2013-03-26

Feber

Feber och sjukdom härjar just nu i det Engströmska hemmet. Först insjuknade Alvar, därefter Elias och nu senast idag Mamma Marika. Så för tillfället är det bara Venla och jag själv som håller bacillerna på en replängdsavstånd. I och för sig så var jag lite snuvig förra veckan men det har jag skakat av mig. Jag vet inte om det är jag som smittat familjemedlemmarna fast det tror jag inte då jag mestadels var snorig och förkyld medan de övriga istället drabbats av bitvis ganska hög feber. En annan faktor som kan ha orsakat sjukdomen är att hela familjen vaccinerade oss under helgen. Det var tredje dosen för TBE samt andra dosen för hepatit B mm. Vi påbörjade denna vaccination i somras dels inför fästingsäsongen och dels inför höstens Thailandsresa. Feber till följd av dessa sprutor var en tänkbar biverkning så kanske är det den som spökar?

Hur som helst så tycker jag min egen kropp känns bra och pigg. Detta visade sig under dagens lunchdistanspass tillsammans med Sandra Eriksson som var snäll nog att bege sig ut till kista för ett pass i delar av Sollentuna och Ulriksdal. Även Sandra hade alerta ben trots urladdningen i helgen då hon ohotad sprang hem Premiärmilen, hennes andra seger på lika många veckor. Återigen mäkta trevligt sällskap och dessutom belönades vi mot slutet av passet av strålande solsken vilket nu mer och mer börjar liknas vid vårkänslor!

Jag har tänkt vara ledig på torsdag och sedan vidare under påsk så därför blir denna arbetsvecka en kort sådan vilket frigör goda tillfällen att klämma in både hårda intervallpass och volym.

2013-03-25

Helg med Premiärmilen

Helgen inleddes planenligt med ett intervallpass. Veckans tredje för att vara exakt och kroppen var lite sliten efter dels en lättare förkylning och relativt mycket mängd samt få återhämtningsdagar. Nåväl, inget att hänga läpp för, efter passet skulle jag ju ha hela helgen att återhämta mig på. Eller nåt sånt.

Skissen från Coachen var ett backintervallpass med 3 stycken 3.5km-intervaller där varje genomfördes enligt 2km i 3:25 +2, 1km i 3:15 och sista 500m i 3:35 +4. I löpnotation blir detta 3x3.5 km (2km @3:25 +3, 1km @3;15 +1, 500m @3:35 +4), Pj: 3' @4:30. På pappret ser detta inte så blodigt ut men det ska dock poängteras att de där ynka procenten i lutning kan orsaka brutal skada särskilt i kombination med långa intervaller och hyfsad fart. Benen var väl helt ok och jag rullade igenom de två första serierna innan jag kom upp lite i puls på sista och fick trycka på lite. Skön känsla efter passet och att jag lyckats genomföra veckans tre hårda pass med gott utfall.

Under lördagen var det lugna familjeaktiviteter som gällde där bland annat Elias hade två fotbollsträningar. Under söndagen var det Premiärmilen ute på Norra Djurgården. Om jag var lite sugen på start innan loppet så blev jag desto mer sugen då jag väl tog mig ut till start. Jag hade planerat att genomföra mitt långpass före, under och efter loppet. Tanken med detta var att få lite sällskap under passet och även kunna heja och peppa på mina klubbkamrater och även Sandra Eriksson som nu gjorde sin andra tävling på lika många veckor.

Sandra fick ordentligt bra motstånd då både Lisa Nordén och Ulrika Flodin anmält sig till start. Sandra visade dock klass direkt, tog kommandot från start och kontrollerade sedan loppet ända in i mål. Imponerade så klart och henens form pekar rakt uppåt. Fortsätter det så här så kommer det gå ordentligt undan på banorna i sommar. Bland herrarna kom det att stå mellan fjolårssegraren Haben Idris och landslagsmannen Mikael Ekvall. Ekvall vägde dock tyngre och var den som skötte mesta delen av dragjobbet. I inledningen av andra varvet så började dock Ekvall få en lucka som han sedan kom att utöka in i mål och vann komfortabelt på nytt banrekord.

För min egen del fick jag som jag önskade. Sällskap innan loppet, härlig inspiration under tävlingen och sedan nerjogg tillsammans i gott sällskap. Totalt fick jag ihop 2:08 med en riktigt bra känsla genom hela passet. Veckan summerades till knappt 15 mil, tre intervallpass och ett långpass.

2013-03-22

Var är våren?

Full fart på jobbet, full fart på vintern och full fart med löpningen. Det har varit en ganska hektisk period på många håll och kanter.

Jag börjar med vintern. Tja, vad kan man säga? Den vägrar släppa taget. Det känns hopplöst, idag fick jag bilder från Japan på blommande körsbärsträd. Samtidigt har vi snö i mängder och massor av minusgrader. Jag vet inte om någon råkat stänga av Golfströmmen men det är nog dags att slå på den nu.

I mitten av veckan hade jag återigen lyxen att få avverka ett av dagens distanspass tillsammans med Sandra Eriksson som tog sig ut till Kista för lite löpning i närområdet. Som vanligt fantastiskt gott sällskap och vi hann diskutera lite taktik och upplägg inför söndagens Premiärmilen där hon bland annat ställt mot en viss Lisa Nordén. Ute yrde snön ner från himlen och spacklade igen vägarna allt eftersom vi jobbade oss runt i Sollentuna. Jag vill ju helst visa upp Sverige från sin bästa sida och tipsa om fina löpvägar men det är liksom lite uppförsbacke när allt snöar igen och man knappt kan se framför sig då man måste kisa med ögonen.

Efter detta pass var det dagen efter dags för ett nytt intervallpass som var skissat till fyra stycken långintervaller i relativt högt tempo enligt: 4x3km @3:15/10/12, Pj: 3' @4:30. Detta kan översättas till fyra stycken trekilometersintervaller där varje kilometer skulle gå i 3:15/3:10/3:12-fart. Pausjoggen var satt till tre minuter i 4:30-fart. Kroppen har varit lite sliten av en mindre infektion. Jag har varit lite hängig och täppt i näsan. Ingen feber eller så men ändå inte fullt ös i kroppen. Hur som helst så tog jag mig igenom intervallerna med aningen högre plusvärden vilket bekräftade min känsla av en liten infektion.

2013-03-19

12 tusingar!

Efter den ganska omskakande helgen så hoppas jag på lite lugnare bullar på familjefronten denna vecka. Vad gäller träningen så är det dock hårdkörning nu som gäller. De lite försiktiga intervallpassen som jag startade upp med efter Tokyo med gav positivt utfall så det var med spänning som jag nu kunde sätta tänderna i Coachens första skiss med sikte mot Stockholm marathon.

Igår (läs: måndags) var det faktiskt otroligt nog tusingar som Coachen hade skissat upp. Lite blandade känslor inför ett sådant pass. Jag fullkomligt älskar dessa tusingar, det är nästan det bästa jag vet när det handlar om intervaller runt milfarter. Man kan jämföra dessa och dra en massa fina slutsatser vilket är mumma för en siffernörd som jag. Tyvärr vill inte Coachen att jag ska göra just dessa jämförelser utan försöker därför (tacksamt nog ska tilläggas) variera träningen och tänka långsiktigt. På grund av detta får jag alltså dessa renodlade tusingintervaller bara några få gånger per år. Så när det väl dyker upp på en skiss så gäller det att bokstavligen njuta från första steget till det sista. Men det ska tilläggas att jag nästan gråter inombords innan passet börjar för jag vet hur länge det kommer dröja innan jag får köra ett liknande pass igen.

Gårdagens pass var skissat till 12x1000m enligt 3x3:09, 3x3:05, 3x3:02, 3x3:09, Pj: 90'' @4:30. Alltså fyra stycken serier med tre tusingar i varje där farten varierades mellan 3:09/05/02/02 och med pausjoggen 90 sekunder i 4:30-fart. För mig som inte kört något snabbare än 3:10-fart inför Tokyo så var detta ganska höga farter och jag var lite orolig för hur jag skulle hantera passet. Jag kände mig lite kantig på den första tusingen och trodde då att passet skulle bli rejält jobbigt då farten sedan mestadels successivt skulle ökas. Märkligt nog blev det sedan bara bättre och bättre. Jag hittade flytet i löpningen och bara gled igenom tusing efter tusing utan att egentligen behöva ta i. Även efter passet konstaterade jag att mina pulsvärden var märkligt låga rakt igenom passet. Detta brukar antingen betyda att formen är på riktigt uppgående eller att jag har en infektion i kroppen och snart kommer vara däckad och sjuk.

2013-03-18

Cykelkrasch

Hann inte med att uppdatera bloggen i slutet på förra veckan då det blev lite omskakande förhållanden här hemma. Mamma Marika kraschade modell extra large på sin cykel under sin hemresa från jobbet. Det var inte så att han halkade utan på något obegripligt sätt fick hon in en pinne i framhjulet och det blev således tvärstopp. Marika flög framåt och landade rakt på haka, kind och överläpp samt tog emot sig med handlederna. Hjälmen däremot klarade sig utan den minsta skråma. Tack vare en annan vänlig cyklist som såg henne krascha fick hon assistans vidare till pendeltåget som tog henne hem till oss.

Första reaktionen när jag såg henne var ren skär chock. Ansiktet var helt uppfläkt och illa till tyglat. Barnen gjorde stora miner och släppte matbesticken med öppna munnar. Alvar var den första som tog till orda och yttrade ordet: Blod!

Efter det var det lite ompyssling av Mamma Marikas ansikte. Att plocka ut stenar med pincett ur sin frus ansikte är inget drömscenario. Hur som helst så visade Marika ren skär finsk sisu och var den som tog kraschen bäst av alla. Det är allt bra och tufft virke i den kvinnan. Några smärtstillande tabletter och sedan horisontalläge. Dagen efter ömmade så klart det mesta på hennes kropp men eftersom hon fortfarande hade ont i handleden så begav hon sig in och röntgade den för säkerhetsskull.

Det är vid sådana här tillfällen då jag möts eller läser om cykelkrascher som jag förstår hur illa man verkligen kan göra sig då man cyklar. Som löpare handlar det om mycket lägre hastigheter så att trilla omkull på en isfläck eller liknande är så klart inte skönt men brukar inte resultera i lika otäcka skador som om man istället går omkull i hög hastighet på cykel.

Annars inleddes helgen på fredagskvällen med en snabbdistans i progressivt ökande fart enligt 35' @3:25->3:12 +1/1,5. Alltså en snabbdistans över 35 minuter där jag ökade farten från 3:25/km ner till 3:12/km och varierade lutningen mellan +1 till +1,5. Lite trött och sliten i kroppen och benen var inte på bästa humör. Det blev ett pass som jag tog mig igenom men trots allt fick jobba mig igenom minut för minut. Inget gratis med andra ord.

Övriga helgaktiviteter var som vanligt matshopping och tekniksim för Venla och Elias. Vidare var det dubbla kalasbjudningar att hantera. Ett kalas var inne i Stan vilket passade mig ganska bra då jag kunde passa på att snurra runt Stockholm marathon-varvet vid Djurgården i strålande solsken. En riktig räkmacka! Totalt sett återigen en vecka med 14 mil och två kvalitetspass.

2013-03-14

Backintervaller

Coachen fortsätter ge mig lite light-anpassade intervaller för att inte grotta på för hårt för tidigt inpå Tokyo. Tanken är god men suget efter hårdare saker är nu påtaglig. Coachens respons lät inte vänta på sig och dagen efter landade det en skiss på de tio kommande hårda passen som ska genomföras under resten av mars och början av april. Fokus är då att stärka upp den aeroba kapaciteten och några av passen ser riktigt roliga och intressanta ut. Främst sticker så klart ett pass med tusingar ut. Frågan är när jag ska bränna av det? Jag får så få sådana endorfinpass att det nästan är en helig upplevelse att genomföra dem och då är jag extra noga med att låta kroppen vara utvilad och på hugget så man inte kastar bort denna generösa gest från Coachens sida. Nåväl, jag ska lite senare gå in på den första fasens upplägg inför Stockholm marathon som nu är det primära målet för säsongen.

Men som sagt, i onsdags körde jag ett aviserat backintervallpass i ganska beskedliga farter men ändå hyfsad lutning. Jag värmde upp med 6 kilometer i ökande fart från 4:15 ner till 3:45/km. Sedan var det 3x3km @3:45 +4/3:40 +3.5/3:30 +3, Pj: 4' @4:30 +1->+4. Alltså tre serier om tre kilometer vardera där farten och lutningen varierades så att farten ökade samtidigt som lutningen minskade. Pausjoggen var satt till fyra minuter i 4:30-fart där lutningen ökades för varje minut från +1 till +4. Mycket lugnt och behagligt på bandet. Hade full kontroll och pulsvärdena var väldigt låga. Detta indikerade att kroppen nu är helt återhämtad och redo för att absorbera hårdare pass. Ser fram emot att börja redan imorgon!

2013-03-12

Patrik hel, Sandra hel. Wow!

Det vackra men kalla vädret fortsätter sitta i. Jag har egentligen inga problem med kyla då det bara handlar om att pälsa på sig ordentligt men det som just nu är en skänk från ovan är de snö/is/modd-fria vägarna som jag rullar runt på under distanspassen. Får jag inte värmen så nöjer jag med frånvaron av snön.

I tisdags blev det lite hastigt och lustigt så att jag fick finast möjliga sällskap på lunchdistanspasset då jag tillsammans med Finlands superlöpare och regerande Lidingöloppsmästare Sandra Eriksson (Se denna tidigare bloggpost för lite text och bilder) lyckades styra upp ett pass.

Både jag och Sandra har sedan Lidingöloppet i fjol dragits med skador och lite andra problem men nu helt plötsligt är vi båda hela och friska. Sandra är inte bara mäkta snabb utan minst lika trevlig varvid de 14 kilometerna som vi tillryggalade försvann i ett nafs. Sandra avser göra tävlingsdebut nu till helgen på 2 Sjöar runt i Sundbyberg och tillsammans rekade vi bansträckningen. Det ska bli väldigt intressant att följa hennes framfart nu under den stundande tävlingssäsongen och jag hoppas naturligtvis jag får nöjet att sällskapa mer med Sandra under framtida löppass.

2013-03-11

Simtävling

Frisim 50 m.

En helg i strålande solsken är inte fy skam så det ska man vara riktigt nöjd över. Dessvärre vägrar vinterkylan ge vika men någon gång måste det väl ändå bli vår på riktigt. Vägarna är nu mestadels snöfria men jag hoppas så klart på ungefär tio plusgrader och vild uppsopning av allt grus som ligger som en rullmatta överallt. Innan helgen riktigt tog vid avverkade jag mitt första intervallpass sedan hemkomsten från Tokyo. Coachen hade skissat upp ett light-artat startuppass med 4x2.5 km i ökande fart enligt 3:24/21/18/16. Pausjoggen var väldigt generös (3' @4:40) vilket gjorde att jag kunde återhämta mig fullt och således inte alls hade några problem eller slitage att genomföra intervallerna. Det viktigaste var dock att känslan under passet var riktigt bra och att kroppen signalerade att den nu är fullt återhämtad sedan maran. Från och med nästa vecka börjar jag skruva upp intensiteten på intervallerna ytterligare.

Elias hade simtävling på lördagsförmiddagen och jag tillsammans med Mamma Marika begav sig till simhallen med honom för att heja och supporta. Jag själv agerade dessutom fotograf och fick ett lysande tillfälle att testa av mitt nya telezoom-objektiv. Elias simmade 25 m bröst och två nya distanser nu med vändning (50 m rygg och 50 m frisim). Trots de två nya distanserna så gick allt bra och Elias var nöjd med sina prestationer.

Medan vi var på simtävlingen var Alvar och Venla hemma hos Farmor och Farfar. Under lördagseftermiddagen fick Elias titta på Hobbiten vilket självfallet gjorde stoooort intryck på honom. Därefter väntade en fotbollsträning för Elias innan han bytte av Avlar och Venla och tillbringade lördagskvällen i godan ro hemma hos Farmor och Farfar. Övriga i familjen mathandlade lite, åt middag och fördrev kvällen med lite melodifestivalstittande.

Söndagen bjöd även den på ganska hektiskt schema. Direkt på morgonen stundade det långpass. Jag mötte upp bland annt Coachen, Linus och några andra löpvänliga kamrater vid Sundbyberg och tillsammans slog vi en runda runt Brunnsviken och Norra Djurgården. Sällskapet var lika trevligt som vädret och då passet var avklarat kunde jag summera upp över 14 mil för veckan vilket med tanke på att det bara var andra veckan sedan Tokyo måste anses vara riktigt bra.

Uppvärmning.

Fokusering innan start.

Första loppet avklarat.

Ryggsim 50 m, första längden.

Ryggsim 50 m, andra längden.

2013-03-08

Dags för lite fart

Allt eftersom muskelvärken gav med sig i slutet på förra veckan så har jag successivt återgått till de gamla hederliga träningsrutinerna igen. Från och med i måndags var det comeback för det klassiska träningsupplägget med ett distanspass på 14-16 km under lunchen för att sedan rulla runt 6-7 km strax innan middag eller lite senare på kvällen då barnen lagt sig. Det är rätt befriande att distansa på ben vars lår inte längre ömmar. Detta i kobination med att vägarna nu mestadels är fria från snöskiten har inneburit att en hel del pass kanske gått aningen onödigt fort. Därför ska det bli lite extra intressant att se hur kroppen svara på lite intervallträning som det är dags för ikväll. Alltså det första hårdare passet sedan Tokyo och mellanlånga intervaller i progressivt ökande fart står på programmet. Inga blodiga farter direkt utan mest ett pass att se hur det står till med flås och musklerna efter maran.

I torsdags var jag även ute på ett distanspass genom Kista och delar av Sollentuna tillsammans med den gode 1:37-Bergman. Vädret visade sig på sin finaste sida med strålande solsken även om temperaturen kanske var lite i lägsta laget. Det finns alltid en massa godbitar att avhandla med 1:37-Bergman och tiden bara flög förbi. En riktig räkmacka med andra ord.

Idag är det fredag och strax dags för helg. Som vanligt är det ett ganska gediget schema som står på programmet. Det är simtävlingar, tekniksim och fotbollsträningar som ska hinnas med. Utöver detta ska det matshoppas och även hinna tränas en del. Med lite flyt och en strikt uppstyrd planering hinner jag även logga någon timmes tv-spelande.

2013-03-05

Helg på hemmaplan

Efter förra veckans utflykt till Japan så var det skönt att ha en helg i egna hemmet. En möjlighet att vila ut lite samt leka ikapp med barnen. Som jag skrev tidigare drog jag igång träningen i mitten av förra veckan med lite lätt cykling för att sedan successivt växla upp löpningen försiktigt. Med tanke på hur sargade låren var under loppet samt bakgrunden med min ömmande fot så ville jag absolut inte göra om samma misstag som efter Stockholm marathon i fjol då jag ångade på för hårt direkt efter tävlingen. Jag har tre månader på mig att vässa upp formen ytterligare till Stockholm vilket känns som en ocean med tid med tanke på de fyra veckor förberedelse jag skrapade ihop innan Tokyo. Alltså, ingen anledning till att stressa fram mängd eller kvalité utan försöka lyssna på kroppens signaler fullt ut.

Låren ömmade en del inledningsvis men mot slutet av veckan började de återgå till normal funktion och jag kunde således öka mängden löpning. Eftersom min muskeltålighet var den faktor som begränsade mig mest under Tokyo så vill jag så klart nu komma ut och stärka upp den med löpning på asfalt. Under lördagen pep jag ut strax innan lunch för ett pass med Coachen och en annan klubbkamrat. Dessvärre tajmade vi detta pass med nysnö som föll ner från skyn som gjorde det ganska halt och förrädiskt utmed landsvägarna. Söndagens pass däremot körde jag på löpbandet då jag för allt i världen inte ville missa herrarnas avslutande 50km-lopp. Belöningen för detta var så klart Johan Olssons offensiva och fantastiska satsning som gav honom ett välförtjänt VM-guld. Tror nog min snittpuls under löppasset påverkades av loppet som jag följde intensivt.

Söndagskvällen avslutades med tekniksim för Elias då jag passade på att testa mitt nyinköpta kameraobjektiv.

2013-03-03

Bildspel från Tokyo

Tillbaka i Sverige nu sedan ett par dagar och det känns skönt att återhämtningen och utjämnandet av tidsskillnaden gick markant bättre än under resan till Japan. Direkt tillbaka på jobbet och tillbaka i gamla hederliga rutiner. Jag har även fått återförenas med Fru och barn och gudarna ska veta att jag saknade dem så det gjorde ont då jag var borta i Japan.

Hur som helst så har jag återupptagit träningen igen. De första dagarna var det cykel som gällde då låren kändes ömma och lite irriterade. Alltid nyttigt och gott att aktivera dem och få lite genomblödning så att återhämtningen går snabbare. I fredags körde jag under lunchen det första löppasset sedan maran tillsammans med en bekant i området där jag bor (och även numera klubbkamrat). Trevligt sällskap och intressant att se hur benen reagerade på löpningen. Vänster lår kändes fortfarande lite sargat så vi valde att rulla runt i kontrollerad fart. Jag har även hunnit med att gå igenom några av de kort jag fotograferade under Japan-vistelsen. Nedan följer ett axplock av dem.

Linus och Carro anför tåget av oss svenskar genom Asakusa och dess marknad.

Uhris har precis genomfört sista passet innan maran. Som alltid är han stiligt klädd, denna gång iförd en klassisk Tjejmilentröja från 2005.

Elitgruppens ombytesområde kort innan start. Luften är tjock av koncentration och fokus.

Jag vid uppskattningsvis 16 km. Låren fungerar då fortfarande, därav det avslappnade ansiktsuttrycket.
Foto: Hitoshi Sasaki


Jag försöker söka skydd i den besvärliga motvinden. Tyvärr är varken Ozaki eller Mikitenko några bredaxlade kvinnor och således tog vinden en hel del krafter att forcera.
Foto: Hitoshi Sasaki


Uhris vid 37 km.
Foto: Hitoshi Sasaki


Min 37 km-passering. Kanske blickar jag ner mot låren och undrar varför de försvann vid 20 km?
Foto: Hitoshi Sasaki


Linus vid 37 km.
Foto: Hitoshi Sasaki


Szalkai, Dr. Carlborg, Linus och jag tillsammans med en väldigt glad japan.

Tre trötta och lite besvikna grabar på väg tillbaka till bubbelpoolen vid den svenska ambassaden.

Jag tillsammans med min syster efter en delikat yakiniku-middag i Asakusa.