2013-09-26

Tankar inför Lidingöloppet

På lördag är det dags igen att forcera sig runt Lidingöloppet, dess terräng och backar. Jag lovade att kort nämna de svenskar som jag tror kommer slåss om de främsta placeringarna. De utländska löparna fäster jag egentligen inte så stor vikt vid, dels har jag ingen koll på dem och dessutom är de afrikanska löparna i en egen klass för sig och springer egentligen cirklar kring sina konkurrenter.

Jag själv har haft näst intill perfekta förberedelser inför loppet. Sedan stressreaktionen inför Stockholm marathon så har jag sedan juli fått vara hel och frisk och tränat på utan uppehåll. Med mina 31:03 på 10000 m under Enhörna Challange fick jag ett bra kvitto på att speeden var ok och sedan dess har nästan all kvalitésträning avverkats i terräng med syfte att stärka backkapaciteten. Känslan inför loppet är nästan den samma som inför 2011 då också alla förberedelser gick bra. Då fick jag dessvärre inte till det under tävlingen och var ganska besviken efteråt. I fjol däremot drog jag en baksida på låret några veckor innan loppet och satt av all viktig förberedelsetid på trailern nere i källaren. Veckan innan loppet kunde jag lätt börja löpa igång igen och beslutet att starta tog jag så sent som kvällen innan. På startlinjen hade jag som mål att inte göra bort mig och måste erkänna att jag var väldigt förvånad över hur lätt allt kändes under loppet och att jag persade med nästan en minut. Alltså, oavsett förberedelser så brukar utfallen på loppet variera en del. Jag har dock bra självförtroende inför årets lopp och kommer göra ett seriöst försök att nå den där irriterande 1:45-gränsen som jag tycker att jag borde ha kapacitet att nå.

Tyvärr har både Musse och Kleist fått kasta in handduken inför årets start. Framför allt Musse hade varit kul att följa och borde rimligen kunnat utmana de snabbaste afrikanerna under loppet. Även Kleist är stark i tuff terräng och är just nu sverigeetta på halvmarathon-distansen. Verkligen tråkigt att ingen av dem springer (även om Kleist aviserat att han kommer springa 15km-klassen istället).

I deras bortfall tror jag att förste svensk över mållinjen blir David Nilsson. Han har mängden då han fokuserar på marathon och är även rutinerad i terrängen runt Lidingö. Med sina höga 1:06 från halvmaran i Norge förra veckan visade han att formen är riktigt god. Frågan är bara hur snabbt han återhämtat sig från det loppet.

Bakom David blir det lite hårdare men en kille jag personligen hoppas mycket på är Lars Södergård som kanske är den löpare som gjort störst framsteg av alla elitlöpare i år. Hans 29:43 talar sitt tydliga språk. Frågan är hur Lars hanterar backarna och den för honom lite ovana längre distansen. Andra löpare som visat form under senare delen av sommaren och början på hösten är Henry Gross, Johan Strand och Andreas Fahlén. Även Jonas Buud blir att räkna med. Rutin och uthållighet har han så det räcker och förhoppningsvis finns det lite speed också i påkarna. Personligen hoppas jag kunna bilda klunga med några av dessa löpare och gemensamt jobba mot en bra sluttid. En liten joker i sällskapet blir Lars Johansson som kämpat med skador hela säsongen. Jag är inte säker på att han dyker upp till start men gör han det blir han självklart att räkna med.

2013-09-25

Behandling och vila

Vilan och lättningen inför Lidingöloppet har börjat nu. Det är inte lätt men någon måste göra den och ansvaret faller föga överraskande på mig.

Igår (tisdag) genomförde jag det sista fartpasset innan tävlingen. Det var korta ryck genom Ursviksterrängen som gällde med fokus på att springa avslappnat och att sätta tekniken uppför och nerför backarna. Skissen var 3/4/5/4/3', pj: 2'. Allt kändes bra och jag kunde flyta fram kontrollerat. Ute var det kyligt och höstlöven låg spridda utmed banan, noga att sätta ner fötterna ordentligt så man inte åker på en stukning så här nära på loppet.

Idag (onsdag) var det behandling hos Salov för att serva upp ben och rygg. Terrängen sliter inte lika hårt som att nöta asfalt så det mesta kändes ok i kroppen och Salovs hårda nypor pressande inte fram så många tårar i mina ögon som de normalt sett brukar. Till på köpet var det vilodag också vilket jag hoppas gör att kroppen absorberar vilan extra mycket.

Inte mycket tid kvar att vinka på nu innan tävlingen på lördag men jag lovar att skriva ett par rader innan rejset om de förmodade svenska toplöparna, deras chanser och kapacitet.

2013-09-23

Sommarstugebesök

Ganska hektiskt och intensivt på jobbet nu de senaste veckorna och därför var det extra skönt att under fredags kvällen sätta kurs mot sommarstugan i Salastaden för välbehövlig avkoppling i skog och mark. Då vi anlände på fredagen var det redan mörkt och det är vid dessa tillfällen det blir allt mer påtagligt hur snabbt solen nu går ner. Ändå lite mysigt att komma fram till landet med den mörka skogen runt omkring och sedan tända upp stugan, lägga barnen och varva ner.

Lördagen bjöd på fantastiskt vackert höstväder. Solsken och svag vind, knappt man trodde det var sant. Morgonen inleddes med lite bokläsande utomhus innan Farfar och Elias anlände. De hade stannat kvar då Elias hade fotbollsträning på fredagskvällen. Därefter begav sig familjen vidare till idrottsplatsen där vi spelade lite fotboll tillsammans med barnen.

Efter lunchen var det mer avkoppling på schemat i det härliga vädret. En stund senare på eftermiddagen var det dags för det sista riktigt hårda passet innan Lidingöloppet. Efter de senaste terrängpassen så är jag ganska säker på min backkapacitet men behövde få en liten genomkörare och kvitto på hur det stod till med speeden på de flacka partierna. Coachen skissade otroligt nog upp tolv stycken tusingar som skulle avverkas i ett tempo strax över 10KP, alltså inget milpressande utan aningen långsammare. Jag tog mig ut till en slingrande grusväg runt Långforsen som är relativt flack. Väl där påbörjade jag passet enligt 12x1km, pj: 1' @4:15. Den första var lite ovan och kantig men sedan lossnade det och jag kunde glida igenom de tio första med riktigt bra känsla utan att förta mig. De två sista var aningen tyngre men hela tiden kontrollerade och det fanns betydligt mer att kasta in om det hade behövts. Även pulsvärdena visade samma sak vilket gjorde att jag la ansträningsnivån på en bra nivå. Snittet för de tolv tusingarna blev 3:06 vilket var klart snabbare än jag hade räknat med. Kanske för snabbt men eftersom jag inte behövde pressa så var det nog ok. Som sig bör avrundades lördagen med vedeldad sauna, grillning och sedan lördagsmys med barnen.

Söndagen bjöd inte på lika vackert väder som lördagen men jag och Elias hann sticka ut på ett lättare distanspass innan vi pep tillbaka. Efter lunch var det dags att packa ihop och bege sig hemåt. Lite bittert att lämna sommarstugan för den här säsongen men nästa vår blir det återbesök. Söndagen var som vanligt en fullspäckad dag. Efter hemkomst var det matshopping och därefter uppackning innan barnen skulle till sina tekniksim. Alla trötta men samtidigt nöjda på söndagskvällen.

2013-09-20

Helgplaner

Egentligen inte mycket att rapportera. Benen har känts fortsatt väldigt bra denna vecka och så jag försöker bara rulla igenom passen nu och försöka hålla mig frisk och hel. Veckans andra kvalitetspass planerar jag att genomföra under helgen då vi befinner oss i Sala och sommarstugan. Av någon outgrundlig orsak mottog jag Coachens skiss för detta pass som stavades tusingar. Mycket märkligt men jag är inte sen att avböja. Brukar bara få ett eller två sådana endorfinpass per säsong så det gäller att skärpa till sig när tillfälle ges. Sommarstugesäsongen lider tyvärr mot sitt slut och det gäller att njuta av denna sista visit för 2013. Turligt nog ser vädret ut att bli ganska bra då det varit betydligt mera höstigt under veckan. Aktiviteter under helgen är alltså löpning, fotboll med barnen, grill och vedeldad sauna. Inga konstigheter.

2013-09-18

Bra ben

Det gick fort men nu är hösten här med besked. Veckan inleddes med hällregn och gråmörk himmel. Turligt nog har det varit uppehåll under eftermiddagarna då jag kört dagens första distanspass. Märkligt nog har benen sedan söndagens långpass varit oroväckande lätta. Det kan ju antingen betyda att man missat formtopningen innan Lidingö, fast det tror jag inte då jag inte gjort någon lättning än. Eller så betyder det att barnen dragit hem tillräckligt med fientliga bakterier från skola och dagis och att mitt immunförsvar till slut brakar ihop. Det kan konstigt nog bli så att kort innan en sjukdom så känns kroppen tipptopp och man bara leker sig igenom passen. Sedan slår klubban till och man får inta horisontellt sängläge.

Idag var det backpass kommenderat på bandet hemma i källaren. Anledningen till detta är att denna vecka är extremt tuff då det är tre föräldramöten på skola och dagis. För att få allt att gå ihop då med träning, jobb och barnens övriga aktiviteter så måste allt planeras in i minsta detalj och det finns inget utrymme för oförutsedda händelser. Vi har även fått hjälp av Farfar som tar Venla till hennes fotbollsträning vilket så klart underlättar mycket.

Då Mamma Marika var på föräldramöte ikväll var jag delvis ensam hemma med barnen. Jag kunde därför inte köra mitt kvalitetspass i terrängen utan fick köra det på löpbandet. Skissen var 4x3km där farten sänktes för varje kilometer i varje serie medan lutningen ökades. Jag genomförde ett liknande testpass innan fjolårets Lidingölopp och fick då slita på en del för att ta mig igenom det. Skillnaden idag var enorm. Jag lekte mig bokstavligen igenom passet, till exempel var min maxpuls under passet lägre än snittpulsen för vissa intervaller jämfört med fjolåret. Så precis som jag skrev inledningsvis så blev jag direkt orolig för att nåt är mysko med kroppen och att jag inom kort kommer ligga däckad i någon influensa. Den som lever och tränar får se.

2013-09-16

Åter helg

Den gångna helgen var markant lugnare än den innan. Visst var det en hel del aktiviteter men nu var Mamma Marika tillbaka på hemmaplan och allt blir så klart lättare då.

Lördagen inleddes med fotbollsturnering för Elias. Skörden blev tre matcher, tre vinster och tre mål. Allt goda ting är tre. Jag avverkade tre set om sex kilometer som var det jag hann skrapa ihop i pauserna mellan matcherna. Inte optimalt men eftersom det inte fanns några andra möjligheter att logga lite mil så fick det duga. Efter turneringen var det lite matshopping, hårklippning innan vi faktiskt hann med lite relax i vardagsrumssoffan och tv-spel. Mycket uppskattat.

På söndagsförmiddagen åkte jag över till Enebybergs IP där jag mötte upp Lars Södergård, Uhrbom och Linus Nilsson. Mäkta trevligt sällskap och som ni säkert förstår fanns det en hel del att prata om. Lars hade nyligen mosat in 29:43 på 10000m under SM och det måste man så klart höra alla detaljer om. Sedan hade vi Uhrbom som alltid står i händelsernas centrum. Först Finnkampen förra helgen och sedan Stockholm halvmarathon dagen innan. Även Linus som haft en besvärlig säsong hade en del att berätta så de två timmarna ute i terrängen gick väldigt snabbt. Eller alltså, tempot var kontrollerat men den upplevda tiden under långpasset gick fort. Ja, ni förstår precis vad jag menar. Med knappa halvtimmen kvar började Lars bli lite rastlös och ville testa hur benen svarade på en tempoökning ner mot tilltänkt tävlingsfart inför LL. Uhrbom hade redan vikit av och Linus backade ur så ansvaret förr på mig. Dessutom skulle jag inte hitta tillbaka till parkeringen om jag inte hade Lars under uppsikt så det var bara att ta rygg på honom så länge ben och bränsle räckte. Ganska segt under denna fartökning men jag hade ändå 15 mil loggat under veckan med två bra kvalitetspass vilket fick räcka.

2013-09-13

Det stundar helg

Fredagar är alltid uppskattade dagar. Arbetsveckan går mot sitt slut och man har lite ledighet att se fram emot då man kan spendera mer tid med familjen och även hinna träna lite utan stress. Nu är det kanske lite si och så med stressen. Allt eftersom barnen levlar upp i levandsår drar de på sig allt fler helgaktiviteter. Det är allt från fotbollsturneringar, kalas, simträningar och annat jox. Nåväl, det gäller att vara påhittig och ta tillvara på de små luckor som uppstår mellan alla dessa och sedan likt en spottkobra hugga när öppningen uppenbaras.

Denna helg är det inga kalas men dock fotboll och simning som står på programmet. Även nästa helg är det fullt med övriga aktiviteter men då har vi bestämt oss för att isolera oss från allt detta och åka förbi sommarstugan en sväng vilket förmodligen blir sista visiten innan den stängs för den kommande vintern. Vad gäller träningen så är det fokus på en del mängd och långa sega snabbdistanser i terräng. Allt för att höja backkapaciteten och förmågan att behålla tempo och intensitet i en varierande banprofil. Jag brukar nästan aldrig träna på backe, dvs att maxa upp för en backe och sedan svagt jogga nerför. Istället brukar jag välja och föredra en ryckig slinga, helst med en del knixiga svängar. Detta efterliknar mer den tävlingssituation som uppstår på tex Lidingöloppet. Det böljar upp och ner och löprytmen störs hela tiden. Att ha en förmåga att växla steglängd, forcera kontrollerat uppför och släppa på nerför är avgörande för om det blir ett lyckat lopp eller inte. Att bara max upp för en stygg backe är väldigt långt i från en tävlingssituation och har väldigt sällan gett mig en bättre backkapacitet.

Fredagen avslutades således med en längre snabbdistans i Ursvik. Jag körde på i knappt 9.5km innan jag fasade in mig på 3x2.5km. 2.5km-slingan är väldigt krävande och det är tunga backar uppför och en hel del mindre backar som hela tiden bryter av möjligheten att återhämta sig och sträcka ut på steget. Planen för dessa var att successivt öka tempot vilket föll väl ut. Totalt skrapade jag ihop cirka 17 km i högre tempo där snittfarten hamnade runt 3:35/km. Totalt med uppvärmning och nerjogg fick jag ihop 22 km innan jag cyklade hem och tog helg.

2013-09-11

Återvänder till terrängen

Efter helgens hektiska schema och dramatik kändes det skönt att få logga några rutinmässiga träningspass innan det i tisdags var dags att skärpa till farten lite extra och bege sig till Ursvikterrängen för att fortsätta grundandet inför Lidingöloppet. Egentligen bara två hårda veckor kvar på programmet innan den sista veckan innan tävling dras ner på mängd och intensitet en aning och istället fokuseras på kost, sömn och återhämtning i största allmänhet. Alltså bara ett fåtal nyckelpass kvar att vässa upp formen och terrängkapaciteten ytterligare.

Tack vare mycket god sparring i terrängspåren av Ullevi-Fredrik har mina kvalitetspass dels gått riktigt bra och dels avverkats markant snabbare än både skissen angett samt jag siktat på. Självklart en svår balansgång då att inte pressa på för hårt och dra på sig någon onödig skada. Detta skedde förra året då jag med tre veckor kvar till tävlingen drog en baksida och tvingades upp på cykelhelvete. Beslutet att starta på loppet tog jag kvällen innan men märkligt nog var ben och skalle i perfekt harmoni trots de miserabla förberedelserna och perset hyvlades ner med knappt en minut.

Detta pass började med en riktig kris. Upptäckte kort innan avresa från jobbet att jag glömt klockan hemma. Eftersom jag nästan åker förbi Coachen då jag tar mig till Ursvik chansade jag och ringde honom i hopp om att kunna låna en klocka av honom. Detta visade sig vara rena lyckokastet då Coachen precis var på väg ut men hann lämna över sin klocka till mig som jag naturligtvis tacksamt tog emot. Att springa distans utan klocka går väl ann (även om jag inte gillar det) men att pressa intervaller och snabbdistans utan klocka det skulle verkligen inte varit optimalt.

Skissen denna gång bestod av ett varv på 10km-slingan och sedan fem stycken avslutande terrängtusingar med pausjogg på 30''. Landade in den första milen med 3:39-snitt vilket kändes kontrollerat. Därefter väntade tusingarna som gick på bitvis svårlöpt underlag. Inte så kuperat men slingrigt och ojämnt underlag vilket påverkade teknik och flyt markant under dessa. Tusingarna hamnade mellan 3:11 och 3:17 vilket var helt ok.

2013-09-09

Helg med Finnkamp och extra allt

Uhrbom, dagen efter dagen U. Nu mer lite mer vätska i systemet.

Eftersom Frun min skulle sticka iväg på en konferensresa till Norge från och med fredag och sedan över helgen så hade jag inget annat väl än att genomföra veckans andra kvalitetspass redan under torsdagen. Ullevi-Fredrik är inte bara en snabb herre i löpspåren han är även riktigt vass och snabb på att med kort varsel anpassa sig till min förfrågan om lite sparringsällskap i Ursvikterrängen. Sagt och gjort så var det tre stycken långintervaller som stod på schemat som alla skulle avverkas i progressivt ökande fart. Den första på sju kilometer gick löptes på en ganska flack bansträckning och vi kunde leka oss igenom den. På den andra intervallen över fem kilometer skärptes både fart och kupering till en aning. Till den sista intervallen på 2.5km var det slutsnackat och vi kastade in allt vi hade i energireserven och avslutade denna riktigt tuffa och krävande slinga med mycket bra utfall. Skissen såg alltså ut enligt följande: 7/5/2.5km, Pj: 90''.

Från och med fredag var jag alltså ensam med barnen under helgen. Detta var dock sanning med modifikation eftersom Farmor och Farfar ryckte in och gjorde en hedervärd insats och tog hand om barnen under lördagens eftermiddag och kväll. Eftersom jag hade planerat att se finnkampen under samma dag var jag tvungen att sparka igång mitt långpass redan innan barnen transporterades till Farmor och Farfar. Jag hade inget annat val än att köra hela passet på 28 km på mitt löpband med en film framför ögonen. Inte kanske världens roligaste pass men det var liksom bara att acceptera läget och jobba sig igenom det.

Under lördag eftermiddag var det inte bara strålande solsken över Stockholms Stadion utan alla fina idrottsliga insatser på tartanen värmde likaså. Först ut var det imponerande att se Micke Ekvall mala ner motståndet över 10000 m och trots pressande värme knappt se ansträngd ut. Där bakom var det dock desto mer händelserikt. Adil drabbades av något vadproblem knappt halvvägs in i loppet krisade och föll igenom. Uhrbom som är pålitligheten själv såg lätt och fin ut och borrade på tillsammans med finnen Boström. Men med knappt 3000 m kvar att löpa började han se plågad ut och de sista varven tappade han ordentligt med fart. Med ganska exakt 200 m kvar att löpa drabbas han av akut vätskebrist och kollapsar mitt framför ögonen på mig. Det blev helt knäpp tyst på läktaren förutom jag som skrek mig hes åt alla funktionärer att lämna han ifred. Uhrbom hade viftat med armarna åt sjukvårdspersonalen (som föredömligt snabbt var på plats) att hålla sig borta. Även om han skulle bli passerad av alla löpare så skulle Sverige få en poäng om han tog sig för egen maskin in till mål. Nu blev han istället bortburen på bår men fick mota publikens stående ovationer. Den gode Uhrbom, man kan alltid lita på att det är underhållning när han ställer upp i rejs. Efter lite dropp var han snabbt på fötter och promenerade sedan hem för en kräftskiva. Bra virke i den karln!

Söndagen var bokstavligen fullproppad med aktiviteter. Först kom Elias och Venla hem. Venla hade kort därefter ett bowlingskalas som jag skjutsade henne till. Direkt efter det var det vara att kasta sig ut för att hinna skrapa några kilometer. Därefter hämtning och vidare färd till Stadion igen för finnkampen dag 2. Även söndagen bjöd på 23 grader och strålande solsken. Nästan för bra för att vara sant. Träffade många trevliga löpkamrater som antingen tävlade eller var där för att njuta av friidrotten. Även Uhrbom kom förbi en sväng och morsade (jag sa att jag hade godis att bjuda åt honom) och han var redo för nya äventyr och rubriker. Olle Walleräng visade klass på 5000 m som han sololöpte sig till en klar seger på och visade med eftertryck varför han är överlägsen Sverige-etta på distansen i år. Söndagens stora och häftiga duell kom att stå mellan Sandra Eriksson och Charlotta Fougberg på 3000 m hinder. Barnen radade upp sig längst fram vid läktaren och tillsammans skrek vi oss hesa varenda gång Sandra sprang förbi. Sandra drog från första steg men lyckades aldrig skaka av sig Fougberg som bet sig fast och gjorde ett otroligt bra lopp. Vi satt exakt vid markeringen då det var 200 m kvar att löpa och precis här spelade Fougberg ut sitt sista kort och tryckte sig förbi Sandra för att vara först över det kommande vattenhindret. Många löpare skulle i denna situation krisa och drabbas av negativa tankar. Har man legat på och gjort ett ensamt dragjobb under nästan hela loppet och se sig passeras strax innan mål så är det så oerhört lätt hänt att man tappar fokus. Inte Sandra, istället spred det sig ett svagt litet leende på läpparna och jag visste redan då att det var avgjort. Jag har sett det där leendet förr och visste att vi nu hade att vänta en ruggig avslutning. I takt med att löparna närmade sig det avslutande upploppet så ställde sig publiken upp på läktarna och det steg det ett stort jubel av förväntan. Barnen tjöt av upphetsning och tillsammans skrek vi ut vår glädje när Sandra visade var skåpet skulle stå, spurtade ner Fougberg och belönades med ett nytt finsk rekord med nästan två sekunder! Vilken fantastisk prestation, vilken underhållning och vilken oerhörd kamp ända in på mållinjen. Barnen som tagit med sig sina block hängde över sargen och väntade och väntade på Sandras ärevarv för att be henne om autograf. Men mitt i all uppståndelse med finskt rekord och tv-intervjuer så hann hon inte med det. Men Sandra kan man lita på! Kort därefter kom det ett mess på telefonen där hon frågade var vi satt och en liten stund senare var hon uppe hos oss på läktaren och barnen fick sedan sina efterlängtade autografer och jag tillfälle att gratulera Sandra till hennes seger och härliga lopp.

Sandra Eriksson, uppmärksammar de små men stora supporterna med personlig uppvaktning på läktaren!

Detta var första gången jag tog med barnen på ett friidrottsevenemang och jag ville så gärna att de skulle tycka att tävlingarna var roliga och spännande samt att atmosfären på Stadion skulle smitta av sig på dem. Visst har barnen varit med på SM och sett när jag tävlat men det är så klart inte på riktigt samma nivå och det är inte heller samma sak när pappa tävlar. Hur som helst så kunde vi inte fått det bättre. Vädret var galet bra och tack vare fina insatser av både svenskar och finnar så gav detta väldigt positiva minnesbilder från barnen som inte ville gå därifrån då kampen närmade sig sitt slut.

Helgen var inte slut efter Finnkampen. Direkt efter den var det stor hast vidare till barnens båda simträningar (så klart på olika simhallar) och därefter direkt hem för att slänga ihop en middag. Alla barnen i säng strax innan nio men tröttast av alla var nog jag själv!

2013-09-05

Svalbard dag för dag

Svalbard. En orörd plats på jorden.

Som jag delgav i förra bloggposten så är jag tillbaka i Sverige efter resan till Svalbard och börjar så smått komma tillbaka till rutinerna.

Jag har även fått några dagar extra att smälta alla intryck som vi fick uppleva borta på Svalbard. Om vi börjar från början så hann jag faktiskt med ett litet terrängintervallpass i Ursvik under lunchen i torsdags. 4x2.5km, Pj: 1' stod det på programmet. Passet var lite framstressat och kroppen var inte riktigt utvilad men jag var ändå tvungen att försöka genomföra passet då det inte skulle finnas utrymme för ett sådant under konferensresan.

Under torsdagseftermiddagen begav sig således jag tillsammans med mina kollegor till Arlanda där vidare färd till Svalbard inleddes. Vi flög dit via Oslo och anlände sent på kvällen och tog oss direkt till hotellet i byn Longyearbyen. Fredagen inleddes med konferens under förmiddagen innan vi strax innan lunch gjorde ett besök vid Svalbards natur- och kulturmuseum. Där kunde man läsa och se en hel del om hur ögruppen upptäcktes och i olika omgångar lockat olika resenärer dit. Främst valfiske och gruvdrift har varit det som gjort att ön befolkats i olika perioder.

Longyearbyen, ett samhälle där cirka 2500 människor bor.

Efter det var det lite mer konferens innan det faktiskt uppstod en lucka på eftermiddagen för lite löpning. Tillsammans med en kollega utforskade vi delarna runt byn och hittade en riktigt fin slinga på knappa milen. Rundan bjöd både på en del höjdmeter uppför och nerför samt fantastiska vyer och vidder. Dessutom blev vi jagade av några extremt aggressiva tärnor som verkade gilla att rufsa om löpare i håret. När vi kom till utkanten på byn möttes vi av Varning för isbjörnsskyltar och då insåg vi att det var högt läge att vända tillbaka till hotellet.

Under kvällen väntade avfärd en bit från byn för en vildmarksafton vid Camp Barentz. I en liten byggnad bjöds vi på mat och dryck lagad över lägereld och fick även en lång och uttömmande beskrivning om alla de isbjörnar som frodas på öarna vid Svalbard. Rätt häftigt att bege sig tillbaka till hotellet strax innan tolv och konstatera att solen fortfarande var uppe.

Det är de små detaljerna som gör den arktiska ölen.

Lördagen bestod mestadels av konferens förutom ett kortare distanspass på eftermiddagen innan middagen som intogs på restaurangen Kroa. Här bjöds det på bland annat rökt val som smakade riktigt gott.

Söndagen var helt fri från konferens vilket betydde att jag inledde morgonen med ett kortare distanspass innan vi alla tog oss ner till en båt som under nästan hela dagen tog oss runt på havet. Destinationen innan lunch var glaciären Nordenskiöldbreen där vi i strålande solljus fick se denna mäktiga naturupplevelse. Svårt att beskriva väggen av is som vi mötte men den var respektingivande. Till på köpet bjöds det på grillad val och en whiskey med is som var 3600 år gammal.

Det är skillnad på is och is.

Tidens rand har format Spetsbergen runt Svalbard.

Glaciären Nordenskiöldbreen.

Bildbevis på att jag faktiskt var där.

Efter lunchen satte vi kurs mot den övergivna byn Pyramiden som såg sina glansdagar under det Sovjetiska styret. Ungefär 1000 personer bodde här i ett samhälle som mestadels sysslade med gruvdrift men övergavs mot slutet av 1990-talet och nu är en tom spökstad.

Vår väldigt trevlige och sympatiske guide under båtturen.

Pyramiden, en spökstad från en svunnen tid.

Efter den tolv timmar långa resan med båt runt på havet så var man lite mosig då man väl kom tillbaka på hotellet men eftersom det uppenbarade sig en liten lucka innan middag så hann jag med ett andra pass för dagen runt Longyearbyen. Den sista middagen för denna resa intogs på hotellet och här serverades det en Svalbard variant av 'tre små rätter'. Fast skillnaden var att denna bestod av kött från säl, ren och val. Alla fångade så klart på Svalbard. Godast bland dessa? Sälen utan tvekan!

Svalbards version av 'tre små rätter': säl, ren och val.

Måndag var sista dagen på resan. Konferens under förmiddagen och sedan vidare färd hemåt via Tromsö, Oslo och sedan Arlanda. Självfallet var jag lite trött då vi väl landade men åt andra sidan hade jag fått massor av nya upplevelser och trevliga stunder tillsammans med mina kollegor. Svalbard då? Jo visst är det en riktigt häftig plats. Det som gjorde mest intryck var den extremt orörda naturen och de massiva berg som omgav oss nästan hela tiden. Mäktiga vyer och man kunde liksom inte ta in allt.

Mäktiga vyer. Mäktiga vidder. Och fantastisk luft!

En annan sak som jag inte heller kommer glömma var den rena och krispa luften man inandades. Den var fyllde mina lungor under alla de löppass jag genomförde och den var otroligt syrerik. Nästan värt att bara åka dit för att få njuta av den. En annan detalj som sticker ut var lugnet. Ingen stress eller oljud från trafikköer eller liknande. Väldigt stillsamt och behagligt. Vi var på plats i Svalbard under en sådan period då solen nästan var uppe hela dygnet vilket också var en häftig upplevelse. Skulle jag återvända hit igen? Ja det tror jag verkligen att jag skulle vilja göra. Men då skulle jag kanske välja den rakt motsatta årstiden. Jag skulle välja vintern och mörkret bara för att få uppleva den totala kontrasten. Istället för båtturer runt havet så skulle det istället bli snöskoterturer på bergen och dess dalar.

Svalbard, på återseende?

2013-09-03

Tillbaka

Jag är tillbaka på svensk mark efter några fantastiska dagar borta på Svalbard. Precis som vanligt när man returnerar hem så ligger man efter med vardagssysslorna och således är det tajta scheman som gäller nu ett par dagar framöver. Fokus är att hålla huvudet ovanför vattenlinjen och komma in i rutinerna så fort som möjligt med hämtning/lämning av barn på skola och dagis samt att börja tugga mil och höjdmeter ute i terrängen.

Jag ber om att få återkomma med närmare beskrivning av vad dagarna och konferensen på Svalbard innehöll tillsammans med lite bilder. Men kortfattat kan jag beskriva Svalbard som en fantastisk plats med orörd natur. Vidderna, vyerna och luften var helt otroliga. En mäktig plats, väl värd att besöka sommar som vinter.