2013-06-03

Stockholm marathon 2013 - DNS

Ja... det blev som sagt inget Stockholm marathon för mig i år. Jag ville så gärna men det ville sig inte tyvärr. Normalt sett brukar jag vara öppen och ärlig med hur jag tränat och förberett mig men då jag med mindre än en vecka kvar till loppet sakta men säkert började inse att jag kanske inte skulle hinna bli kvitt min skada så kände jag att det var lika bra att bara fokusera allt på mig själv och inte ödsla en massa energi med spekulationer om läget på bloggen.

Så vad hände då? Well, med cirka tre veckor kvar så spenderades Kristi himmelsfärds-helgen i Finland och det var väl egentligen där de första tecknen på att något inte riktigt stod rätt till manifesterades. En irritation på vänster underben som inte var mycket mer än just en irritation. Jag var helt säker på att det bara var något temporärt som jag skulle kunna distansa bort eller helt enkelt vila mig igenom då de följande tre sista veckorna innan loppet skulle präglas av lättning och en del hårda pass i marafart. Faktum är att dubbelblocket jag körde under följande vecka kändes riktigt bra men sedan började det sakta men säkert gå utför. Långpasset som kördes påföljande helg från sommarstugan i Salastaden var tungt och här insåg jag att irritationen inte ville ge med sig och istället sakta men säkert blev värre. Jag skar ner drastiskt på löpningen under den näst sista veckan och blandade upp det hela med cykel. Jag uppsökte Salov som konstaterade att en punkt på mitt underben var kraftigt inflammerat och kanske dessvärre ännu mer utsatt. Rådet jag fick av honom var att avlasta från all löpning och tugga så mycket antiinflammatoriskt som min mage klarade av. Och allt detta gjorde jag till punkt och pricka. Jag cyklade och tuggade Voltaren. Under den sista veckan innan loppet blev det bättre, smärtan minskade men jag lovade mig själv att inte vara fulltankad med smärtstillande under tävlingen för att kunna tolka smärtsignalerna på ett korrekt och klokt sätt.

Jag begav mig alltså ut till Stadion på lördagen redo att ta mig runt alla 42 kilometerna och slåss om de främsta SM-placeringarna. Formen visste jag var god, den försvinner inte på två veckor. Snarare var det säkert bara av godo att låta benen vila ut lite extra. Jag lämnade till och med in alla mina dricksflaskor som klubben skulle hjälpa till att langa till mig utmed banan. Men allt stod som sagt och föll med hur det skulle kännas på uppvärmningen. Herr Larm och jag inledde den med lätt jogg genom Liljansskogen och jag kände egentligen från steg ett att det inte skulle hålla. Det smärtade och högg i varje steg jag tog och hur jag än ville och önskade så skulle det inte bli ett lyckligt slut på loppet även om jag skulle försöka ta mig runt. Som ni säkert förstår så genomgick jag under denna korta uppvärmning en inre kris då jag konstaterade att det inte skulle bli någon start för mig. Pratade igenom detta lite hastigt med Coachen vid Stadion och fick sedan snöpligt avnjuta skådespelet under loppet från första parkett.

Så här med någon dags distans till det hela så har jag till viss del smält nederlaget men besvikelsen är fortfarande fruktansvärt stor och jag känner bara en stor tomhet i mig just nu. Fokus och revanschlusten finns dock inom mig och jag ska göra allt i min makt för att stå på startlinjen till Stockholm marathon 2014 i mitt livs form. Jag är fullkomligt övertygad om att jag fattade rätt beslut. Det innebär dock inte att beslutet var lätt att ta. Hade jag dock startat hade rehaben efter loppet blivit lång och svår. Nu hoppas jag snabbt få till en MR och begripa vad som är fel inne i benet och sedan så snabbt som möjligt komma tillbaka till löpningen igen. Förhoppningsvis kan jag förlänga säsongen med en bra prestation på Lidingöloppet och kanske en påföljande höstmara någonstans i Sydeuropa.

9 kommentarer:

Tobias Nilsson sa...

Riktigt tråkigt att läsa. Jag har följt din blogg ett tag (stort tack för inspirerande inlägg!) och hade sett fram emot att läsa om ditt lopp. MEN, lopp kommer åter (t ex LL) och du och coachen gjorde nog helt rätt som avstod och inte riskerade en långdragen skada.

Tack igen för en både läsvärd och inspirerande blogg. Inte för att jag förstår hur du får ihop livet med så mycket träning men det är roligt att läsa om det - tack! Du kommer igen och ska bli skoj följa färden mot LL och andra lopp.

Anonym sa...

Hej,

Håller tummarna att du ska bli bra asap! Letade efter ditt namn i resultatlistan i lördags och blev förvånad när jag inte hittade det... gick in på bloggen och såg i twitterflödet vad som hade hänt. Trist! Men stort grattis till dina söta barn!

Allt gott!
Ulrika (från Tolkyo marathon)



Anonym sa...

Hallå där Patrik,

Du gjorde HELT rätt och utifrån vad jag kan läsa mig till på din blogg så tror jag att det blir en revansch som heter duga vid nästa års Stockholm Marathon. Jag håller alla tummarna jag har att du nu snabbt tillfrisknar och vill samtidigt tacka dig för all inspirerande läsning som du bjuder alla oss andra på!

Ta hand om dig!
Andreas Theorén

swyzak sa...

Surt, men rätt beslut. Övertygad om du kommer revanschera dig å det grövsta framöver. Hojta till om du ska till Sala-landet och behöver cykelsällis framöver. Förhoppningsvis så kan du springa och slipper, men annars kan jag guida dig på dom Västmanländska landsvägarna.

Patrik Engström sa...

Tobias:
Tack för dina värmande ord. Jag har egentligen ingen som helst koll på vilka som läser bloggen men kan jag inspirera och motivera löpare så är det självfallet väldigt roligt och stimulerande.

Jag sitter av några veckor på cykel nu och tar reda på vad som är knas inne i benet sedan är det nya mål och förhoppningsvis kan jag bjuda på lite rejsrapproter framöver då.

Patrik Engström sa...

Ulrika,

Hej, vad kul att höra av dig! Hoppas allt är bra, jag lovar att stå på startlinjen nästa år! Hur är det annars med dig? Har du någon ny mara inplanerad, kanske Tokyo 2014?

Patrik Engström sa...

Andreas:

Tack för dina omtänksamma ord, de uppskattas verkligen! Det är en svår balansgång att hålla sig skadefri och ibland trillar man dessvärre dit. Bara att försöka lära sig av läxan och vara lite bättre förberedd nästa gång det är en skadekänning.

Patrik Engström sa...

Swyzak:

Jo surt som en citron men skam den som ger sig. Formen innan skadan var väldigt bra, kanske bättre än någonsin så jag har fortfarande stor motivation att krydda upp den lite ytterligare och omsätta den på marathonlopp framöver.

Beger mig till Salastaden ikväll och spänner fast min 14 år gamla aluhingst på taket. Jag hoppas jag får jaga din rygg utmed landsvägarna där inom kort.

Anonym sa...

Jag ska springa Berlin i september sedan har jag anmält mig till London 2014, svar får jag i oktober. Jag vill absolut springa Tokyo igen men inte 2014, kanske 2015? Tyvärr har jag dragit med en vadbristning som gjort att jag inte kunnat träna optimalt. Nu spökar plantar fasciit, men jag hoppas att det kanske är överansträngning av intervall-träningen som jag börjat med efter nästan 7 månader... Längtar efter att få fart på mina ben, målet är att springa Berlin på 3:45-3:50. Jag tog mig runt Sthlm i år, nästan 1 tim sämre än förra året. Egentligen skulle jag inte springa Sthlm pga ovanstående problem. Men på tors hämtade jag ut min nrlapp, vaden känns bra men däremot har jag inget flås. Tre ggr ville jag bryta loppet, kroppen var tung och det gick extremt långsamt. Nästa år skippar jag nog Sthlm, men jag lovar att jag ska stå och heja! :-) Take care/Ulrika psTack för en bra blogg