med damunderkläder på varuhuset. I samband med detta brast han ut för full hals: Oooh-Lala, Oooh-Lala!

Och nej. Det är (tyvärr) inget jag kan ta någon credit för att ha lärt honom. Måste vara något han snappat upp på dagis.

Alvar trivs som fisken i vattnet. Och även på damunderkläderavdelningen.