2013-01-17

Hopp och förtvivlan

Dagen efter det lite hårdare passet som foten testades med var jag självfallet mycket nervös över hur den skulle reagera. Alla ni som gått skadade och sedan försöker trippa igång vet hur nojig man är. Att övertolka precis varenda tänkbar signal från kroppen hör till vanligheterna och så även denna gång.

Väl uppe på löpbandet kände jag att foten fått sig en omgång dagen innan men trots det gick det att springa av distansen utan smärta. Ett väldigt skönt besked. Idag kändes foten ännu bättre och ömmar nu knappt. Ytterligare ett steg i rätt riktning. Detta skapar ro, nu kan jag planera in och avverka mina pass utan att primärt oroa mig för hur foten ska reagera. Det känns verkligen som det värsta är bakom mig. Istället kan jag blicka framåt och försöka begripa hur snabbt man kan öka mängd och intensitet. Finns det kanske en minimal chans till start på Tokyo Marathon eller är det lika bra att kasta in handduken och inrikta mig på att agera materialare och vätskelangare istället?

Ungefär var femte minut genomkorsar dessa tankar min skalle. Att slitas mellan hopp och förtvivlan har aldrig känts mer påtagligt.

2 kommentarer:

swyzak sa...

Dilemmat är ju totalt, du skulle ju säkerligen kunna springa genom loppet på en dräglig tid (en bra tid för dom flesta). Men lägg därtill risken att fotfan inte skulle hålla för det och sedan kullkasta resten av säsongen. Jag vill ju gärna se dig slås om en SM-medalj i Sthlm... Men jag kan inte säga varken bu eller bä...

Patrik Engström sa...

Swyzak:

Jag resonerar på exakt samma sätt som du. Visst skulle jag kanske kunna snyta ur mig en acceptabel tid i Tokyo men det är inte det som jag skulle vilja göra. Med tanke på den form jag hade innan Sevilla i fjol så ville jag göra en attack ner mot 2:22. Och ett rejs i Tokyo kan mycket väl bli nådastöteten för fotfan vilket sabbar kommande tävlingar med framför allt Stockholm som huvudmål.

Väldigt svårt att besluta sig för vad som är vettigt. Även om fotfatn nu skulle bli bättre och bättre så kommer det inte allt bli frågan om en maxprestation i Tokyo med bara fem veckor förberedelse. Då återstår väl bara alternativen att inte starta eller att springa loppet som träning utan att slita ut sig fullständigt eller slå upp skadan. Inget av detta låter ärligt talat särskilt lockande.