2013-08-29

Mot Svalbard

Det har hunnit bli torsdag vilket innebär avresa mot Svalbard. Det är alltså dags för den årliga konferensresan med jobbet som just denna gång går mot extremt nordliga breddgrader.

Personligen är jag ganska nyfiken på Svalbard, dess läge och natur. Det kanske inte är det resmål jag skulle åka till med familjen men tillsammans med kollegorna på jobbet passar det nog riktigt bra. Vi kommer befinna oss där från och med torsdag kväll och returnerar till svensk mark sent på måndag. Som vanligt är det ett extremt tajt schema med mycket konferens och aktiviteter. Jag har letat med förstoringsglas efter möjligheter att komma ut och rasta benen. Med lite flyt finns det några stressluckor men annars får det bli uppstigningen i ottan för lite lätt distans.

Ett annat orosmoln är hur pass möjligt det faktiskt är att genomföra löpning på Svalbard. Läser man lite på nätet möts man av blandad kompott. Vissa påstår att man kan springa vida omkring medan andra säger att man inte får röra sig utanför den lilla byn utan att ha med sig jaktgevär på grund av fara från isbjörnar (som det tydligen ska finnas fler av än antal människor på ön). Jag får nog reka lite på plats och höra mig för vad som gäller. Om det finns band på hotellet vet jag inte men mitt primära mål är att komma ut och njuta av naturen.

Jag återkommer med besked om hur det blev. Och hur många av mina kollegor som blev uppätna av isbjörnar.

2013-08-28

Mera terräng

Terrängförberedelserna fortsätter. Det ska jagas höjdmeter och gnuggas längre snabbdistanser på grusvägar. Platsen för detta är som så många gånger förr Ursvik, denna oas av backar och stigar insprängt i Norrort. Jag trivs där och vet med mig att det går att grunda riktigt bra utmed dess landsvägar.

I tisdags var det dags att återigen skruva upp tempot under en längre snabbdistans tillsammans med Ullevi-Fredrik som försöker jaga mil och tempo inför kommande Berlin Marathon. Ullevi-Fredrik är en stabil herre med riktigt bra fart under dojorna vilket alltid borgar för bra sparring.

Planen för passet var 19 kilometer i ett tempo runt 3:45/km. Vi snurrade runt det nylagda 7km-spåret som är lite snällare än till exempel 10km-varvet. Detta gjorde att vi hade lagt farten lite högre än vad jag annars brukar försöka snitta in. Skillnaden denna gång var att Ullevi-Fredrik var med sparrade vilket nästan alltid innebär att tempot blir aningen högre än vad jag (eller vi) kanske borde hålla. Till detta pass var dessutom mina ben ganska sega och tunga. I lördags var det tävling med en hel del mängd innan och efter, söndagen bjöd på långpass och under måndag landade jag in några mil också. Alltså, hårt tempo med Ullevi i Ursviks nejder var inte balsam för benen. Sista avslutande kilometerna in mot mål var jag rätt mör men vi hade ändå hamrat in 3:32/km vilket var klart snabbare än skissen avsåg.

2013-08-27

Bellmanstafetten 2013

Den gångna helgen inleddes i rasande tempo. Först ut var Venla bortbjuden på kalas medan Elias hade fotbollsmatch. Till på köpet var det Bellmanstafetten ute på Norra Djurgården och klubben hade mönstrat ett antal olika laguppställningar. Många ställen att vara på och så lite tid att sprida ut alla aktiviteterna på.

Bellmanstafetten består av fem stycken 5km-sträckor och tricket att lösa ekvationen med tidsbristen blev att låta mig köra den sista och femte sträckan. På så sätt hann jag hjälpa till lite på hemmafronten, se Sonens match och därefter bege mig till loppet för uppvärmning innan det var dags för mig att köra min sträcka.

På papret innan start stod det klart att det främsta hotet skulle komma från Vallentuna med Laser som ankare. Utöver honom hade de Micke Andersson som gjorde en fin comeback efter att ha varit borta från löpningen några år på grund av segdragen skada. Utöver dessa herrar var vi lite mer osäkra på vilka övriga löpare de skulle mönstra i sitt lag. Under min uppvärmning sprang jag på Lasers bror Alf (aka Olof) som droppade bomben att de kastat in Olle Walleräng på sista sträckan på grund av sent återbud av en av deras löpare. Eftersom jag utgick från att det skulle vara ganska jämnt ut på sista sträckan så kändes det så klart lite svettigt att få tampas med sverigeettan på 5000m. Men men, inget att hänga läpp över, bara att försöka göra en så bra insats som möjligt för laget.

Kort innan start ser jag dock ingen Walleräng på startgärdet och börjar inse att Alf kastat en curveball. En riktigt välplacerad sådan dessutom. Tyvärr hade Vallentuna redan rykt loss på andra, tredje och fjärdesträckan och jobbat upp en ledning på över 90 sekunder. Lite uppgivet och stressande att stå och vänta på växling och känna hur de dyrbara sekunderna rann iväg. Insåg redan då jag fick växelpinnen i handen att det med största sannolikhet inte skulle gå att ta igen försprånget vilket skulle betyda att ta in knappt 20 sekunder per kilometer. Att springa fem kilometer är dessutom en väldigt ovan distans för mig och jag upplevde initialt att starttempot var högt vilket dessutom förstärktes av att det var nerförsbacke. Efter någon kilometer hade jag dock hittat marchtempo och rullade på. Att det var mycket folk som jag passerade spelade ingen större roll då det var breda fina asfaltvägar och jag behövde bara ta ut kurvorna en aning. Värre blev det dock de sista 1.5 kilometerna in mot mål. Då smalnade grusvägen av och det blev brutalt tjockt på vissa ställen. Fick börja sicksacka som en galning och sprang dessutom rakt in i en tjej med jättestora hörlurar som två meter framför mig gjorde en elegant och totalt maskerad sidledsförflyttning. På denna sträcka hade det varit önskvärt med en ledarcyklist som plogade vägen en bit framför.

Hur som helst så tog jag in ungefär en minut av Vallentunas försprång men var aldrig nära att hota deras ledning. Vallentuna vann med 32 sekunder för oss och det kändes väl inte direkt kul. Sträckan hade jag tillryggalagt på 15:29 vilket med tanke på isolerad löpning och en hel del sicksackande var ok. Det som är lite märkligt med tidtagningen är nog att jag fick en del av min tid baserad på den löpare som växlade öer till mig. Hur svårt ska det vara egentligen att få korrekta mellantider? Kan man inte fästa ett chip på stafettpinnen och ha vissa zoner där pinnen måste föras över. Jag vet andra stafetter som har en liknande lösning och Bellman med tanke på dess enorma mängd anmälda lag borde kunna ha ekonomiska medel för att genomföra detta. Jag hade inte lättat på någon träning så benen var väl inte direkt superpigga. Hade alla i laget sprungit sex sekunder snabbare per sträcka hade vi tagit hem det men det går så klart inte att resonera på det sättet. Vallentuna gjorde en strong insats, var mycket jämnare än oss och var utan tvekan värdiga vinnare!

Helgen avslutades med ett långpass tillsammans med Coachen, Bergstedt, Sahlberg och Eklund. Vi snurrade runt i delar av Ursvik och Sundbyberg och lyckades skrapa ihop 30 km och en veckomängd på 14 mil.

2013-08-23

Löpsällskap

Dagen efter snabbdistansen i Ursvik var det lite segt i kroppen. Benen lite slitna efter ganska mycket mängd samt en del kvalité. Det som dock räddade dagen, benen och skallen var löpsällskapet i form av Sandra Eriksson som nyligen kommit tillbaka till Sverige efter friidrotts-VM i Moskva. Mycket spännande att höra hur hon haft det där borta. Själva loppet som hon sprang såg jag naturligtvis live och hade koll på men ett friidrotts-VM är som ni säkert förstår så oerhört mycket mer än bara tävlingen. Allt runt omkring från hotell, träningsmöjligheter, mat, övriga idrottare på plats osv. Spännande är bara förnamnet!

Eftersom bansäsongen lider mot sitt slut så flyttas även hennes fokus långsamt över mot lite längre distanser och terräng. Sandra är ju titelförsvarare på Lidingöloppet 30 km och jag håller tummarna för att vi får se henne på startlinjen om drygt en månad redo att försvara sin titel. För att logga ihop lite distans samt höjdmeter så jobbade vi oss från Sundbyberg till Ursvik där vi snurrade runt lite i terrängen innan vi avslutade passet med barfotalöpning på konstgräset bredvid motionsspåret. Det som var lite märkligt under passet var att området kring målgången vid Ursvik var avspärrat då vi kom tillbaka. Det var ett gäng polisbilar och poliser som dirigerade om den löpande trafiken bort från området. Vi förstod inte riktigt vad som var grejen men senare under eftermiddagen fick jag ett mess med en länk till en nyhetsartikel från Sandra. Tydligen hade en grupp skolbarn under sin friluftsdag i området hittat en rökgranat som de lämnat in till sina lärare som direkt hade larmet polisen och som i sin tur sedan spärrade av området. Mycket ska man vara med om...

2013-08-22

Dags för terräng

Efter en del banträning under sommaren och Enhörna Challange i backspegeln har jag nu ställt om fokus mot Lidingöloppet om lite drygt fem veckor. Följaktligen har jag avverkat merparten av mina rena distanspass i terräng för att komma lite till rätta med backstyrkan och få in flyt i ingång till backar, över krönen samt lite skarpa kurvor. Jag trivs mycket i just kuperad terräng då just förmågan att pressa i backarna är en av mina styrkor som löpare.

I onsdags var det dags för det första snabbdistanspasset förlagt till Ursviksterrängen. Ni som sprungit där vet att terrängen där är krävande och att man inte får något gratis i dess motionsspår. Jag värmde upp med löpning dit från mitt jobb och körde sedan en snabbdistans över 17 kilometer. Först körde jag 10an plus två extra kilometer i det nylagda (?) 7km-spåret. Snittet under dessa tolv kilometer var 3:38/km och det kändes riktigt bra i backarna. Under de avslutande fem kilometerna gjorde en fartökning och landade in dessa på 3:28/km. Av erfarenhet vet jag att just uppstartspass i terräng brukar vara ganska jobbiga. Farten finns där men förmågan att klättra i backarna saknas. Märkligt nog fungerade allt detta väldigt bra igår under snabbdistansen. Således en riktigt bra avspark mot Lidingö och kommande höstsäsong. Efter det att jag gick sönder innan Stockholm spär ytterligare på att jag är ruggigt peppad och motiverad.

2013-08-20

Tröskel- och maxtest

Springer man i 21 km/h +3° så möter man väggen ganska snabbt.
Foto: Frida Björkman


Helgen sparkades igång direkt på fredagseftermiddag med avfärd mot sommarstugan. Sommaren lider mot sitt slut och helgerna ser redan nu relativt uppbokade med löptävlingar och diverse aktiviteter för barnen (fotboll och simning). Denna helg såg dock relativt fri ut varefter vi passade på att njuta av det vackra vädret ute vid Sala.

Lördagens förmiddag spenderades vid en lekplats så barnen fick springa av sig lite. Sedan var det dags för mig själv att sticka iväg på ett distanspass runt Långforsen med lite extra korrigering för att få upp distansen. Därefter var det herrarnas marathon som jag självfallet avnjöt framför tv:n. Efter det handlade resten av lördagen om traditionella inslag vid sommarstugan som sauna, grillning och lite bokläsning.

Direkt efter frukost på söndagsmorgonen så var det hemresa. Anledningen till detta var att jag tillsammans med ALF (aka Olof) skulle delta i en forskningsstudie vid GIH. Testet som genomfördes nere i ett labb bestod av tre stycken delar, med tillhörande laktattester samt påmonterad Darth Vader-mask för att mäta andning mm. Den första var bara en lättare uppvärmning på en testcykel i med angivna effekt och rpm. Före och efter detta var det nålstick i fingret för laktattester. Därefter var det dags att bestiga det extremt lyxiga custom-made löpbandet som dominerade ytan nere i labbet. Löpbandet var extra långt och stabilt att springa på. Dessutom gick det att varva upp till 36 km/h med en maximal lutning på 15 grader vilket säkerligen skulle få Mo Farah (eller Bolt för den delen) att svettas lite.

Testets andra del var ett tröskeltest som bestod av fyra stycken delar. 4x5' @12/15/18/20km/h. Alltså fyra stycken 5 minuter-serier där hastigheten ökades från 12, 15, 18 och 20km/h +1°. Pausen mellan dessa var satt till en minut då det var laktattest. Märkligt nog genererade jag mindre syra i hastigheten 15 km/h (4:00 min/km) än i 12 km/h (5:00 min/km). Lärdomen av detta är att jag är mer optimerad för träning i farter kring 4:00 och att det således är ansträngande jobbigt att rulla runt i 5:00 min/km-tempo. Känslan under tröskelpasset var bra, det var först på de avslutande fem minuterna i 20 km/h som jag kände att jag fick ta i vilket inte är så konstigt då jag med marathonfokus tränar väldigt lite i dessa farter.

Klen uppvärmning på testcykel. Notera dottern i bakgrunden som hellre spelade på iPad.
Foto: Frida Björkman


Några minuter senare var det dags för den sista delen på testet var det fruktade maxtestet. Här misstänkte jag att skulle få bekänna färg ordentligt då jag inte är van att tugga särskilt mycket mjölksyra utan mestadels jobbar med längre intervaller med mål att förbättra uthålligheten. Maxtestet ökade farten varje minut till en viss gräns där sedan lutningen ökades. Se skissen nedan: 1': 14 km/h +1°
2': 16 km/h +1°
3': 18 km/h +1°
4': 19 km/h +1°
5': 20 km/h +1°
6': 20 km/h +2°
7': 20 km/h +3°
8': 21 km/h +3°
osv...

Fram till minut fem var det ingen ko på isen men sedan började det svida på lite. Jag brukar normalt sett trivas bra med lutning så den orsakade inte så mycket slitage men att pressa 20 km/h +2° är inte riktigt det jag är van vid vilket jag snabbt blev varse. Olof agerade coachrollen på ett utmärkt sätt och kom med lite direktiv och pepp under testet. Mot slutet minns jag inte riktigt vad ha sa men jag tror det var något i stil med att springa stort och starkt. Den sjunde minuten som avverkades i 20 km +3° höll jag någorlunda flytande fram till 6:30 sedan blev det dock en riktigt sluggfest sista biten in. Då alla kraftreserver var förbrukade och Olof hade lagt sin beskyddande arm bakom mig för att eventuellt plocka upp mig som ett korthus visade klockan 7:04, maxpulsen 195 och MaxHLa var 14.71 mmol/L. Testvärdet jag fick efteråt blev 81.2. Jag har aldrig gjort några liknande test tidigare och har således inget att jämföra mig med. Vi får se om jag genomför något i framtiden för att se hur träningen biter. Det som testet visade att jag inte var så vass på var min löpekonomi som kan förbättras, alltså slösar jag en del syre/energi i onödan under löpningen. För att förbättra detta måste jag stärka upp bålstyrkan mer för att då tröttheten slår till kunna upprätthålla en god hållning och därmed hålla uppe löpekonomin. Även om det inte är den mest roliga och stimulerande träningen så är det skönt att få ett besked om att det finns mycket att förbättra inom det området.

Under kvällen körde jag lite lätt distans för att skölja bort dagens tidigare syrafest. Märkligt nog hade jag vid läggdags mest ont i fingertopparna och inte i benen som man skulle kunna tro. Alla de där nålsticken för laktattesterna hade satt sina spår...

I slutet av tröskeltestet 20 km/h +1°. Kändes ok.
Foto: Frida Björkman

2013-08-17

Enhörna Challenge 2013

I onsdags var det dags för årets första bantävling. Den första sedan SM i fjol på Stockholm Stadion. Efter skadan innan Stockholm Marathon hade jag loggat sex veckor löpträning och lika många banpass. Som vanligt är det alltid svårt att gå från marathonfokus med mycket landsvägslöpning och långa intervaller till banans tartan och snabba intervaller.

Under veckorna under semestern som spenderades hemma i Sverige lyckades jag lyxa till de flesta av banpassen med sällskap av Uhrbom och Ullevi-Fredrik men då jag väl begav mig över till Finlandslandet fick jag nöta tartanintervallerna för egen maskin vilket både är tyngre och svårare att göra då man inte får sparring och draghjälp. Länge velade jag mellan Enhörnas 10000m-lopp och Midnattsloppet samma vecka. Jag erkänner utan omsvep att backarna och landsvägarna på Söder lockade och passade mig mycket bättre än ett banlopp. Men Coachen stod på sig och tyckte att det var dags att göra en bra tid på bana och få lite tartankänning, landsvägsmillopp kryllar det av. 10000m-loppen växer dock inte på trän. Till slut gav jag efter och stälde in siktet mot 25 tartanvarv.

Platsen för Enhörna Challenge var satt till den klassiska platsen Södertälje IP där det svenska rekordet för 10000 m är satt av Jonny Danielsson 1989 med tiden 27:55. Eftersom trafiksituationen från Norrort till söder om Stockholm är helt katastrofal nu med alla vägarbeten så valde jag att ta mig dit med pendeltåg istället. På tåget mötte jag upp Coachen och tillsammans med klubbkompisen Korchak tog vi oss fram till idrottsplatsen där vi mötte upp några trevliga och välbekanta ansikten.

Ullevi-Fredrik skulle agera hare åt Umeås Andreas Fahlén som känt sig i bra form och därmed efterfrågat ett tempo runt 3:04-3:05/km. Jag själv var betydligt mer osäker på form och kapacitet och valde ett lite lugnare öppningstempo. Respekten för banlöpning och den mentalt svåra distansen 10000 med sina 25 varv är minst lika påfrestande som för skallen som för benen.

Strax innan start hade det börjat skymma svagt och det var väldigt lite vind, perfekta löpförhållanden med andra ord. Det blev dock lite krisigt precis innan start. Då jag med sju minuter kvar byter om till linne, shorts och tävlingsskor så upptäckte jag att jag glömt fästa upp nummerlappen på linnet. När jag väl bytt om och fått nummerlappen på plats så var det klent med tid och jag hann inte med några tempostegringar utan fick ta mig direkt till starten och uppropet.

Lite orolig över att jag skulle slamma upp direkt i början av loppet pga de uteblivna tempostegringarna och låg puls men uppenbarligen var redan flåset lite i gasen då jag blivit lite nervös av stressen kring detta. Starten gick och Ullevi tog planenligt täten och ledde oss genom det första varvet på 76'' vilket var lite för lugnt varefter det andra varvet blev klart snabbare ner mot låga 72''. Efter det stabiliserades farten och landade på runt 74''. Vid två kilometer hade farten legat runt 3:04/km och i samband med detta började Ullevi och Fahlén sakta dra ifrån tillsammans med John Kingstedt. Jag la mig i rygg på Oskar Majling med Daniel Lund i släptåg. Jag mins att jag inledningsvis tyckte tempot var ganska uppskruvat och jag var osäker på hur hårt det slet på mig. Coach Lamas skrek förtjänstfullt ut passertider vid varje varv vilket gjorde att jag hittade flyt och rymt i löpningen samt behöll fokus. Ganska exakt vid tre kilometer tappar Majling plötsligt ordentligt med fart men ungefär samtidigt hade jag börjat komma upp lite i flås och tyckte att tempot kändes ganska komfortabelt och kontrollerat. Tillsammans med Lund växeldrog vi varandra med att dra mellan ett och två varv vardera och hade ett riktigt bra samarbete.

5000 m passerades på 15:32 och ungefär här insåg jag att det borde gå att försöka pressa sig sista hälften med en måltid mot låga 31 eller allra helst strax under. Målsättningen innan loppet var att få en bra genomkörare och värdemätare om hur det stod till med form och tempo. Mellan 5000 m och 7000 m sjunker dock farten något, det är tröttheten som långsamt börjar göra sig påmind i kombination med att det fortfarande är mer än tolv varv kvar att löpa och skallen protesterar lite. Jag skulle inte kalla det en svacka men efter att ha studerat varvtiderna från loppet lite så är det här några onödiga och dyrbara sekunder fallet bort. Ullevi, Fahlén och Kingstedt hade sakta men säkert dragit i från och hade knappa 100 m på mig och Lund. Efter knappt 7000 m ser jag dock att Kingstedt fått släppa ledarklungan och nu tappar stadigt tempo. Med 2400 m kvar att löpa plockar vi upp honom och det blir kort därefter min tur att agera draglok. Kingstedts tränare (Synnerman) ropar ut direktiv åt honom att följa med i vår klunga och han lägger sig i släptåg. Med fyra varv kvar borde det vara min tur att bli avlöst med farthållningen men jag känner att Lund och Kingstedt har fått ge någon meter och svagt börjat att sladda. 1600 m är en ansenlig distans att påbörja en långspurt på men eftersom jag kände att jag hade det ganska gott ställt med krafter kvar så beslutar jag mig för att göra ett försök och lägger i en till fartväxel. Det är inte någon kraftig fartökning men det räcker för att skapa en lucka och sakta dra ifrån. Sista kilometern har jag runt 3:00-tempo och lyckas således springa ikapp lite av den tid som gick förlorad mellan den femte och sjunde kilometern. In i mål som tvåa med tiden 31:03.7m vilket jag var väldigt nöjd med och dessutom lite förvånad över. Med lite distans till resultatet så är jag naturligtvis lite besviken över att jag inte kunde grisa på hårdare och gjort sub31 men sett över hela loppet hade jag en positiv känsla nästan hela tiden och det blev aldrig så där jobbigt som det ibland kan bli på ett 10000m-lopp. Hade jag begripit att form och kropp skulle svara upp så bra hade jag nog vågat mig på en tuffare öppning ner mot låga 15:20 halvvägs och sedan försökt landa in en bit under 31 i mål.

Med tanke på skador och förberedelser måste jag dock vara både nöjd och lättad med resultatet och det ger mig både självförtroende och andrum inför den kommande träningen under hösten vars första stora mål är Lidingöloppet. Det skulle vara riktigt intressant med ett till 10000m-lopp på SM för att försöka vässa ner tiden ytterligare men tyvärr är jag bortrest med jobbet på en konferensresa till Svalbard i år så det krockar. Verkligen olyckligt.

Vad gäller segern på loppet så gick den ohotat till Fahlén som sprang i mål på finfina 30:35, ett ordentligt pers för honom. Ullevi-Fredrik gick som en klocka och drog honom i 8000 m innan han klev av. Sista 2000 m fick Fahlén således göra på egen hand.

Resultaten »

2013-08-14

Tävlingsdags

Snart dags att bege sig hemåt för en lättare middag. Därefter är det avresa mot Södertälje och Enhörna Challange samt den svåra distansen 10000 m. Länge velade jag mellan att springa detta lopp eller Midnattsloppet kommande lördag. Egentligen passar de tuffa backarna mig bättre än slät tartanlöpning men eftersom merparten av de kvalitetspass jag genomfört nu under semester har varit på just bana så är det väl lika bra att se hur det står till med banform och speed.

Normalt sett brukar det vara ett 10000m-lopp i slutet på augusti som förprepp till SM men i år kommer jag vara bortrest just under SM-helgen vilket också egentligen minskade behovet av att genrepa på bana. Men eftersom det går så pass få 10000m-lopp på bana under en säsong så tyckte Coachen att siktet skulle ställas mot just denna tävling och eftersom jag är en så snäll adept så följer jag hans direktiv. Jag är dock mycket osäker på hur det står till med formen. Det är så oerhört lätt att jämföra sig mot sina bästa bantider. Med tanke på marathonfokus och skada innan Stockholm Marathon så är jag lite försiktig med mål och ambitioner. Förhoppningen är att få ett hyfsat bra resultat som visar att träningen går åt rätt håll mot främst Lidingöloppet och sedan en kommande höst/vinter-mara utomlands. Det ska också erkännas att jag har en väldigt stor respekt för distansen 10000m. Den är otroligt svår att bemästra. Skalle, ben och flås ställs på yttersta prov och det är bara att hoppas att alla komponenter levererar. Är det någon av dessa som inte gör det blir det ofta fruktansvärt jobbigt att borra runt 25 varv med en lagd ansträningsnivå precis runt vad man klarar av.

Nåväl, ingen idé att fundera för mycket utan helt enkelt bara ta sig dit, värma upp och göra så gott man kan. Återkommer med rejsrapport.

2013-08-12

Semestern över

Semestern 2013 är över och vardagen är tillbaka. Det känns lite sorgligt och samtidigt overkligt att efter fem fantastiska veckor återvända till jobbet och ta itu med alla arbetsuppgifter. Tacksamt nog är det ganska hektiskt direkt så jag hann knappt känna efter utan det var bara att sätta igång. Kanske lika bra. Eller som en kollega tidigare uttryckte sig: Nu är det bara 365 dagar kvar till nästa semester.

Hur som helst så måste semestern sammanfattas med sol och värme. Det har varit kanske den bästa semestern hittills, åtminstone väderleksmässigt. Förra sommaren regnade mestadels bort. Vi i familjen hade tur då halva semestern då tillbringades i Finlandslandet och där bjöds det på ryssvärme. Men i år var det sol nästan varenda dag. I fredags begav vi oss hem från Finland tillsammans med Farmor och Farfar som mötte upp oss i Helsinki på deras kryssning. Helgen spenderades med att packa upp, fylla kyl och frys samt hantera tvättberget. Jag själv belönade mig med en vilodag i söndags. Det var den första sedan skadan innan Stockholm Marathon så med över tio veckors träning i följd så var det nog både klokt och skönt att ge benen lite ledigt.

2013-08-08

2x(2000/1000/600/400m), 2000m

Näst sista kvällen här i Finlandslandet innan morgondagens hemresa. Det är inte bara slutet på vistelsen här som lider mot sitt slut, så gör även semestern. Jag skulle inte riktigt kalla det för mental kris än men det är banne mig inte långt borta nu. Kanske om någon dag inser jag att all härlig ledighet snart är över och det är comeback till vardagen igen.

Nåväl, lika bra att passa på att njuta så länge som möjligt. En liten återblick på de fem veckorna av semester kan även vara på sin plats. Och vilken sommar det varit. Under alla dessa veckor har det varit helt galet varmt och vackert väder. Det har regnat två gånger och när jag då varit ute och sprungit var det rent av befriande att få lite regnstänk i ansiktet. Jämför man denna sommar mot fjolårets så är det en ganska stor skillnad då det regnade en hel del. Men att det nästan rakt igenom varit så varmt det är bara att tacka och ta emot. Kanske fick vi denna sommar som kompensation för den kalla och råa våren?

Efter att mitt tusingpass på tartanen i måndags inte gick så bra som jag hade önskat beordrade Coachen lite mindre mängd under tisdag och onsdag med förhoppningen att benen skulle vara lite piggare och rappare till veckans andra tartanpass.

Termometern visade knappa 30 grader och jag försökte vänta ut värmen så länge som möjligt innan jag jogga ner till vallen men 17:30 var jag tvungen att pipa iväg och kvicksilvret visade då 27 grader. Visst, det var svag vind men inte mycket till moln på himlen så väl på plats på tartanen så nästan dallrade luften. Bara ta sig i kragen och visa lite karaktär. Jag var lite nervös inför passet då jag ville ha en bra genomkörare idag utan att plåga mig fördärvad.

På vallen var det fullt med juniorer som tränade friidrott. De körde höjdhopp, längdhopp, lite häcklöpning och så klart spjut. Ett knappt 20-tal åttaåringar tränade spjut med små platsspjutattrapper vilket såg kul ut. Sådant här sker bara i Finland. Spjut är stort här och med tanke på hur de unga drillas så känns deras återväxt säkrad inom denna friidrottsgren åtminstone.

Själv hade jag varierade längder på mina intervaller enligt: 2x(2000/1000/600/400m), pj: 1'+200, 30''+200m, 200m, sp: 1'+200m, 2000m. Alltså inledde jag med två serier i fallande längd men ökande fart enligt 2000m, 1000m, 600m och 400m. Första serien gick snabbare än plan men jag kände mig ganska fräsch efter den serien och kunde faktiskt öka ytterligare under den andra. Riktigt fina tider på intervallerna vilket fick mig på gott humör. Efter de två serierna väntade en avslutande 2000ing som ställde krav på både flås, ben och skalle. När kroppen börjar bli trött och flåset redan är ansträngt och man ska jobba sig igenom 2000m solo på bana sätts skallen verkligen på prov. Fem varv som kan te sig nog så långa. Stoppade huvudet under armen och rullade runt, öppnade med ett lite lugnare varv för att inte parkera för tidigt och kunde sedan öka tempot successivt under de fyra återstående varven.

Som jag skrev tidigare var det rakt igenom bra tider, alla betydligt snabbare än den initiala skissen och framför allt att jag gjorde det i värmen var ett bra tecken på att den reducerade mängden de två senaste dagarna hade en riktigt bra och positiv effekt för återhämtningen. Och framför allt viktigt för skallen att få dessa avstämningar ibland, självförtroendet stärks ordentligt.

2013-08-07

Tusingar

I slutet på semestern men mitt i rådande värmebölja här i Finlandslandet försöker jag genomföra några banpass i hopp om att vässa upp snabbheten lite till kommande höstsäsong.

På hemmaplan i Sverige har jag haft turen att få sparring och draghjälp av Ullevi-Fredrik och Uhrbom men här i Finland är det klenare med sällskap. Alla distans och intervallpass har jag fått genomföra på egen hand. Under distanspassen går det väl an men på de snabbare passen saknar jag löpksällskapet och måste således pressa mig igenom intervallerna ensam.

I måndags var det rivstart på träningsveckan med banintervaller. På grund av kvällskativiteter med familjen var jag tvungen att genomföra passet mitt under eftermiddagen. Detta är så klart inte optimalt när det är 26-27 grader i skuggan. Visserligen var det knappt någon vind och molnigt men värmen påverkade ändå en hel del. Skissen från Coachen såg annars fantastiskt ut. Tusingar! Inte tio som jag hade hoppats utan tolv men jag tänkte inte protestera. Ett sådant här pass får jag max en gång per år så det är bara att njuta och hoppas Coachen glömmer bort att han bjussat på ett sådant här pass så man får springa ett till.

Skissen var 12x1000m @3:07->3:02, pj: 200m @52'' med skobyte efter sex intervaller. Sagt och gjort så brände jag av några tusingar men kändes ganska omgående att benen var sega och att jag påverkades mer än jag hade räknat med av värmen. Under skobytet efter de sex inledande tusingarna var jag rejält sliten och insåg då att det inte skulle vara lönt att slugga igenom ytterligare sex stycken. Istället skar jag ner passet till tio tusingar med en avslutande 400ing i snabbare tempo. Väldigt trött mot slutet av passet och det var på håret att jag ens tog mig igenom de tio intervallerna. Snittfarten var inte så mycket att hurra men samtidigt inte katastrofalt. Däremot känslan under passet var dock inget vidare. Hade jag förstått att värmen skulle påverka så mycket och att benen var så pass slitna efter sommarens mängdökning så skulle jag nog justerat ner tempot en aning. Nu fick jag istället jogga hem och gnissla tänderna en aning. Aldrig kul att inte kunna matcha en skiss som Coachen gjort. Men skam den som ger sig. På torsdag är det dags igen och då hoppas jag på mildare väder och piggare ben.

2013-08-04

Löpträning

Venla och Alvar tränar löpning tillsammans.

Dagarna flyter ihop lite här i Finlandslandet. Det är nästan uteslutande soliga dagar med värmebölja och således alldeles fantastiskt väder för att ha just semester. Aktiviteterna har bestått av fotboll, bad och lite besök och lek tillsammans med barnens kusiner. Än är det en veckas semester kvar innan det är comeback på jobbet som gäller. Med andra ord kan jag hålla tillbaka den värsta krisen men inom några dagar går det väl upp för både skalle och kropp att det snart är slut på den härliga semestern.

Venla sträcker ut.

För min egen del får jag lite extra tid över att träna på, eller framför allt att återhämta mig på. Efter att ha dragit i gång löpningen efter skadan innan Stockholm marathon så har jag långsamt växlat upp mängden och intensiteten. För några veckor sedan var jag tillbaka på normal nivå och ligger nu på lite drygt 14 mil i veckan med två eller tre bra kvalitetspass. Den ofta extremt pressande värmen gör att det går åt lite mer energi än normalt att logga milen per dag men eftersom jag sedan ofta i lugn och ro kan återhämta mig efter passet så går det jämnt upp.

Alvar gillar att springa!

I fredags körde jag veckans andra banpass och denna gång hade Coachen skissat upp en hel fasligt massa 400ingar. Att springa så pass korta intervaller som 400 m är för mig ganska ovanligt och när det ska köras 20 stycken sådana på bana är det lite svårt att avgöra vad som är en rimlig fart. Skissen var 2x(10x400m) pj 200m @50-52", Sp: 2' + 200m. Eftersom familjen var på besök hos en av Mamma Marikas systrar så sprang jag intervallerna på idrottsplatsen Eläintarhan kenttä som ligger ett stenkast ifrån Olympia stadion i Helsinki. Lite besvärande blåst och som vanligt en pressande värme. Jag tyckte egentligen att det genomgående under intervallerna kändes lite kantigt och stelt vilket kanske kan bero på mycket mängd de senaste dagarna. Hur som helst så snittade jag in de tio första 400ingarna på 69'' och den andra serien på 70''. Jag vet inte riktigt hur jag ska ranka passet men utfallet var åtminstone snabbare än vad skissen från början sa. 69-70 sekunder på 400m är omräknat till ren kilometerfart 2:52-2:55 och det är jag inte van vid alls. Förhoppningen är i alla fall att vässa upp lite snabbhet som jag sedan kan ha nytta av på de lite längre distanserna framöver.

Ska man springa fort måste man hålla tungan rätt i mun!