2013-02-26

Tokyo Marathon 2013

Det är dagen efter Tokyo marathon och tankarna och känslorna efter loppet har sakteligen sjunkit in och medvetet och omedvetet behandlats.

Korrekt sett borde rapporten härifrån först inledas med vad som hände dag tre (dagen innan tävlingen) men det finns egentligen inte så mycket att avhandla där. Under lördagen begav sig hela gruppen ut till det gigantiska mässområdet vid Tokyo Big Sight som inte bara fungerade som målområde utan även sport/expo-mässa till loppet. Väl där hämtade vi ut våra nummerlappar och tittade sedan som hastigast på alla olika montrar där företag ställde ut. Jag hade nog velat ta mig en närmare titt på Asics och Mizunos utbud av tävlingsskor men det var en sådan extremt ljudnivå med discomusik och folk som tjoade ut slagord i megafoner så hela gruppen ville bara lämna stället så fort som möjligt för att inte bränna energi på detta i onödan. Det roligaste med nummerlappsuthämtningen var nog att vi alla tilldelades en t-shirt från loppet i storlek XXL. Om jag, Linus och Uhrbom hade dragit in våra magar så hade vi med största säkerhet alla fått plats i samma tält till t-shirt. Uppenbarligen klassas vi svenskar som storväxta och bitiga. Även om vi är tävlingslöpare.

Väl hemma från expon så tog vi det mestadels lugnt och försökte vila lite och packa utrustningen inför morgondagen. Alla var lite tagna av stundens allvar och började sakta men säkert inse att det inte var särskilt lång tid kvar innan skarpt läge.

Som sig bör sov jag mäkta dåligt under natten igen. Detta var tredje natten jag knappt fått en blund i ögonen och jag såg detta som ett klart oroväckande problem inför loppet. Att man sover dåligt natten innan en viktig tävling är nästan regel än undantag men att jag inte lyckats skrapa ihop någon sömn alls sedan vi anlände vår både dåligt och märkligt på samma gång.

Klockan ringde 05:40 för väckning. Uhris ansvarade för kaffet och muttrade något om att det japanska bryggkaffet var på tok för svagt för att ens få kallas kaffe. Vi klädde oss och intog sedan en frukost bestående av yoghurt och några croissants. Efter det var det vidare färd från ambassaden vid Kamiyacho till Shinjuku där löphotellet och starten för loppet var belägen. Vi anlände dit runt 07:00 och slöt upp med Szalkai och Carlborg för att sedan kort därefter bli ledda av tävlingsarrangören till elitlöparnas område. Väldigt lyxigt och tillrätta lagt att få denna uppbackning. Vi var länge mycket osäkra på om vi skulle lyckas slinka med elitlöparna men allt löpte på smärtfritt och vi blev ordentligt ompysslade. Under knappt en timme bytte vi om och förberedde oss med lite uppvärmning innan det började dra ihop sig till start. Strax innan 09:00 blev vi eskorterade ut till starten och precis i det ögonblick vi kom ut ur vår byggnad så möttes vi av 36 000 löpare som var uppradade i centrala Shinjuku och nu sjöng den japanska nationalsången. Detta var en oerhörd mäktig upplevelse och jag var nära att få dåndimpen. Sedan försökte jag lugna ner mig lite, jag ville ju liksom inte öppna första kilometern på 2:34 lätt avstannande på grund av denna känsla.

09:10 gick startskottet och det kändes skönt att få sätta igång benen. Det var ganska kallt på morgonen med bara några få plusgrader och jag valde därför att klä mig precis som jag gjorde under Stockholm vintermarathon i fjol. Alltså korttights, underställ, tävlingslinne samt mössa och vantar. I skuggan var det skönt att ha dessa extra klädesplagg men då solen tittade fram under senare delen av loppet så var det kanske lite i varmaste laget. Hur som helst så är jag väldigt kylslagen av mig och jag har hellre mer kläder på mig än för lite. Alla skyskrapor vi passerade under loppet skymde ofta även solen och i skuggan var det markant kallare än där solens strålar letade sig fram.

Första fem kilometerna var de lättaste på loppet och gick svagt utför. Det var lite ryckigt inledningsvis innan de olika formationerna och grupperna mer eller mindre hade satt sig och man kunde börja slappna av lite och försöka jobba sig in i loppet. Jag har ännu inte studerat mellantiderna från loppet men jag gissar att första femman gick på ganska exakt 17 minuter och att milen sedan passerades på strax över 34. Ungefär i samband med milpasseringen gick jag ikapp Linus som öppnat aningen hårdare än jag inledningsvis. Eftersom det varit svagt utför och i medvind så kändes öppningen på loppet som rimlig och kontrollerad. Däremot började jag inse att det skulle bli tufft när vi vid 15 kilometer skulle vända upp rakt mot vinden och sedan borra vidare så upp till strax innan 30 kilometer.

Hur som helst så lyckades jag slå följe med den ryska tyskan Mikitenko vid ungefär 12 km. De främsta två eller tre afrikanska löparna hade redan stuckit iväg framför mig med deras harar men Mikitenko och jag landade in våra kilometer stadigt under 3:30. Men sedan blev det precis så som jag hade fruktat då vi vid u-svängen vid 15 kilometer vände rakt upp i motvinden. Det blev så klart mycket tuffare att bibehålla fart och fokus. Olika klungor skapades nu också och det blev väldigt ryckig löpning då vissa fick för sig att forcera fram till någon framförvarande grupp eller helt enkelt slå av på takten och därmed skapa en lucka som jag (eller Mikitenko) var tvungen att täta. Ungefär runt 16 kilometer fick jag och Mikitenko tag på den första japanska kvinnan i loppet, Ozaki. Dessa tjejer bibehöll åtminstone ett hyfsat jämnt tempo utan allt för mycket rusningar men dessvärre var de både korta och smala så de bjöd inte på så mycket vindskydd för en så bredaxlad och krallig man som jag.

Var femte kilometer serverades det även sportdricka som jag försökte få i mig. Jag hade inte lämnat in några egna flaskor till arrangören och fick således förlita mig på den vanliga dricka serveringen som fanns utmed banan. En halv kilometer före den var det elitlöparnas egna servering som skedde vilket alltid skapade lite oro i leden och en del tempoväxlingar. Värre för mig var att jag var tvungen att rusa på lite extra fram till min drickaservering för att ha en liten marginal bakåt. Jag tog av mig ena handsken (ville inte blöta ner den), försökte greppa en mugg, hälla ut hälften av innehållet och sedan lätt avstannades försöka få i mig lite vätska. Inte alls särskilt trevligt (man skvätter ner hela ansiktet med sportdryck) och inte heller så effektivt eftersom det inte var mycket jag lyckades svälja ner. Och sedan efter detta jaga ikapp klungan som under denna tid fått några meter tillgodo på mig.

Runt 20 kilometer var vi tillbaka vid kejsarens palats (milpasseringen) och hade fortfarande motvind rakt emot oss. Strax efter det vankades det halvmara passering och jag har för mig att jag hade runt 1:13.10 där. Ungefär i samband med detta insåg jag att det skulle bli en mycket tuffare andra hälft än jag både hade önskat och räknat med. Det var fortfarande knappt sju kilometer kvar i motvind och min grupp hade nu stadigt tappat fart under andra milen. Från att stadigt landat in kilometerpasseringarna mellan 3:24-3:27 så hamnade de nu mellan 3:32 - 3:35.

Att slå följe med den första japanskan som till på köpet dessutom är omåttligt populär och till på köpet gjorde sitt sista lopp i karriären visade sig vara ett genidrag för att få maximal mediaexponering. Det filmades en hel del från klungan där hon befann sig och några av mina bekanta som inte kunde se loppet på plats fick således se mig på tv istället. Vad gör man inte för sina kamrater och släktingar? Med lite flyt kan jag kanske lägga upp några korta videoklipp därifrån då Hitoshis fru filmade av deras tv med sin mobil under några sekvenser. Jag ber att få återkomma med detta då de tekniska detaljerna är utredda.

Tyvärr var det inte bara motvinden som började påverka mig. Lite smygande hade låren sakta men säkert börjat kännas segare och segare. Först hoppades jag att det var något temporärt som skulle släppa längre fram under loppet men nu insåg jag att de höll på att slamma upp ordentligt. Låren tog fortfarande emot kommandon men jag förstod att det bara var en tidsfråga innan de skulle bli så sönderslitna att det skulle påverka löpningen negativt. Mycket riktigt så ökade slitaget i låren ordentligt under tredje milen. Jag fick helt enkelt rikta in mig på ren damage control sista delen av loppet. Min förhoppning var att materialet (läs: låren) skulle hålla ihop någorlunda till 30 kilometer och att det sedan helt enkelt fick bli slugg sista biten in till mål.

Under den fjärde milen handlade det bara om att försöka lura skallen så gott det gick och dela upp sträckan i mindre beståndsdelar samtidigt som jag hoppades att låren inte skulle krampa upp fullständigt. Mikitenko hade strax innan 30 kilometer börjat rinna ifrån och kort efter det kom det en ryska farande bakifrån i full karriär som jagade ikapp henne. I samband med detta svarade även japanskan Ozaki och tillsammans drog de sakta ifrån min klunga. Upp till 38 kilometer föll sedan löpare efter löpare bort från min klunga och tillslut var det bara jag, en japan och en afrikanska kvar. Japanen fick ge sig vid 41 kilometer och afrikanskan och jag stapplade sedan ensamma vidare mot det hägrande målet som jag nådde metern före henne. Tiden blev föga smickrande 2:29.20 och placeringen 71.

Blandade känslor direkt efter målgång. Skönt så klart att komma i mål men låren var så klart rätt illa åtgångna. Däremot var jag aldrig ansträngd flåsmässigt under loppet vilket kändes snopet på sätt och vis. Jag hade nog hellre önskat att jag känt att det var konditionen som satte stopp för en snabbare tid. Inte det faktum att låren slammade upp och sedan protesterade under andra halvan av loppet. Först var jag besviken efter loppet men med lite distans till det hela så är nog prestationen ungefär det man kan begära efter en så pass kort förberedelsetid som fyra fem veckor. Tiderna jag genomförde mina intervaller på indikerade klart en snabbare tid men samtidigt räckte min muskeltålighet inte till för 42 kilometer på asfalt. De få löpveckorna och så när som total avsaknad av löpning på asfalt bidrog så klart till att låren tog slut så snabbt. Jag har under tidigare år grundat med mestadels löpband under vintern men inte haft problem med tåligheten under själva loppet. Skillnaden nu mot då var att jag hade betydligt fler sammanhängande veckor löpandes vilket naturligtvis stärker upp muskelstyrkan.

Hur som helst så var loppet en kick och folkfest. Atmosfären och stämningen var hög utmed banan. Folk stod i stora mängder under nästan hela loppet förutom mot slutet då man närmade sig mässområdet vid Tokyo Big Sight som ligger lite off. Publiken var dock klassiskt skolad på det japanska sättet (allt annat vore väl märkligt då vi befann oss i just Japan) och hejade på alla löpare på ett mycket kontrollerat sätt. Även de japanska löparna fogade sig till det japanska sättet. Då de såg någon i publiken som de kände så bugades och bockades det enligt konstens alla regler trots att de spettade på i runt 3:30/km. Artighet är viktigt!

För min egen del hade jag Hitoshi med sin far, en ytterligare bekant samt min syster som hejade på mig utmed banan. Inte särskilt lätt att se dem bland all publik men under några tillfällen såg jag dem och vinkade glatt tillbaka (enligt det svenska sättet). Synd bara att jag inte kunde bjussa tillbaka för deras support med en lite bättre tid. Faktum var att alla i gänget hade en ganska tung resa runt banan. Uhrbom som siktade på sub 2:20 la ner efter cirka 25 km och sprang sedan bara av loppet in till mål och kom in på 2:27. Linus hade även han haft problem med lår som slammade upp och gick i mål på 2:34, minuten före Szalkai som gick in på 2:35. Siste man i vårt sällskap var Carlborg som noterade 2:43.

Efter loppet stannade vi kvar en stund och samtalade lite kort med några andra löpare ur elitgruppen. Kimetto hade vunnit loppet på nya banrekordet 2:06.50 och såg närmast oberörd ut. Tydligen hade han gjort 28:55 mellan kilometer 30 till 40. Det duger, eller hur? En kort massage senare var vi alla på väg tillbaka ’hem’ till ambassaden för att där avnjuta ett långt och skönt bubbelbad. Och som ni säkert förstår fanns det en hel del att snacka om efter alla intryck under loppet.

Resultaten »

3 kommentarer:

Johan sa...

Tänk så här, du och Uhrbom var andre respektive förste europé i loppet. (Fjärde respektive tredje om man räknar ryssarna som européer.)

Johan sa...

Vad tror du om Adios Boost skorna förresten? Både ettan och tvåan sprang med dem om jag har förstått det rätt.

Kristoffer Hansson sa...

Mycket läsvärd racerapport. Väldigt inspirerande. Lägger nog till Tokyo marathon till min "bucket list".