2013-06-29

Sollentuna GP

Defar, lika charmig som hon är snabb!

Torsdagen präglades helt uteslutande av de två 10000m-loppen som anordnades på Sollentuna vallen. Det skulle ske VM-uttagningar för de etiopiska löparna och således var några av världens främsta löpare på plats för att slåss om de åtråvärda biljetterna till sommarens friidrotts-VM i Moskva. Till på köpet var de där för att prestera stygga tider och inte främst jaga placeringar. Jag tillsammans med Coach Lamas greppade varsin mikrofon och gjorde oss redo att kommentera loppet och dess deltagares meriter samt serva dem med mellantider.

Först ut var herrarna. Den amerikanske haren orkade hålla det aviserade tempot drygt 3000m innan han klev av. Efter lite initiala placeringsskiftningar så rättade sig sedan löparna in i ledet och det kom att bli Gebremeskel som tog ansvar och stod för farthållningen. Tätt på släp var sedan Kuma och Merga som varv efter varv skuggade Gebremeskels rygg. 5000 meter passerades på 13:23 vilket är nedrans styggt. Bär då i åtanke att det manliga 5000m-loppet som precis avgjorts vanns på 13:36!

Jag måste erkänna att jag under den sista kilometern var ganska säker på att just Gebremeskel skulle få plikta lite för allt dragjobb som han stod för då framför allt Merga är känd för sin starka spurt. Istället var det just Merga som vid klockringningen fick släppa kontakten med Kuma och Gebremeskel. Över de sista dryga hundra meterna sträckte Gebremeskel sedan ut steget lite extra och gled ifrån Kuma med några meter. Alla de tre första löparna gick in under 27 minuter där Gebremeskel var värst med sina 26:51.02 vilket så klart var världsårsbästa. Till på köpet var detta Gebremeskels debut på sträckan vilket gör hans prestation än mer imponerande. Sista kilometern klockades in på 2:39 och sista varvet på 57''. Det tidigare banrekordet var från 1969 och löd på 29:36 och blev fullkomligt sönderpulvriserat. Som ni själva förstår var det en fruktansvärd uppvisning. Jag har aldrig sett något liknande och det var så otroligt imponerande att se hur avspänt de kunde löpa på trots det extremt uppskruvade farten. Frågan är nu vad som händer med VM-biljetterna. Innan loppet var Bekele och Merga redan angivna som klara men eftersom nu tre man gick under 27 minuter så innebär det att Bekele med sina 27:12 nu är fjärde man och därmed utanför de tre snabbaste tiderna. Det ryktas om att Bekele begärt ett nytt 10000m-lopp inom kort för att få behålla sin biljett men frågan är om han verkligen klarar av att nästan på egen hand straffa sina landsmäns tider. Skulle ha dock göra det är det helt plötsligt Merga som är fjärdeman och därmed eventuellt riskerar att missa VM. Som ni förstår är det minst sagt tuff konkurrens i det etiopiska lägret.

Självklart var jag tungen att agera fotomodell tillsammans med Defar. Ett litet barn fick vi med på köpet!

Efter herrarnas mäktiga lopp var det dags för damerna att göra entree. Tidigare under dagen hade Tirunesh Dibaba vunnit sitt 10000m-lopp i Ostrava på 30:26.67 med landsmaninnorna Oljira och Ababel tätt bakom på 30:31.44 och 30:35.91. Detta innebar att Defar var tvungen att straffa en av dessa tider för att få sin VM-biljett. Trots hennes otroliga kapacitet är det ingen direkt lätt uppgift att göra en sådan tid på beställning. Vidare var det tydligt att de tre etiopiska löparna i Ostrava hade kunnat sammarbeta och pressa varandra till fina tider medan Defar mer eller mindre skulle få göra loppet själv.

Hur som helst så är Defar regerande olympisk mästarinna på 5000m och visade i sitt senaste lopp i Oslo under Bislett att hennes form är riktigt vass. Trots hög fart och en sluttid under 14:30 så avslutade hon loppet med en riktigt snabbt slutvarv.

Haren i loppet (som redan tävlat tidigare kvällen på 5000m) orkade dra i det aviserade tempot i knappt 2000m innan hon klev av. Efter det var det mer eller mindre bara Defar mot klockan. Coachen och jag gjorde vårt bästa för att elda på den lilla skara publik som stannat kvar för att se denna otroliga uppvisning. Självklart gav vi Defar varv- och kilometertider så hon hela tiden visste hur hon låg till gentemot sina konkurrenter från Ostrava. Med undantag för den andra kilometern då haren tröttnade en aning så landade Defar in varv efter varv runt 72-73'' som en klocka och under den sista kilometern kunde hon skruva upp farten ytterligare. Hon visste då att biljetten var klar och ville säkert sätta ett nytt banrekord samtidigt hon skulle sända ut ett ruggigt starkt formbesked som säkerligen skulle få en och en annan konkurrent att skruva på sig lite av oro. Sista kilometern klockades in på 2:49 och hennes sista varv avverkade hon på 63''. Tiden blev 30:08.20 vilket var den tionde snabbaste tiden genom historien, det innebar även nytt världsårsbästa och nytt banrekord (det tidigare var satt 2005 av Tirunesh Dibaba och löd 30:15.67).

Efter loppet berättade Defar då Coachen intervjuade henne att hon nu skulle återvända hem till Etiopien, träna hårt och även avsåg dubblera på kommande VM om hennes coach tyckte att hon skulle göra så. Och med tanke på hennes bländande form så kan vi nog kallt räkna med att se henne på båda distanserna senare i sommar. Hon berättade även att hon skulle komma tillbaka till Sverige i september med sina barn för lite semester. Vad skulle hon göra då? Åka finlandsbåt!

Coach Lamas intervjuar Defar.

2013-06-26

Smygstart

Efter hemkomsten till Sverige så har jag så smått börjat smyga igång med löpningen igen. Förutom att låren tappat lite hårdhet och att löpningen känns ganska kantig och orytmisk så är det sjävklart rena njutningen att återigen kunna sätta benen i rullning och ta sig runt.

Att löpningen inte sitter hundraprocentigt är inget ovanligt efter en dryg månad uppmonterad på cykeln. Under den perioden hinner man tappa lite flyt och muskelhårdhet men det kommer successivt att komma tillbaka. Jag har underhållit pumpen gott under skadeperioden med all cykel så det ska nog inte vara några större problem att växla upp tempot på löpningen när det väl blir dags. Under dessa inledande löppass så har jag medvetet hållit ner tempot samtidigt som jag kört nästan alla kilometer på grusvägar eller på Polishögskolans väldigt mjuka och sugande sågspånsspår. Allt för att avlasta benet så mycket som möjligt och inte gå på för hårt för tidigt.

Jag vill även passa på att slå ett slag för det fantastiska tillfället att se löpning på yttersta nivå imorgon. Etiopien kommer hålla sina VM-uttagningar efter Sollentuna GP med två stycken specialarrangerade 10000m-lopp för sina damer och herrar. Med start 21:15 och 21:45 så kommer några av Etiopiens absolut bästa löpare göra upp om de åtråvärda VM-platserna. Räkna med att det kommer gå blixtrande fort och bli en ren njutning att beskåda.

För att göra saken ytterligare (?) bättre så kommer jag tillsammans med Coachen att agera speakers och vi ska göra vårt yttersta för att kommentera loppen och ge lite intressant information om löparna, deras meriter samt hjälpa dem med mellantider.

2013-06-25

Midsommar

Om våren var lite seg i sitt antågande så måste jag erkänna att vädret varit desto mer behagligt under de långhelger som vi haft nu den senaste tiden. Nästan alla dessa dagar har bestått av varma temperaturer och solsken.

Till årets midsommar styrde familjen kosan mot Finlandslandet. Redan under onsdagseftermiddagen begav vi oss till färjan som sedan tog oss över havet till landet i öst. Väl där fortsatte vi direkt nordöst 18 mil från Helsinki till en sommarstuga där stora delar av Mamma Marikas familj samlades vid.

Barnen var aktiverade från morgon till kväll med att leka tillsammans med sina kusiner. Vi vuxna fick lite extra lugn och ro och hann även vi ta igen oss lite samt njuta av det fantastiska vädret som det bjöds på. Eftersom jag fortsätter avlasta benet så stod det cykel på programmet. Och jag fick väl lön för besväret med att släpa med mig cykelhelvetet ända från Sverige. Området vid sommarstugan bjöd på härliga böljande landsvägar helt befriade från korsningar och trafik. Vartenda pass jag avverkade var rena räkmackan. Även trots det faktum att jag satt uppmonterad på en cykelsadel.

Jag varvade rena distanspass med intervaller och måste erkänna att när det bjuds på sådana här vägar i ett semitropiskt klimat så är cykel ett fantastiskt bra komplement till löpningen. Men som sagt, cyklingen bryter inte ner kroppen i samma takt som löpningen gör och jag sakar den där känslan man har efter en hård vecka med löpning.

Och tro det eller ej. Efter att grundligt ha stekt mig i den obligatoriska saunan så lyckades jag under några svaga ögonblick kasta mig i insjön och faktiskt bada lite. Väldigt otypiskt för mig. Jag brukar aldrig stoppa ner tån i vatten om inte temperaturen överstiger 28 grader. Men vad vet jag. I Finlandslandet verkar jag bli helt bananas.

2013-06-19

Fotboll, cykel och Långlöparnas kväll

Hann inte avhandla riktigt vad som skedde den gångna helgen men det kan väldigt enkelt beskrivas med ett enda ord: fotboll. Eller kanske är ett bättre ord fotbollsturnering. Lördagseftermiddagen spenderades med en fotbollsturnering som slutade under kvällen. Direkt dagen därpå (söndag) var det dags igen men en ny turnering. Vi anlände dit strax innan 09:00 på morgonen av var färdigspelade och hemma strax efter 20:00. Däremellan hann jag göra två hastiga besök i hemmet mellan Elias matcher för att sätta mig på trainern och svettas lite.

Börjar tröttna lite på cykeln nu men ser väl ljuset i tunneln. Egentligen hade jag tänkt smyga igång med löpningen nu till midsommar men eftersom läkaren tyckte jag skulle hålla uppe löpningen lite till så blir det till att spänna fast cykelhelvetet på biltaket när vi senare idag beger oss av mot färjan över till Finlandslandet där midsommar kommer firas.

Annars så bjöds det på fantastiskt härlig löppropaganda igår vid Stockholms Stadion där Långlöparnas kväll avgjordes. Klubben har sedan ett antal år arrangerat denna tävling där även klubblösa löpare har möjlighet att anmäla sig och prova på att springa 10000 meter som är en väldigt annorlunda (löp)upplevelse än att göra detta på en landsvägsmil. Totalt sett bjöds det på tre stycken fullmatade 10000m-heat där den riktiga pärlan var H-heatet. Här bjöds det på riktigt fina prestationer. Daniel Woldu agerade tacksamt hare de tre första kilometerna och sedan fick kvartetten löpare bestående av Fredrik Uhrbom, Lars Södergård, David Nilsson och Napoleon Salomon samsas om dragjobbet. Den som var mest dragvillig och satte sin prägel på loppet var Uhrbom som de avslutande kilometerna av loppet sakta men säkert drog ifrån övriga och belönades med en fin tid strax under 30 minuter. Där bakom höll Södergård, Nilsson och Salomon uppe tempot bra och kunde även de hyvla ner sina personbästan till ner mot låga 30 minuter. Mycket imponerande och jag tillsammans med Coachen kunde hängivet följa loppet och referera det samtidigt som vi löpande (notera ordvalet) gav löparna mellantider. Och precis som alltid visade sig Stadion från sin bästa sida. Härlig sommarkväll med behaglig temperatur och nästan obefintlig vind.

2013-06-17

MR-besked

Redan i fredags mottog beskedet av min MR som jag genomförde dagen innan. Det visade sig att jag hade/har en stressreaktion på mitt onda ben och att jag således inte fantiserat ihop smärtan. Lite blandade känslor kring detta. Först och främst konstaterar jag (lättat) att jag fattade helt rätt beslut som kastade in handduken innan Stockholm Marathon och inte försökte mig på ett genomförande. Att maxbelasta benet med 42 kilometer runt Stockholm skulle varit förödande dör benet och säkerligen inneburit att hela den återstående säsongen varit körd. Det som dock svider lite i hjärta och skalle är att jag så klart drog på mig skadan överhuvudtaget. Vad kunde jag gjort annorlunda i upplägget innan maran för att inte åka på den?

Om detta kan man såklart diskutera och spekulera länge. Jag tränade hårdare än någonsin men hade även väldigt gott utfall på nästan alla de pass jag genomförde. Jag loggade några av de bästa kvalitetspass jag genomfört innan en mara vilket så klart både stärker en mentalt men indirekt även påfrestar kropp och ben hårdare. Det som gör att jag ändå tycker mig ha rent mjöl i min påse är att jag under denna tunga uppbyggnadsperiod inte bara hade goda utfall på passen utan även en väldigt bra känsla. Jag hade inte ont eller var extremt sliten. Nästan tvärtom, kroppen kändes nästan starkare och fräschare än den gjort under vanliga lite lugnare träningsperioder. Det skulle således inte varit ok om jag känt mig tung och sliten och ändå pressat på träningen och med skada som följd. Nu kändes allt väldigt bra och passen genomfördes med bra resultat och då anser jag det vara ok att fortsätta enligt den plan som jag tillsammans med Coachen skissat upp. Även då jag började besväras av benet (två veckor innan Stockholm) drog jag snabbt i handbromsen, tuggade antiinflammatoriska tabletter och avlastade med cykel istället för löpning. Tyvärr räckte detta dock inte till.

Hur som helst. Nu är det som det är och det är ingen idé att hänga upp sig eller ödsla onödig energi på detta. Förhoppningsvis kan jag förlänga säsongen under senare delen av hösten med först Lidingö och sedan en snabb höstmara som pricken över i. Dessutom är revanschlusten till Stockholm Marathon 2014 perfekt tändvätska till den tunga mörka grundperioden när vintern väl slår till. Läkaren som meddelade mig beskedet från min MR tyckte att jag skulle fortsätta avlasta och inte springa på två veckor till. Själv hade jag tänkt jogga igång lite lätt nu till midsommar men med detta besked så får jag nog (tyvärr) omvärdera detta en aning.

2013-06-13

MR och cykelintervaller

Dagarna går och mitt ben har börjat kännas bättre och bättre. Som alltid när det handlar om stressreaktioner/stressfrakturer är det väldigt knepigt att avgöra när skadan är så pass läkt att man kan börja belasta området igen. När det var som värst med mitt ben kort innan Stockholm Marathon gjorde det exempelvis ont när jag gick (framför allt ner för trappor). Denna smärta är sedan länge borta men frågan är hur benet skulle reagera på ytterligare belastning i form av lätt löpning? Risken om jag börjar för tidigt är att skadan slås upp igen eller läker långsammare vilket jag självfallet vill undvika till varje pris.

Idag hade jag även en remiss till en magnetröntgen. Under knappt en halvtimme fick jag ligga inne i MR-trumman och lyssna på det karakteristiska borrande ljudet som ibland ackompanjeras av US-Robotics likande modemljud som för tankarna tillbaka några datorgenerationer. Ni stackare som fått uppleva internetuppkopplingar via modem vet vad jag pratar om. Allt detta är ett minne blott och numera en aning mer tillrättalagt med 3/4G och fasta uppkopplingar rakt in i hemmet. Tack och lov för det.

Har jag flyt och stolpe in får jag resultatet redan imorgon men mer realistiskt är att få ett svar på måndag. Frågan är då om jag orkar tvinga ner mitt löpbegär och sitta av de återstående dagarna denna vecka på cykelhelvetet?

Under den gångna veckan jag avverkat några intervallpass på cykeln för att försöka bibehålla flåset så gott det går under skadeperioden. I måndags var det 12x3', P: 45'' och igår var det 2x(3/3.5/4/5/4/3.5/3'), P: 30'', SP: 2'. Skönt att pressa upp pumpen till lite mer behagliga ansträningsnivåer!

2013-06-11

Långledigt

Venla springer intervaller med sin drake!

Slutet på förra veckan stavades långledigt. Det var som bekant nationaldag och ledigt på torsdagen och jag passade på att ta ut fredagen också vilket innebar fyra lediga dagar i följd. Till på köpet visade vädret upp sig från sin bästa sida nästan alla dagar vilket verkligen var uppskattat.

Direkt efter avslutad arbetsdag (och fotbollsträning för Venla) packade familjen in sig i bilen och färdades så fort den tillät raka vägen till Sala och sommarstugan. Kvällen avslutades med vedeldad bastu, sjöutsikt och solnedgång. Dagen därpå var det härligt sommarväder och förmiddagen spenderades vid Salas sportfält. Vi spelade lite fotboll och barnen sprang lite intervaller på den fina och färska tartanbanan som lades för något år sedan. Venla hade dessutom med sig en drake som hon gjorde sitt yttersta för att få att flyga. Hon rände runt idrottsplatsen med fjäderlätta steg varv efter varv och loggade således en hel del extra kilometer utan att ens vara medveten om det. Hon hedrade även Coachen med att mestadels tillryggalägga dessa varv barfota. Då jag frågade henne om hon inte skulle jogga lite lugnare för att hinna återhämta sig lite så surnade hon till och fräste till svar:
"Jag vill inte springa långsamt!"

Även Elias passade på att vässa upp formen.


Under eftermiddagen sadlade jag upp på min alu-rejser och hann avverka ett riktigt fint cykelpass från sommarstugan via Broddbo, Möklinta och sedan tillbaka via Sala centrum. Härliga böljande landsvägar med lite biltrafik och nästan inte en enda korsning på hela passet. Totalt fick jag ihop 50 km på exakt 90 minuter vilket med tanke på min nuvarande klena cykeltålighet och 14 år gamla rejser får betraktas som ett ok pass. Det är vid tillfällen som dessa som cyklingen verkligen är på topp. Men kombon av tät Stockholmstrafik eller modd/grus på vägarna gör ofta cyklingen mindre attraktiv i mina ögon. Hur som helst så var detta pass en riktig räkmacka, det enda som saknades var väl egentligen Swyzaks sällskap som jag hade hoppats på att få avnjuta. Dessvärre passade våra familjeaktiviteter inte riktigt ihop för att vi skulle kunna synka våra scheman men nästa gång så!

Alvar övar hinderteknik i Storebrors fotbollsskor. På bana springer man ju med spajks!

2013-06-04

Minimaran 2013

Venla och Elias, två stolta fyror på Minimaran!

Under den gångna helgen så kastades man verkligen mellan hopp och förtvivlan. Den inleddes i djupaste mörker då det blev en DNS på Stockholm Marathon men mycket tacksamt nog var jag och Mamma Marika bjudna på bröllop direkt efteråt. Det fanns liksom inte utrymme att bryta ihop fullständigt, ett bröllop ska självfallet inte firas med gravöl utan det ska vara en glädjens stund. I full hast begav jag mig från målgången vid Stadion och vidare till Kungsholms kyrka för vigsel och sedan vidare fest vid Haga Forum. Vigseln innehöll bara rena glädjeämnen. Först och främst blev det två stycken 'ja' av både bruden och brudgummen vilket skapade goda förutsättningar för både äktenskap och efterfest. Sedan framförde Carolina Wallin Pérez några Kent-alster vilket så klart innebar otroligt mycket pepp. Efterfest med middag, tal och dans var väldigt trevligt och bjöd på många goda skratt. Visst var det många som frågade mig om loppet men en kväll som denna var det lätt att tackla nederlaget på bästa sätt och visa upp en revanschsugen fasad.

Hann skänka kroppen några ynkliga timmars sömn innan det var dags för uppstigning och vidare färd tillbaka till platsen för gårdagens nederlag - Stockholm Stadion. Det stundade Minimaran för Elias och Venla vilket så klart alla såg fram emot. Vädret var strålande vackert och verkligen inbjudande. Venla var först ut och tävlade i klassen Flickor 6 år. Venla tar sig nästan alltid an sina uppgifter med fokus och koncentration. Så även i detta fall. Jag instruerade henne att hänga med tätlöparna inledningsvis för att sedan avancera i fältet och spara lite på krafterna till de knappa 300 meterna som återstår då de kommer in på Stadion innan målgång. Venla tog till sig dessa på bästa sätt, avverkade de 1170 meterna och spurtade in i mål på fjäderlätta steg som fyra. Uppe på läktaren satt jag, Marika, Elias, Alvar och Farfar och skrek oss hesa. Själv var jag så stolt att jag höll på att implodera. Och när Venla fick frågan vad hon tänkte på då hon sprang i mål så svarade hon: "Spurta starkt så pappa blir glad eftersom han var ledsen igår". Min underbara dotter, jag förtjänar henne inte.

Stillbildsstudie på Venlas fjärdelätta löpsteg.

Ungefär här började Elias skruva lite på sig. Vad händer? Lillsyrran dammar till med en fjärdeplats. Helt plötsligt var det inte ens säkert att han skulle bli bäste Engströmare på Minimaran. Elias vände dock dessa grubblerier till sin fördel och det var en taggad nioåring som jag ledde och lirkade in längst fram på startlinjen. Innan start försökte jag pränta in vikten av att inte tokrusa första 200 meter ut från Östermalms IP. Våga hålla igen och inte bomba på med syra utanför öronen efter halva loppet. Till saken hör till att Elias årskull för första gången sprang den längre sträckan 2310 meter. Jämför med Kungsholmens runts Knattelopp som han sprang för några veckor sedan så var det mer än en dubblerad distans men jag hade på känn att den längre distansen skulle passa honom bättre. Jag uppskattade att han skulle vara ute i cirka tio minuter och gav honom stränga stallorder om att inte vara trött efter halva loppet som han borde passera på fem minuter. Var han trött där så väntade en lång resa hem till mål. Nyckeln till en bra placering är att hålla igen och sedan avancera. Det sista jag hann se av honom strax efter starten var att han höll sig i den främre klungan men medvetet höll igen lite. Mycket nöjd med att han tog till sig råden och jag hastade sedan tillbaka till Stadion med kameran i högsta hugg för att invänta målgång.

Alla ni föräldrar som har suttit på Stadion nervöst spejande mot den bortre porten vet jag menar då jag säger att man är bra nervös. Man har inga som helst rapporter eller mellantider från loppet att gå på så det är bara att tugga på naglarna, kolla kamerainställningarna en gång till och sedan försöka se om det är ens son eller dotter som springer in för ett knappt varv på Stadions härliga tartan. Åt ettan fanns det inget att göra men som femte man kom Elias in på Stadion och följde sedan löparen strax framför honom ända tills det återstod knappt 100 meter. Då smög han upp och lade på en bra spurt och sprang således in på fjärde plats och tangerade därmed Venlas placering. Fantastiskt kul, både för honom och för harmonin och balansen inom familjen. Själv höll jag på att få dåndimpen under den rafflande slutspurten att jag nästan glömde bort att fota men det var det värt!

Elias genomför en perfekt spurt och belönas med en fjärdeplats.

Efter loppet fick jag frågan om hur många barn Elias och Venla hade bakom sig under loppet. För mig är detta en totalt ointressant fråga. Jag svarade på samma sätt som när jag själv får den frågan efter en tävling. Det är ingen idé att ödsla tid eller energi på de som är bakom. Istället är det mer intressant att fokusera på de som är framför för det är just dessa löpare man måste besegra.

Så som avslutande ord kan jag utan omsvep eller krusiduller säga att helgen inleddes i mörkaste moll på grund av min uteblivna start på Stockholm marathon men den avslutades i ljusaste dur tack vare barnen och deras härliga kämpainsatser.

Prisutdelning.

2013-06-03

Stockholm marathon 2013 - DNS

Ja... det blev som sagt inget Stockholm marathon för mig i år. Jag ville så gärna men det ville sig inte tyvärr. Normalt sett brukar jag vara öppen och ärlig med hur jag tränat och förberett mig men då jag med mindre än en vecka kvar till loppet sakta men säkert började inse att jag kanske inte skulle hinna bli kvitt min skada så kände jag att det var lika bra att bara fokusera allt på mig själv och inte ödsla en massa energi med spekulationer om läget på bloggen.

Så vad hände då? Well, med cirka tre veckor kvar så spenderades Kristi himmelsfärds-helgen i Finland och det var väl egentligen där de första tecknen på att något inte riktigt stod rätt till manifesterades. En irritation på vänster underben som inte var mycket mer än just en irritation. Jag var helt säker på att det bara var något temporärt som jag skulle kunna distansa bort eller helt enkelt vila mig igenom då de följande tre sista veckorna innan loppet skulle präglas av lättning och en del hårda pass i marafart. Faktum är att dubbelblocket jag körde under följande vecka kändes riktigt bra men sedan började det sakta men säkert gå utför. Långpasset som kördes påföljande helg från sommarstugan i Salastaden var tungt och här insåg jag att irritationen inte ville ge med sig och istället sakta men säkert blev värre. Jag skar ner drastiskt på löpningen under den näst sista veckan och blandade upp det hela med cykel. Jag uppsökte Salov som konstaterade att en punkt på mitt underben var kraftigt inflammerat och kanske dessvärre ännu mer utsatt. Rådet jag fick av honom var att avlasta från all löpning och tugga så mycket antiinflammatoriskt som min mage klarade av. Och allt detta gjorde jag till punkt och pricka. Jag cyklade och tuggade Voltaren. Under den sista veckan innan loppet blev det bättre, smärtan minskade men jag lovade mig själv att inte vara fulltankad med smärtstillande under tävlingen för att kunna tolka smärtsignalerna på ett korrekt och klokt sätt.

Jag begav mig alltså ut till Stadion på lördagen redo att ta mig runt alla 42 kilometerna och slåss om de främsta SM-placeringarna. Formen visste jag var god, den försvinner inte på två veckor. Snarare var det säkert bara av godo att låta benen vila ut lite extra. Jag lämnade till och med in alla mina dricksflaskor som klubben skulle hjälpa till att langa till mig utmed banan. Men allt stod som sagt och föll med hur det skulle kännas på uppvärmningen. Herr Larm och jag inledde den med lätt jogg genom Liljansskogen och jag kände egentligen från steg ett att det inte skulle hålla. Det smärtade och högg i varje steg jag tog och hur jag än ville och önskade så skulle det inte bli ett lyckligt slut på loppet även om jag skulle försöka ta mig runt. Som ni säkert förstår så genomgick jag under denna korta uppvärmning en inre kris då jag konstaterade att det inte skulle bli någon start för mig. Pratade igenom detta lite hastigt med Coachen vid Stadion och fick sedan snöpligt avnjuta skådespelet under loppet från första parkett.

Så här med någon dags distans till det hela så har jag till viss del smält nederlaget men besvikelsen är fortfarande fruktansvärt stor och jag känner bara en stor tomhet i mig just nu. Fokus och revanschlusten finns dock inom mig och jag ska göra allt i min makt för att stå på startlinjen till Stockholm marathon 2014 i mitt livs form. Jag är fullkomligt övertygad om att jag fattade rätt beslut. Det innebär dock inte att beslutet var lätt att ta. Hade jag dock startat hade rehaben efter loppet blivit lång och svår. Nu hoppas jag snabbt få till en MR och begripa vad som är fel inne i benet och sedan så snabbt som möjligt komma tillbaka till löpningen igen. Förhoppningsvis kan jag förlänga säsongen med en bra prestation på Lidingöloppet och kanske en påföljande höstmara någonstans i Sydeuropa.