2013-01-31

Tung träningsperiod

Mitt uppe nu i en ganska hård träningsfas. Daglig dos på mellan 22-28 kilometer. Med tanke på den ganska korta tid kroppen haft att acklimatisera sig för dessa doser så är det lite varierande ben jag har på passen. Ett pass kan gå ganska tungt medan det nästa avverkas på fjäderlätta ben. Inte så mycket att orda om, det brukar vara så här då man ligger lite på gränsen av vad man klarar av eller hinner med.

Hemma har det fortsatt vara sjukstuga då både Alvar och Frun varit ordentligt förkylda. Detta har så klart ruckat på en hel del vardagsrutiner vilket försvårat träningsmöjligheterna. Lite dålig tajming eftersom jag denna vecka försöker logga på ordentligt med både volym och kvalité. Arbetsveckan är dock nästan slut så det verkar som om jag kommer ta mig igenom den utan allt för stora korrigeringar i upplägget.

Tillsammans med Coachen så har vi nu jobbat fram en sista crash-course-skiss till Tokyo Marathon. Allt bygger så klart på att foten fortsätter via positiva livstecken. Egentligen har jag bara två gruvveckor kvar att jobba med innan jag sista veckan bara tar några lättare pass och låter resten av tiden gå åt resan och utjämnande av tidsskillnad.

Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte ens jagat upp mig inför själva resan. Normalt sett skulle jag både vara exalterad för att äntligen få åka dit och nervös och lite stressad på grund av den stundande tävlingen. Men eftersom fotfan sabbat förberedelserna så har jag varken känt glädje inför resan eller nervositet då jag varit helt inställd på att det inte skulle bli något tävlande. Men med tanke på att kroppen nu verkar palla med ordentligt med mängd och hela tiden svarar upp bättre och bättre på den kvalité jag matar den med så har dock hoppet tänts. Och i samband med det även entusiasmen och nervositeten inför resan och loppet.

Jag försöker dock bara ta en sak i taget. Just nu betar jag av dag för dag och hoppas utföra de återstående nyckelpassen så gott jag förmår samtidigt som jag fortsätter krydda upp tillvaron med mycket mängd. Denna förberedelsefas skiljer sig ganska mycket mot hur jag normalt skulle göra med en mara inom några veckor. Skissen som togs fram med Coachen lägger dock störst fokus på Stockholm marathon i juni och om det blir ett lopp i Tokyo i slutet på februari så får jag delvis betrakta det som en god genomkörare inför Stockholm.

2013-01-29

Intervju och snabbdistans

En bra dag som innehöll det mesta. Först ut de lite tråkiga nyheterna. Minstingen insjuknade under gårdagen i hög feber och Frun kastade in handduken i morse då även hon kände sig överkörd av något som liknade influensa. Själv hade jag lite blandade känslor kring detta. Självklart trist att de är sjuka och i normala fall hade jag varit helt hispig och nästan fått dåndimpen i oro över att kanske bli smittad och sätta tillbaka formen ett par veckor. Men eftersom jag just nu velar minut från minut över om det blir en start i Tokyo så kunde jag faktiskt ta det hela lite med ro. Blir jag sjuk så blir jag sjuk och då är det bara att rikta in sig på att vara guide, coach, fotograf och materialare under resan till Japan. Om jag klarar mig helskinnad från detta så finns dock chansen till start kvar. Vel, vel och vel...

Bortsett från sjukstugan hemma så fick jag finbesök under förmiddagen av lokaltidningen i Sollentuna där jag bor. En journalist och en fotograf ställde mig mot väggen (läs: satt ner och pratade vid matbordet) och pressade mig på allt mellan himmel och jord. Jag fick svara på allt från vad jag sysslade med som ung, studier och hur det kom sig att jag började med löpning. Sedan fortsatte det med lite träningsupplägg inför marathon och hur jag hade förberett mig inför kommande Toyko. Kändes lite surt att behöva förklara att jag till skillnad från i fjol innan Sevilla nu hade fått jobba i motvind och kämpat med skadebekymmer. Avslutningsvis fick jag sträcka ut benen lite på löpbandet nere i grottan medan fotografen tog ett par bilder. Eftersom jag själv är lite av en fotoentusiast så känns det väldigt konstigt att inte själv vara bakom kameran. Det är utan tvekan lättare och mer bekvämt att göra så än att posera framför den. Fast det ska erkännas, ska jag posera framför kameran så vill jag nog helst göra det löpandes!

Senare under eftermiddagen genomförde jag ett snabbdistanspass. Benen var lite märkta av den ganska kraftiga mängdökning jag gjort de senaste dagarna. Jag har som sagt inte så mycket tid på mig så just nu är det nog mix av mängdtopp i kombination med kvalitetspass som måste sättas. En svår kombination. Hur som helst så är kvalitetspassen fortfarande inte så blodiga som de kan bli. Jag värmde upp med 45 minuter i ökande fart från 4:30 ner till 3:45/km. Sedan bytte jag snabbt om till lättare tävlingsskor och avverkade därefter 35 minuter i ökande fart från 3:30 ner till 3:20. Benen protesterade lite då det återstod tio minuter, ett tecken på att jag loggat rätt mycket mängd. Pulsvärdena trots allt under kontroll och foten höll sig ganska lugn. Jag kommer fortsätta knapra ordentligt med mängd nu för att bygga upp lite tålighet och även slänga in ett och ett annat snabbare pass inom kort. Det ska bli väldigt spännande att se hur kropp och fot reagerar på denna behandling.

2013-01-28

Aktiviteter och långpass

En hyfsat fullspäckad helg som innehöll en hel del roliga inslag. Dagen innan helg så avverkade jag ett kvalitetspass i lightformat med långintervaller. Skissen var 4x3km i progressivt ökande fart för varje upprep enligt: 3:30/27/24, 3:28/26/24, 3:27/24/21, 3:26/23/20. Pausjoggen mellan dessa var två minuter i 4:30-fart. Detta pass var väldigt likt ett pass jag körde för mindre än två veckor sedan och pulsvärdena var markant bättre nu. Ett bra kvitto på att formen blir bättre och bättre.

Direkt på lördagen var det funkisuppdrag i Sätrahallen där klubben anordnade Vinthundsvintern/IDM. Jag tjänstgjorde som speaker och fotograf och tävlingen bjöd på en rad fina insatser. Under eftermiddagen var det sedan fotbollsträning för Elias följt av matshopping.

Under söndagen hade jag funderat på att genomföra ett långpass för att se hur foten svarade på en längre belastning. Jag var dock inte alls intresserad av att slita på foten i onödan ute i modden och isen som landsvägarna bjöd på. Alternativet var således att genomföra passet på löpbandet. Två timmar på band sätter dock både kropp och skalle på prov men det vara bara att acceptera situationen, stänga av skallen, skruva på en kass rulle och jobba av passet. Foten höll sig lugn och kontrollerad tills det var uppskattningsvis 20 minuter kvar då den började ömma en del. Hur som helst var det under kontroll och det viktiga var att den efter passet snabbt återgick till sitt semi-friska tillstånd utan grin.

Söndagen avrundades i sedvanlig ordning med Elias och Venlas tekniksim och simskola. Totalt summerades veckan upp till över 14 mils löpning innehållandes två kvalitetspass och ett långpass. Nästan som på den gamla goda tiden innan fotfan gjorde livet surt!

2013-01-24

Elitfältet till Tokyo Marathon

Tiden går fortare än jag egentligen vill att den ska göra och idag är det exakt en månad kvar till startskottet går för Tokyo Marathon. Igår blev jag uppringd av en viss Herr Szalkai. En mycket trevlig karl med stygga personbästa i bagaget. Han hade via tävlingsarrangören blivit ombedd att samla in personuppgifter av oss som ska tävla, förmodligen för att de ska ha koll på de elitlöpare som dyker upp lite här och var från planetens olika skrymslen.

Först ville de ha person- och kontaktuppgifter samt lite överraskande även flightnummer. Efter att denna information återkopplats till dem fick vi en ny passning. De nöjde sig uppenbarligen inte med detta utan ville också komplettera med vikt och längd. Har absolut inget att skämmas för rörande detta men det fick nog en och annan att höja lite på ögonbrynen och flina åt hela situationen. Givetvis bjöds det på lite roliga gliringar oss sinsemellan. Det blev med ens mycket tydligt vilka som slarvat med träningen under julen och fortfarande behöver matsmälta ner några kilo julskinka. Hur som helst så fick japanerna våra uppgifter och sedan har det varit tyst från dem. Idag publicerades även elitfältet för damer och herrar till loppet. Se denna artikel för lite mumma-läsning. Kort och gott kan man kontstatera att det är ett nedrans starkt startfält som gör en lite lätt svettig under fötterna. 29 (!) man med personbästa på 2:12 ner till 2:04 och till detta fem debutanter som har gjort 1:01-1:02 på halvmaran eller höga 27 minuter på 10000m.

En av anledningarna till det fina startfältet på Tokyo Marathon kan vara att loppet i år tillhör World Marathon Majors. I år består denna serie av marathonlopp av Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York. Som ni ser är det ett väldigt fint sällskap av lopp som Tokyo nu tillhör.

För de japanska herrarna fungerar Tokyo Marathon även som ett observationslopp för uttagningarna till friidrotts-VM och marathon i Moskva senare i sommar. Många slagkraftiga japaner kommer således till start men det är med viss besvikelse som jag konstaterar att min personlige favorit Yuki Kawauchi inte väljer att tävla i Tokyo utan istället försöker kvala in via Beppu-Oita Mainichi Marathon den 3/2 samt Lake Biwa Mainichi Marathon den 3/3. Denna karl tävlar så det står härliga till och har en återhämtningsförmåga utöver det vanliga.

Det som dock är väldigt märkligt är att Tokyo Marathon inte är ett observationslopp till VM för damerna. De får helt enkelt rikta in sig på andra lopp. Jag förstår verkligen inte hur de resonerar här. Tokyo Marathon är i år ett lopp i World Marathon Majors där japanskorna skulle fått riktigt bra sparring mot andra duktiga kvinnor men då väljer man bort tävlingen som observationslopp. Vad är logiken kring detta?

Avslutningsvis bjussar jag på en länk med ytterligare detaljerad information om startfältet för damer och herrar till Tokyo Marathon via denna länk.

2013-01-22

Mer snabbdistans

Sakta men säkert börjar det bli mer och mer fason på träningen och dess intensitet. Mängden ökas kontinuerligt och även inslagen av kvalité. I måndags var det dags för ytterligare en light-anpassad snabbdistans. Coachen fortfarande försiktig med att inte grotta på för hårt direkt och det är nog klokt. Fotfan håller för distans och kvalité men signalerar lite irritation mot slutet av de hårda passen. Mycket svår balansgång och jag spelar ett högt spel men just nu känns det som om situationen är under kontroll.

Snabbdistansen bestod av en uppvärmning följt av 55 minuter i progressivt ökande fart från 4:00 ner till 3:30. Med andra ord ökades farten med 3''/km var femte minut. Lugn kontrollerad ansträngning och pulsnivåerna antydde att den aeroba tröskeln blir bättre och bättre för varje pass. Jag skulle uppskatta att jag ligger cirka fyra slag per minut back. Alltså min snittpuls är ungefär fyra slag högre per minut än den är då jag är i toppform. Jag varken vet eller orkar bekymra mig för om det är mycket eller lite utan det jag fokuserar på är att det hela tiden blir bättre. Sådant skapar stimulans och inspiration vilket med tanke på den minst sagt pressade tidplanen fram till Tokyo Marahton är exakt de besked jag vill ha.

2013-01-21

Helgrapport

En god och skön helg är till ända. Gott om tid för roliga aktiviteter, bra träning och tid att återhämta sig. Helgen inleddes egentligen på fredagskvällen med veckans andra hårdare pass som test för om foten pallade belastningen. Coachen hade skissat upp en lightvariant på snabbdistans enligt: 90' @4:30->3:30. Alltså en progressivt ökande snabbdistans från 4:30-fart ner till 3:30. Foten höll sig lugnt tills ungefär 75 minuter in på passet och ömmade sedan lite. Jag vet inte om det berodde på att farten då börjats skruvas upp eller om det var tiden för passet som gjorde sig påmint? Hur som helst så var dock ömheten kontrollerad och det var inga problem att genomföra helgens övriga pass på lördag och söndag. Pulsvärdena under passet var låga och fina vilket dels indikerar att den lilla infektion jag haft i kroppen tidigare i veckan nu är borta samt att jag börjar få tillbaka löptekniken så jag kan ligga och cruisa på bandet utan att ödsla energi på teknik i onödan.

Annars var det en del andra aktiviteter som hanns med under helgen. Elias hade fotbollsträning och sedan hade både han och Venla tekniksim och simskola. Mellan detta hann vi även med att spela lite pingis också, mycket uppskattat.

För min egen del summerade jag upp veckan återigen till över tio timmars effektiv träning vilket faktiskt innehöll över 11 mils löpning. Sakta men säkert håller jag på att fasa ut cyklingen och frågan är om jag inte denna vecka kan återgå till mina normala rutiner med 20 km om dagen och en veckomängd på cirka 14 mil. Ökningen de senaste veckorna vad gäller löpningen har varit: 8, 34, 72 och 112 km. Dessutom vågade jag mig på två lite hårdare pass under veckan som visserligen stressade foten en aning men som den ändå höll för. Jag vågade mig även på att studera kalendern lite närmare och kunde med hjärtat i halsgropen konstatera att det bara är fem veckor kvar till Tokyo Marathon. Gott om tid eller hur? Fyra veckor med ökande belastning av stygg träning och en vecka med nertrappning, formtoppning, resa och jetlaggutjämnande? Huuu...

2013-01-17

Hopp och förtvivlan

Dagen efter det lite hårdare passet som foten testades med var jag självfallet mycket nervös över hur den skulle reagera. Alla ni som gått skadade och sedan försöker trippa igång vet hur nojig man är. Att övertolka precis varenda tänkbar signal från kroppen hör till vanligheterna och så även denna gång.

Väl uppe på löpbandet kände jag att foten fått sig en omgång dagen innan men trots det gick det att springa av distansen utan smärta. Ett väldigt skönt besked. Idag kändes foten ännu bättre och ömmar nu knappt. Ytterligare ett steg i rätt riktning. Detta skapar ro, nu kan jag planera in och avverka mina pass utan att primärt oroa mig för hur foten ska reagera. Det känns verkligen som det värsta är bakom mig. Istället kan jag blicka framåt och försöka begripa hur snabbt man kan öka mängd och intensitet. Finns det kanske en minimal chans till start på Tokyo Marathon eller är det lika bra att kasta in handduken och inrikta mig på att agera materialare och vätskelangare istället?

Ungefär var femte minut genomkorsar dessa tankar min skalle. Att slitas mellan hopp och förtvivlan har aldrig känts mer påtagligt.

2013-01-15

Referenspass

Eftersom foten gett svaga men ihärdiga positiva signaler nu ett tag vågade jag mig på ett kvalitetspass på bandet idag. I samråd med Coachen valde jag samma 'referenspass' som jag körde veckan innan Lidingöloppet. Se denna bloggpost för närmare detaljer om det passet.

Skissen för passet var 4x3km @3:30 (+1.5/2/3), PJ: 2' @4:30. Alltså fyra serier om tre kilometer i 3:30-fart där lutningen för dessa ökades varje kilometer från +1.5 upp till +3. Pausjoggen sattes till två minuter i 4:30-fart. Tanken med passet var att inte köra i så hög fart eftersom jag är ovan vid det och belastningen ökar kraftigt i dessa farter. Istället kompenserades den lite lägre farten med långa intervaller och lutning. Ett effektivt sätt att pressa upp belastningen på pumpen samtidigt som foten besparas från hård belastning.

Jag tog mig igenom de två första serierna kontrollerat, fick ta i under den tredje och hade det tungt mot slutet av den fjärde. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös både innan och under passet. Dels för hur foten skulle reagera och dels för hur illa ställt det var med flåset. Visst har jag underhållit pumpen med hyfsade cykelintervallpass men det är en annan sak att springa. Andra muskelgrupper belastas och jag har inte samma grund och löpteknik att falla tillbaka på då jag sprungit så pass lite den senaste tiden.

Hur som helst så var jag överraskad över utfallet på passet. Det var visserligen tungt mot slutet men ändå hela tiden kontrollerat och jag behövde aldrig slugga. Självfallet studerade jag snitt- och maxpulsvärdena mot passet jag genomförde innan Lidingö och kunde glatt konstatera att glappet bara var mellan två till fyra slag. Det är goda nyheter vad gäller flåset. Nästa komponent är att stärka upp löpmuskulaturen och vässa upp hårdheten som är ack så nödvändig under den sista milen på ett marathonlopp. Och sist men inte minst måste foten palla belastningen. Den ömmade lite under den sista kilometern i +3 på de avslutande serierna men gjorde inte ont. Vi får se hur den reagerar under kvällen och hur den mår imorgon.

2013-01-14

Det tar sig

Under den gångna veckan hade jag känt mig lite hängig och jag anade en liten mindre infektion i kroppen. Till på köpet hade jag besvärats av en liten ögoninfektion som också. Trots detta höll jag i träningen och loggade både kilometer på löpbandet och timmar på cykeltrainern. Med hänsyn till detta var jag väldigt trött under fredagskvällen. Barnen tillbringade den kvällen hemma hos farmor och farfar varefter jag fick en välbehövlig sovmorgon dagen därpå. Sov faktiskt nästan som på fornstora tonårsdagar och slog upp ögonen strax innan elva. Välbehövligt och skönt.

Lördagen och söndagen spenderades annars utan direkt betungande aktiviteter. Tillsammans med barnen spelade vi Mario WiiU, var på simskola och shoppade lite. Alla verkade uppskatta detta lugna upplägg och kanske var det fler än jag som behövde ladda batterierna.

Foten verkade även den tåla mer och mer belastning. Under lördagen körde jag 13 km och på söndagen 15 km. Fortfarande loggar jag allt på löpbandet då jag vill minimera belastning i sidled orsakade av knöliga och isiga landsvägar. Hur som helst är jag väldigt härdad mot enformigt malande på löpband, inga problem för skallen. Bandet ställs in på en given hastighet och en procents lutning och sedan är det bara rock n' roll. Inget tjafs och meck med variationer hit och dit. Hårt, rått och enkelt ska det vara när det handlar om att logga ren distans. Stora frågetecknet var om foten skulle hålla för belastningen. Söndagen innebar trots allt över en timmes sammanhängande löpning och det var med en stilla återhållsam glädje jag konstaterade att den trots vissa ömmande moment ändå håller. Allt som allt över tio timmars effektiv träningstid och faktiskt hann jag med att skrapa ihop 72 km löpning vilket med tanke på fotens tillstånd var mer än jag hade vågats hoppas på under veckans början.

2013-01-11

Hårda nypor

Fredag och en helg som stundar runt hörnet. Inspirerande så klart och minst sagt välbehövligt. Hård vecka med mycket jobb, träning och en liten ögoninfektion som minst sagt varit lite besvärande. Inte helt kul att vakna upp med igenmurade ögon och sedan ha dem kliande hela dagen.

Under torsdagskvällen var det företagsmöte tillsammans med kollegorna. En rolig och lärorik aktivitet under detta möte var hjärt- lugnräddningskursen som även inkluderade utbildning av hur man använder en hjärtstartare om man skulle behöva hjälpa någon i nöd.

Som jag hintade i min förra bloggpost så har foten sakta men säkert blivit lite starkare och medgett lite mer belastning. Innan mötet på torsdagen så hann jag även pipa förbi kiropraktorn Salov som fick gå igenom ben, rygg och inte minst foten jag så länge haft besvär med. Det var kraftiga tag, hårda nypor och även ett tag nålar inblandade i leken. Måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i känslan då man får nålar instuckna i kroppen men kanske har det haft en positiv effekt på fotfan. Idag avverkade jag 50 minuters sammanhängande löpning. Något jag inte kunnat göra sedan början av november. Visst är farten lugn och behärskad samtidigt som foten ömmar svagt men det är inte frågan om ren smärta som det varit tidigare. Lite ömmande är helt ok om man jämför med den tidigare känslan av att någon sticker in en gaffel med full kraft på sidan av foten.

Men som sagt, jag tar inte ut något i förskott. Fotfan kan som bekant bli på dåligt humör snabbare än snabbt. Men planen är att fortsätta logga lite lugna kontrollerade kilometer på löpbandet och successivt öka på mängden.

2013-01-09

Tillbaka i bunkern

Julledigheten är dessvärre över och man är tillbaka i vardagen igen. Det är som vanligt rätt fullt upp på jobbet vilket egentligen har varit bra. Det har liksom inte funnits möjlighet att stanna upp och känna efter utan det är full rulle från start.

Vad gäller träningen så har jag efter den intensiva styrkeperioden i Finlandslandet nu återgått till träningsbunkern hemma. Väl där har det blivit en hel del nötande på cykeltrainern men faktiskt även en del löpning. Jag fick en liten motreaktion mot slutet av ledigheten i Finland men i takt med att jag lugnat mig med styrkeövningarna och fotgymnastiken så verkar foten så smått blivit på bättre humör. Den är fortsatt väldigt öm men idag kunde jag faktiskt förmå mig att springa nio kilometer på bandet. Löpbandet är även det väldigt tacksamt att springa på just nu. Underlaget är föredömligt platt och jämnt till skillnad från is och modd som delvis präglar landsvägarna och trottoarerna. Med tanke på hur känslig foten är av minsta snedbelastning så har jag beslutat mig för att bara köra på band tills vidare. Men som sagt, det är inte fråga om några större mängder kilometer som loggas och det är inte heller fråga om några intervaller. För att underhålla flåset och syratåligheten så är det fortfarande cykeln som gäller.

2013-01-07

Bokslut 2012

Så var den här, den osminkade sammanställningen över träningsåret (och lite mer därtill) 2012. Det har på det hela varit en riktigt blandad kompott.

Året inleddes i stor stil och jag hade en oerhört bra uppbyggnadsperiod inledningsvis. Jag betade av stygga intervallpass samtidigt som jag kryddade upp det hela med bra volym. Har aldrig varit i så bra form som jag var i mitten av februari bara två veckor innan Sevilla Marathon. Självfallet otroligt tråkigt att tvingas ställa in loppet på grund av konflikten mellan tävlingsarrangören och Spanska friidrottsförbundet. Läs mer om konflikten här.

Då det inte blev någon vårmara så sattes fokus istället mot terrängsäsongen som inleddes i Ursvik med Terräng-DM. I gott motstånd kom jag tvåa, just slagen av Erik Widing som veckan efter blev femma på terräng-SM på samma sträcka. För min egen del gjorde jag mitt bästa Terräng-SM då jag kom nia i mycket starkt motstånd. Kanske en liten avbetalning för all den träning jag lagt ner under vintern men sett på det stora hela så hade jag hellre fått en fullträff i Sevilla med ett nytt fint personbästa.

Min bästa prestation för året kom tacksamt nog på det lopp jag hade som största mål för året nämligen Stockholm marathon. Formen var nog inte lika vass som den var innan Sevilla men jag hade lyckats konservera en del av formen ändå. Löpkapaciteten skulle dock inte sättas på några större prov då hela loppet istället kom att bli en lektion i kyla och ren överlevnad utmed Stockholms gator.

Jag har väldigt blandade men samtidigt ytterst starka känslor kring loppet. Direkt efter målgång var jag lite besviken över att loppet blev så präglat av kylan då jag inte direkt har någon bra tålighet mot just detta. Men allt eftersom jag fick lite perspektiv till loppet och hur jag genomförde det så är jag väldigt nöjd och framför allt stolt över att jag stod pall. Jag har aldrig under mina år som löpare upplevt något liknande. Precis allt sattes på sin spets under loppets sista mil och jag fick gräva djupt i registret för att ta mig samman och beta av kilometer efter kilometer fram till mål. Jag har några minnesbilder och känslor från loppet som jag aldrig kommer glömma, de har liksom etsat sig fast på hornhinnan. Den svidande kylan, hur vattnet piskade upp längs med hela Södermälarstrand, Lill-Lasses hemska kollaps vid 38 km (32 grader i kroppstemperatur), duschen efter målgång och Uhris segerfirande i omklädningsrummet. Det här loppet var verkligen något utöver det normala. Minnen och köldskador för livet. Rejsrapporten från loppet kan i läsa här.

Efter Stockholm började egentligen skadebekymren. Jag fick problem med insidan av min högerfot men lyckades märkligt nog med nästan ingen speed-specifik träning tangera mitt pers på Trosa Stadslopp satt för fyra år sedan. Sedan hade jag en riktigt bra träningsperiod under sommaren där jag fick träna på utan avbrott. Med undantag för plumpen på Långlöparnas kväll så hade jag en bra resa runt Söders gator under Midnattsloppet för att sedan få till en maxprestation under SM på Stockholm Stadion där jag noterade min näst snabbaste tid någonsin på 10000m trots mycket sparsamt med banträning. Kul att se att benen kan spetta på i lite högre farter på de kortare distanserna.

Efter SM fortsatte skadebekymren då det var dags att börja förbereda mig inför Lidingöloppet. Baksida lår gick sönder och visade sig vara mycket svårläkt. Jag stod still flera veckor och kunde precis börja löpa igen försiktigt veckan innan loppet. Faktum är att jag definitivt beslutade mig kvällen innan för start och räknade med att få slita som ett djur under de tuffa 30 km som Lidingöterrängen bjuder på. Märklig känsla när jag rullade runt på samma farter som i fjol utan egentlig ansträngning och sedan under sista milen våga trycka på lite extra och sedan persa med knappt en minut. Rejsrapport från loppet här.

Säsongen avslutades lite illa som den inleddes starkt. Efter att ha belönat kroppen med en hel veckas totalvila under första delen av semestern i Thailand så åkte jag på en inflammation på insidan av högerfoten. Denna inflammation har sedan plågat mig under nu över två månader och håller mig fortfarande borta från löpningen tillräckligt mycket för att inse att Tokyo Marathon i februari som skulle vara ett av 2013 års stora mål dessvärre ser ut att gå om intet.

Sett över hela säsongen så är det stor skillnad i antalet skadedagar mellan 2012 och 2011, 60 mot 10. Detta resulterade naturligtvis att antalet löpta kilometer för året och snittet per vecka påverkas negativt. Jag har dock loggat något mindre träningstid för året vilket även det resulterat i mängden påverkas. Räknar jag bort skadedagarna är snittet ändå lägre än mot 2011, 120 km jämfört med 127. Alltså snittade jag in en kilometer mindre per dag de dagar jag kunde träna just löpning.

Det man kan fråga sig är hur säsong 2013 kommer se ut. Den inleds exakt inverterat mot 2012. Då landade jag in massor av +15-mileveckor och hade en grym försäsong. Nu håller foten för några få kilometers löpning per dag och jag kryddar istället upp tillvaron med alp-gång på löpbandet, styrkeövningar och cykel.

Värden inom hak-parenteser [] anger fjolårets värden.

Totalt antal kilometer: 5196 km [6226]
Snittmängd per vecka (exkl skadeperioder): 120 km [127] (säsongsvilan exkluderad)
Snittmängd per vecka (inkl skadeperioder): 102 km [120] (säsongsvilan exkluderad)
Totalt antal timmar: 423 timmar [458]
Snitt antal timmar per vecka: 8:20 timmar [8:54] (säsongsvilan exkluderad)
Antal veckor med mängder över 10 mil: 36 [40]
Antal veckor med mängder över 14 mil: 13 [23]
Minsta mängden under en vecka: 65 km [62] (säsongsvilan och skadeperioder exkluderad)
Största mängden under en vecka: 163 km [194]
Längsta träningspass: 35 km, 2:10 [41 km, 2:44]
Antal tävlingar (ute/inne): 9 (9/0) [7 (7/0)]
Antal bantävlingar: 2 [1]
Antal segrar: 0 [1]
Antal pallplatser: 2 [2]
Antal svenska mästerskap: 3 [3]
SM-placeringar: Stockholm marathon: 5 [5], Terräng-SM: 9 [13], Utomhus-SM (10000m): 10 [7]
Antal SM-medaljer: 0 [1]
Antal DM-medaljer: 2 [1] silver (Terräng-DM), brons (Stockholm marathon)
Placeringar på svenska årsbästalistan: Marathon: 11 [11], 10000m: 19 [12]
Pers på distanser: Lidingöloppet 1:46.14
Bästa insats i tävling: Stockholm marathon
Sämsta insats i tävling: Långlöparnas kväll. Skallen inte alls sugen på 25 stycken tartanvarv.
Antal vilodagar: 28 [26]
Antal sjukdagar: 2 [2]
Sjukdagssummering: 20 sjukdagar på sex år ger ett snitt på under fyra sjukdagar per år. Inte illa för en trebarnsförälder.
Antal skadedagar: 60 [10] (inflammation på insidan av högerfot, baksida lårbristning)
Årets bästa intervallpass: Två pass med liknande upplägg sticker ut lite från mängden. Det första: Uppv. 15' @4:20->3:40, 4x25' @3:25, PJ: 4' @3:45 (se denna bloggpost för närmare detaljer) och det andra: Uppv. 15' @4:20->3:20, 4x20' @3:20, PJ: 4' @3:45
Årets löpbesvikelse: Den avgrundsdjupa besvikelsen att två veckor innan Sevilla marathon få beskedet att jag inte tilläts starta på grund av konflikt mellan tävlingsarrangören och det spanska friidrottsförbundet. Jag hade tränat riktigt bra i knappt fyra månader och förmodligen aldrig varit i bättre form.
Årets löpfail: Efter att ha hedrat kroppen med en veckas total vila från löpningen direkt bli skadad. Den inflammerade insidan av foten som besvärat mig från och till sedan Stockholm marathon surnade till direkt efter löpvilan. Var finns logiken i det?
Årets naturkatastrof: Moder Natur fullkomligt pissade oss löpare i fejset under Stockholm marathon.
Årets löpkänsla: Att efter skadebekymmer strax efter Abborrbacken inse att jag knappt var trött under Lidingöloppet.
Årets löptragedi: Musse fick trots sina 2:12.28 ingen OS-biljett. Roliga signaler och besked till våra ungdomar som satsar på löpning. Not.
Årets löpkomlimang: Klubbkamraten som berättade för mig att han aldrig sett någon levande människa se så död ut som jag gjorde på Stockholm marathon. Och då hade jag dessutom över en mil kvar att njuta.
Årets förbättring: Fokus och kvalité under alternativträningen. Fick kvitto på detta då jag trots mycket rehab inte tappa så mycket av toppformen till tävlingarna (Lidingöloppet, Trosa).
Årets träningsbesvikelse: Endast 3 [5] renodlade tusingar-pass. Med renodlade menar jag 10 (eller fler) tusingar som körs i rak eller progressivt ökande tempo och med lika utformad vila samt inget trixande med lutningar på band eller liknande. Och som vanligt är det väldigt få sådana endorfinpass. Coachen fortsätter straffa mig (trots att jag skickar julkort och försöker vara vänlig).
Årets bästa plattformsspel: New Super Mario Bros. U (Wii U), Rayman Origins (PSVita), New Super Mario Bros. 2 (3DS), LittleBigPlanet PS Vita (PSVita)
Årets bästa actionspel: Borderlands 2 (PC/Mac), Uncharted: Golden Abyss (PSVita)
Årets bästa rollspel: Diablo III (PC/Mac)
Årets mest spelade konsol: PS3, PSVita
Årets minst spelade konsol: Xbox360
Årets bästa tabletspel: Walking Dead (IOS), Rayman: Jungle Run (IOS)
Årets pryl: Canons 5D MK3 tätt följd av Apples MacBook Pro 15-tum med retina-skärm. Se denna bloggpost för närmare motivering.
Spekulation om teknikgenomslag kommande år: Elektroniska betalningar tar fart på allvar ute i handeln och att eböckerna fortsätter tränga ut analoga tidskrifter och böcker.
Antal öl: 8 [3] (3 i Finlandslandet, 2 i Japan, 2 i Tysklandslandet, 1 i Sverige)
Årets boktrend: Den elektroniska bokens genomslag! Jag har läst mer böcker under 2012 än jag någonsin gjort under ett år och det har jag det elektroniska formatet mycket att tacka för.
Årets bästa tv-serie: Game of Thrones, Dexter och Homeland. I den ordningen.
Antal sedda filmer: 127 [122]. Stora målet för året var att försöka bräcka rekordet från i fjol på 122 filmer. Låg bra till fram till sommaren då snittet försämrades under semestern men det tog jag ikapp under min skadeperiod då jag betade av massor av timmar på tråktrainern nere i källaren.
Årets bästa film: The Dark Knight Rises. Nolan avslutar sin Batman-trilogi på ett mäktigt och värdigt sätt. Det ska dock tilläggas att jag inte hann med att se The Hobbit innan årsskiftet. Jag är ganska säker på att jag kommer älska den filmen och betrakta den som en utmanare till årets bästa rulle.
Årets sämsta filmer: The Scorpion King 3: Battle for Redemption, Shark Knight 3D, Pirahna 3DD, 247°F.
Årets starkaste filmer: Jiro Dreams of Sushi och We Need to Talk About Kevin, The Last Lions.
Filmer man bör ha sett under 2011: The Ides of March, The Debt, Contagion, Like Crazy, Drive, The Intouchables, Looper

2013-01-04

Snart hemfärd

Jul/nyårsledigheten lider mot sitt slut och även finlandslandetvistelsen. Imorgon packar vi alla våra tillhörigheter och beger oss tillbaka hem till Sverige. Ledigheten har så klart varit mycket uppskattad. Lite lugn och ro och tillfälle att träna (så gott det går) ordentligt samt ladda batterierna. Även barnen har haft det bra och lekt med sina kusiner varje dag och fått tillfälle att umgås med mormor, morfar och alla mostrar.

I min förra bloggpost skrev jag att foten gett lite svaga positiva signaler och att jag ökat mängden löpning med babysteps. Detta fick jag så klart direkt tillbaka i fejset. Dagen efter så började foten ömma igen på ett oroväckande sätt under löpningen och sedan var foten klart irriterad under kvällen. Blir inte riktigt klok på fotfan. Den klarar av maxbelastning i vissa moment men vinklar jag den i en viss riktning så exponeras en punkt strax under fotknölen som gör så otroligt ont. Det är alltså inte i hela belastningsmomentet av foten som den gör ont utan bara då det sker en liten vinkling från det 'vanliga' nedtrampet.

Uppenbarligen var jag för offensiv med mina babysteps-ökningar. Det blir att fortsätta med fotgymnastiken och styrkeövningarna samt nöta lite cykelsadel och avlasta foten från löpning de närmaste dagarna. Så klart trist men det är bara att bita och fortsätta fokusera. Någon gång måste fotfan ge med sig.

2013-01-02

Nytt år och nya möjligheter!

Så har 2012 tagit slut och ersatts av 2013. Nyåret firades i Finlandslandet där familjen just nu befinner sig. En av Marikas systrar med familj kom över och tillsammans med Marikas föräldrar och alla barn firades sedan nyåret av under lugna och städade former. En av höjdpunkterna var den väldigt möra och fina biffen som inhandlats som middagsrätt. Den var perfekt tillagad och smakade himmelskt.

Vad gäller träningen så ger foten svaga positiva signaler. Efter det att jag fick beskedet från min MR att skadan inte var en skelettskada så skickade Coachen raskt över tydliga och raka instruktioner och övningar för fotgymnastik och styrkeövningar för bål. Det är precis lika roligt som det låter (notera ironin). Men precis som all medicin är det nedrans nyttigt. Jag har under knappt en timme varje dag nu betat av dessa övningar och märker faktiskt ganska stor skillnad både vad gäller min styrka och balans i vissa övningar. Detta är så klart stimulerande. I samråd med Coachen har vi även introducerat lite lätt löpning. Det började verkligen med babysteps enligt 3x5' men successivt har jag kunnat öka löpningen och idag rullade jag faktiskt runt en mil. Ömheten i foten finns hela tiden närvarande och intensifieras så fort underlagt är dåligt så foten belastas mer i sidled men signalerna är ändå tydliga. Foten är både bättre och starkare och medger nu löpning i normalfart. Jag försöker hålla mig på så välplogade vägar som det bara går men med tanke på de senaste dagarnas tö- och smältväder så är det väldigt svårt. Modd och is täcker merparten av landsvägarna där jag rastar benen.

Men som sagt, jag springer igen och det känns otroligt befriande. Benen känns ganska bra och teknik och flyt i löpningen sitter bra. Jag var lite orolig över att jag skulle tappat rytmen och blivit kantig i löpningen då jag trots allt suttit av fem veckor på cykel nu men det var ingen fara med det. Hur mycket hårdhet i löpmusklerna jag tappat låter jag dock vara osagt, det får tiden utvisa då jag förhoppningsvis kan öka på mängden igen lite försiktigt. Det gäller dock att skynda långsamt och lyssna på fot och kropp. Babysteps!