2013-10-28

Långa pass blir det

Förra veckan var en av de tyngre för året. Valencia marathon närmar sig med stormsteg och det återstår bara några få gruvveckor innan formen ska toppas inför loppet. Således hög tid att logga lite större mängder mil och dessutom avverka en del marathonförberedande pass.

Som jag skrev tidigare så saknades det lite långpass i mina tidigare veckor. Dels var det uppstart efter Lidingöloppet och dels var det medelhavskryssningen som satte lite käppar i hjulet. Hur som helst så ville Coachen råda bot på detta varefter veckan inleddes i stor stil med ett långpass med fartinslag direkt på måndagen. Sedan rullade det på med det goda. På onsdagen var det återigen dags att samla mil och snäppa upp farten en aning. Skissen var 4x5 km @3:20 med pausjogg 1 km @3:48 samt tre stycken avslutande tusingar @3:15 med pausjogg 2' @4:00. De två första intervallerna hade jag mycket tacksamt sällskap av Ullevi-Fredrik och tillsammans snurrade vi runt mitt förlängda tempovarv runt Silverdal. Resten av passet fick jag köra själv men hade bra ben och fokus rakt igenom. Totalt fick jag ihop 33 km på 1:55.

På söndagen var det ett uppskruvat långpass som dessutom innehöll en stor del kilometer i hög fart. Första knappa timmen avverkade jag tillsammans med Bergstedt och Ullevi-Fredrik genom delar av Sollentuna och Sundbyberg. Sedan var det dags för mig att återigen skruva upp farten under ett par långintervaller. Dessa var skissade till 15/20/20/15' @3:20 med en pausjogg på 5' @4:15. Kroppen en aning sliten inför detta pass och jag hade på känn att det skulle svida på en aning under den avslutande delen. De tre första intervallerna tog jag mig igenom utan större slitage men under den fjärde blev det tyngre och jag skruvade för säkerhetsskull ner farten till 3:25 för att inte åka på någon överbelastning. Benen var märkligt nog helt opåverkade genom hela passet som tillslut summerades upp till 38 km på 2:20. Söndagens långa drabbning var veckans tredje pass mellan 33-38 kilometer vilket inte är fy skam. Hårdheten i benen under långa pass verkar vara helt ok och veckan summerades upp till 16 mil. Denna vecka är även den rejält uppskruvad och jag tar helt enkelt träningen dag för dag för att se hur kroppen reagerar och absorberar träningen.

2013-10-23

Oneliner

Mörkret kommer allt tätare och tidigare nu varje eftermiddag. Dessutom har de senaste två dagarna bjudit på riktigt regn och rusk så det känns verkligen som om höstvädret är här även om termometern visar överraskande höga nivåer av plusgrader då jag inspekterar den närmare. För min egen del är det tre ganska hårda veckor som ligger framför mig. Det är det sista rycket innan lättningen inför Valencia Marathon. Således är det ganska höga doser av mil som ska loggas dessutom kryddat mer en stor dos långa pass i bitvis högt tempo. Detta är dock en väldigt svår balansgång. Formen är god och ambitionen hög men vis av erfarenhet av hur det gick inför Stockholm Marathon tidigare i år så försöker jag vara noga med att inte pressa kroppen för hårt och få bägaren att rinna över.

Jag ber om att få återkomma med lite bilder från den nyligen genomförda medelhavskryssningen, jag har helt enkelt inte hunnit med att gå igenom och gallra fram de bästa. Tills dess bjuder jag på ett citat av Alvar som fortsätter att leverera oneliners av världsklass:

Pappa: Vad tyckte du var roligast på båtresan?
Alvar: Att sova!

2013-10-22

Måndag och långpass

Vi är nu tillbaka på svensk mark igen efter en veckas skön Medelhavssemester. Lite av en chock att kliva av flyget på Arlanda och mötas av krisp frisk luft och en temperatur kring nollan. Liksom inte riktigt det klimat man varit van med under semestern. Nåväl, skönt att vara tillbaka och komma in i rutinerna igen. Söndagen spenderades med att fylla upp kyl och frys och sedan panikinhandlade vi nya badkläder åt barnen innan vi stack iväg till deras simträningar. En av fördelarna med att få allt sitt bagage mer eller mindre stulet under resan var att uppackningsproceduren hemma gick otroligt lätt och smidigt.

Trots band och en hel del semesteraktiviteter och resa t&r Rom så lyckades jag skrapa ihop drygt 13 mil förra vecka med två riktigt bra kvalitetspass. Det som saknades var ett regelrätt långpass, jag hade liksom varken skalle, tid eller hjärta att landa in drygt två timmar på löpbandet så Coachen kommenderade ut mig direkt igår istället på en långpanna. Väldigt befriande att komma ut från gymmet och springa utomhus. Jag mötte upp Ullevi-Fredrik och tillsammans jobbade vi oss runt Brunnsviken i ett tempo runt 4:10/km. Då vi skiljdes åt hade jag 90 minuter på klockan och jag påbörjade då en tempoökning enligt 15' @4:05->3:45, 15' @3:50-3:20, 10' @3:20 och lite nerjogg. Bra avslutning på långpasset med andra ord och benen kändes rappa och fina rakt igenom. Totalt lyckades jag skramla ihop 34 km på 2:15 vilket måste betraktas som en god start på denna träningsvecka.

2013-10-20

Många stopp blir det

Medelhavskryssningen lider mot sitt slut. Den började utan tvekan i moll men har under resans gång övergått till dur. Under den snart veckolånga resan har vi lagt till vid land vid fyra tillfällen. 

Första stoppet var i måndags då vi gick i land i Messina på Sicilien. Inte så mycket att se egentligen så vi promenerade mest runt i närområdet. På onsdag anlände vi till Athen i Grekland. Vädret var dessvärre inte så bra, ganska kyligt och regn. Då hela familjen saknade regnkläder pga bagagestölden så blev det lite påfrestande med regnet efter ett tag. Vi han dock se en skvätt av Akropolis innan vi tog bussen tillbaka till båten. 

Nästa anhalt på resan var Kusadasi i Turkiet. Vädret var bättre och vi tog en utflykt till en stor gladiator- och teaterarena i Ephesus. Romarna hade upprättat denna mäktiga arena med tempel som kunde ta upp till 25000 åskådare. Innan vi återvände till båten avnjöt vi en äkta turkisk kebab som smakade riktigt bra. 

Sista anhalten var nog den bästa då vi kom till Chania på Kreta. Vädret var strålande vackert och havet blått och inbjudande. Denna stad var inte lika kaotisk och hektisk som de andra vi stannat till vid. Med tre barn och fler än så kusiner i samma åldrar uppskattades det faktum att barnen fick lite mer utrymme att sträcka ut benen på. Vi promenerade runt i stan och fönstershoppade lite och njöt av det fina vädret och omgivningen. 

Båten i sig har också varit imponerande. Först och främst storleken, den är enorm. Vidare har inredning och utsmyckning på hela båten varit väldigt lyxig. Servicen har varit förstklassig och det har inte saknats aktiviteter att göra. Pooler, jacuzzi, massor av restauranger, shower, butiker, minigolfbanor, gym, basketplan, ishall, klättervägg och områden/aktiviteter för barn i olika åldrar. Mat har det serverats i gigantiska lass. Allt ingår så det är bara att äta och beställa precis vad man orkar och önskar. Förrätter, huvudrätter, efterrätter, kaffe och kakor. Allt. Det finns till och med glassmaskiner placerade runt om på båten där man kan servera sig själv när man känner för det. Och folk äter. I lass. De äter inte med förstånd. Även jag har ätit mycket men ändå bränt bort det och lite till med motion. 

Vad gäller löpningen så har jag lyckats hålla uppe träningen riktigt bra. Gymet på båten har varit över förväntan. Över 20 löpband uppradade med fönster utsikt ut över hav eller hamn, svårslaget. Jag har snittat in över 20 km varje dag vilket jag med tanke på resomständigheterna är ett bra utfall. Dock börjar jag bli en aning less på band då alla kilometer jag avverkat varit inne och inte utomhus. Två riktigt bra kvalitetspass har jag även hunnit med att genomföra. Det första var långintervaller enligt: 3/4/5/6 km @3:19, pj 5' @4:15. Alltså fyra intervaller i ökande längd från tre till sex kilometer i 3:19-fart med pausjogg mellan dessa i fem minuter i 4:15-fart. Riktigt bra genomförande och jag behövde inte ens ta i för att ta mig igenom passet. Några dagar senare var det dags för en snabbdistans över 60' i ökande fart var 7.5e minut från 3:30->3:10 enligt 3:30/27/24/21/18/15/12/10. Låren lite sargade pga löpningen på hårda löpband och dessutom ett ganska tufft pass. Formen har dock varit så grymt bra på sistone så jag visste att jag ändå skulle forcera mig igenom passet utan större besvär. Första 15 minuter var lite aviga innan benen kom in i flytet och jag sedan bara kunde flyta igenom passet. Låren lite stela men jag var knappt ansträngd flåsmässigt. Märkligt nog kändes det bättre och lättare allt eftersom farten ökades. Återigen ett riktigt bra utfall. Sakta men säkert börjar jag svarva upp kroppen och anpassa den för marathondistansen och den tilltänkta målfarten. Jag är ohyggligt sugen på att springa Valencia marathon om ett par veckor. Trots att självförtroende och form redan nu är bra så har jag ytterligare några veckor på mig att vässa upp dessa komponenter ytterligare vilket så klart känns stimulerande. Gäller bara att hålla sig frisk och skadefri fram tills dess. 

2013-10-16

Bagagestöld och medelhavskryssning

Det var varit lite tyst och dåligt med uppdatering av bloggen de senaste dagarna. Anledningen till detta är att det varit hektiskt mot slutet av förra veckan på jobbet. Många saker som skulle bli färdiga då familjen denna vecka befinner sig på semester på en medelhavskryssning. Trots detta lyckades jag ändå få till en ganska bra träningsvecka. Under tisdagen körde jag det första maraförberedande passet inför Valencia marathon. 90 minuter snabbdistans runt Sundbyberg, Alvik och Kungsholmen. Farten ökades progressivt från 3:54 ner till 3:19/km. God känsla och jag kunde rulla på helt avslappnat. Ett mycket bra avstamp och det verkar som om den goda höstformen efter Lidingöloppet är konserverad. Under den andra halvan av veckan blev både jag och familjen rejält snuviga så jag ställde in veckans andra kvalitetspass men bibehöll ändå distansen.

På lördag morgon reste familjen till Rom där vi skulle möta upp övriga finska släkten. Mamma Marikas föräldrar fyller båda 60 år och hela familjen skulle fira detta med en gemensam medelhavskryssning. Svärföräldrarna som bilat ner till Italien mötte upp oss med bil vid flygplatsen och tillsammans tog oss vi in till centrala Rom för vidare sightseeing och middag.

Efter middagen upptäckte vi till vår förskräckelse att svärföräldrarna haft inbrott i sin bil där vårt bagage förvarats. Alltså var hela skiten borta. Familjens kläder, badutrustning, skor, sandaler, vindjackor mm. Dessutom hela paketet av mina löpshorts, linnen, t-shirts, pulsband, skor etc. Det enda vi hade kvar var min kamerautrustning.

Som ni säkert förstår var det inga direkta muntra miner. Bortsett från det som försäkringsbolaget förhoppningsvis täcker så finns det saker som inte längre går att få tag på. Dessutom hade vi packat ner de bättre plaggen för resan. Inte nödvändigast de finaste men de som kanske sitter bäst och man betraktar som sina favoritplagg. Och det kanske värsta av allt, dagen därpå var det kryssning vilket innebar en hel vecka ute till havs med korta landstigningar på vissa orter. Således väldigt få tillfällen att komplettera packningen med kläder etc. På söndagen hade vi bara två timmar på oss att handla det vi blivit av med vilket var så gott som omöjligt. Dessutom var det söndag och inte alla butiker var öppna då. Under två extremt hektiska timmar panikshoppade vi det allra nödvändigaste i ett fåtal affärer som var öppna på Roms centralstation. Ingen idealisk situation men vi hade inget val. Barnens kläder lyckades vi hantera hyfsat. Men för min och Mamma Marikas del var det svårare. Inte många butiker att välja mellan och många kläder som varken passade eller som vi upplevde passade vår stil. Alltså fick vi köpa en del plagg vi egentligen inte ville lägga pengar på men dessvärre mer eller mindre var tvungna så vi kunde klara oss på resan. Till på köpet hade alla butiker växlat från sommar till höst/vinter-kollektion så det gick inte att hitta kortärmade tröjor eller shorts. Perfekt då man ska på sol/bad-kryssning.

Resultatet blev väl acceptabelt med tanke på omständigheterna men faktum kvarstår, vi har extremt dåligt med kläder och det finns nästan inga möjligheter att komplettera detta under resan. Underkläder, strumpor, träningskläder, t-shirts och shorts är akuta bristvaror. Familjen i brygga med andra ord. Men vi reser oss!

Återkommer i en senare bloggpost om hur resan går och hur/om jag lyckas logga lite träningsmil på båten.

2013-10-09

Alvar tar hem spelet

För någon vecka sedan var det dags för Elias och Alvar att få sina tänder undersökta hos tandläkaren. Elias hade sin 9års-kontroll och Alvar sin 3års-kontroll. Jag lyckades med konststycket att planera in båda två efter varandra vilket sparade en massa värdefull tid. Det är i sådana stunder man som förälder blir lite både lättad, stolt och sträcker på sig en aning extra.

Att Elias skulle gapa lydigt och fint och visa sina gaddar var inget vi som föräldrar var särskilt oroliga över. Men när det är premiär för en treåring hos tandläkaren finns det så klart en viss möjlighet att barnet totalvägrar att öppna munnen då det väl ska undersökas. Således en liten nerv men det var tydligen helt i onödan. Alvar gapade stort och fint och lät tandläkaren gräva runt bäst hon ville. Det är i sådana stunder man som förälder blir lite både lättad, stolt och sträcker på sig en aning extra.

En liten stund senare var det dags att säga farväl till tandläkaren för den här gången. Tandläkaren var nöjd, både med barnens tänder, deras tandborstning och väl uppfostran. Sällskapet tackade för sig med Alvar längst bak i ledet. Precis i sista sekund då vi var på väg att lämna mottagningen vänder sig lille Alvar om, fyrar av sitt charmerande leende, och rundar av det hela med:
"Hej då dumskallar!"

Det är i sådana stunder man som förälder man inte blir lättad, inte blir stolt och framför allt inte sträcker på sig en aning extra.

2013-10-07

Lilla Lidingöloppet och uppstartsvecka

Elias i hård spurtduell!
Foto: Peter Holgersson, http://www.peterholgersson.se/2013/09/30/lilla-lidingoloppet/


Dagen efter Lidingöloppet så var hela familjen tillbaka vid Ground Zero. Det var dags för Lilla Lidingöloppet och Elias ställde upp i P9-klassen i mycket starkt motstånd. Det som skiljer Lilla Lidingöloppet från många andra (även större) barntävlingar är att motståndet här kommer från barn runt nästan hela Sverige. Det är alltså en mycket större bredd vilket så klart är både stimulerande och imponerande. Spenderade en del tid med att studera våra yngre förmågor och måste säga att det var riktigt kul att se dem spetta på i Lidingös erkänt tuffa terräng. För Elias del var detta andra gången han sprang tävlingen. I fjol föll/snubblade han halvvägs och hade väl ingen direkt bra dag. I år däremot tycker jag han utvecklats och har dessutom sprungit väldigt bra i de lopp han ställt upp i. Till skillnad mot vad jag brukar instruera honom innan start så bestod coachningen från min sida av att se till att han fick en bra startplats med stallordern om att stå på ordentligt i början så han inte blir stängd i backen direkt efter startgärdet vid Grönsta. Detta skedde i fjol och Elias fick då springa sicksack och mestadels uppe i skogen bredvid spåret för att kunna ta sig framåt. Elias kom iväg klart bättre i år och låg väl runt 30e plats i backen. Sedan avancerade han successivt i fältet och sprang in i mål på 17e plats i hård spurtduell mot några medtävlande. En stark prestation från hans sida då han kapade 1.5 minut från fjolårstiden på denna 1.7 km långa sträcka. Dessutom cirka 30 sekunder från segraren och bara sju sekunder från en topp10-plats. Ganska säker på att det finns en hel del till att hämta ut här om grabben skulle träna lite löpning. Nu är det som bekant mest fotboll och simning som gäller.

För min egen del efter urladdningen ute på Lidingö så tog jag i samråd med Coachen en lite lugnare uppstartsvecka efteråt. En hel del att smälta både fysiskt och psykiskt. Sug och motivation har det dock funnits i överflöd, kroppen mestadels hög på endorfiner men det kan ändå vara klokt att få lite distans till det hela och landa lite. Samtidigt är det inte så överdrivet lång till kvar till säsongsavslutningen som jag bestämt ska bli Valencia Marathon i mitten av november så det gäller att nyttja tiden fram tills dess på effektivast sätt.

Jag tränade på med löpning direkt efter loppet då 30 km terräng inte närmelsevis sliter lika mycket som en asfaltsmara men de två första dagarna efter loppet körde jag reducerad mängd och dessutom skippade jag dubbelpassen hela förra veckan. I fredags körde jag ett lite lugnare långintervallpass och fick signaler om att återhämtningen gått riktigt bra och att kroppen då var redo och mottaglig för lite mer och hårdare träning. Veckan avslutades med ett långpass ute på Djurgården tillsammans med sverigeettan från Lidingöloppet Lars Södergård och Olle Walleräng. Sällskapet lika bländande som det vackra höstvädret och vi hade som ni säkert förstår en hel del att avhandla under passet. Mycket kretsade så klart kring Lidingöloppet. Lars som haft en explosionsartad utveckling framför allt de två senaste säsongerna har just nu en formkurva som pekar spikrakt uppåt. Fortsätter i denna takt så kommer han inom mindre än två år distansera både Farah, Kipsang och de grabbarna som befinner sig högst upp på näringskedjan. Lars springer dessutom med ett galet stort självförtroende just nu, allt är möjligt för honom och det är med spänning jag kommer följa hans framfart i de två kommande Terräng-SM-loppen i Falun.

Totalt sett skrapade jag ihop lite drygt tio mil där jag skippade dubbelpassen men kryddade upp tillvaron med ett lite lättare intervallpass och ett långpass. Allt känns bra i kroppen nu så det blir till att börja gå tillbaka till rutinerna denna vecka och komma upp både i mängd och intensitet.

2013-10-01

Lidingöloppet 2013

Äntligen!
Foto: Peter Holgersson, www.peterholgersson.se


Årets Lidingölopp blev en härlig resa från början till slut. Ni vet en sådan där dag när det mesta klaffar och man liksom bara flyter med. Men låt oss ta det från första början.

Dagen inleddes med att jag tidigt på morgonen såg Elias spela en fotbollsmatch och direkt efter dess slut bar det av raka vägen till Lidingö. Ute var det uppehåll, friskt och lite kyligt i luften. Så fort solen tittade fram värmde det ganska snabbt men i skuggpartierna sved det på lite. Velade länge och väl innan start vilken klädsel jag skulle ha under loppet. Till slut blev det enkelt tävlingslinne och short som fick utgöra tävlingsdressen för loppet. Jag frös lite lätt innan start men så fort loppet startade och jag fick upp ångan blev det hanterbart. Självfallet vill man inte spendera energi på kylning under ett längre lopp och göra av med vätska men samtidigt vill man inte heller frysa för mycket då energin helt plötsligt går åt att hålla kroppsvärmen.

Väl på startlinjen kände jag mig märkligt i harmoni. En bra blandning av lätt nervositet men samtidigt ett stort sug på att gå ut och fullkomligt ge allt i terrängen. Precis som vanligt meddelade speakern att det var en minut kvar till start och ganska kort därefter small startskottet utan att jag var riktigt förberedd. Inte blev det bättre av det skräckartade startgärdet där alla löpare spettar på för kung och fosterland och man försöker håll koll på konkurrenterna samtidigt som man noga måste se efter var man sätter ner fötterna för att inte trampa snett.

Startgärdet. Avslappnad och samtidigt laddad.
Foto: Peter Holgersson, www.peterholgersson.se


Efter någon inledande kilometer hade jag hittat tempot och kunde jobba mig upp successivt i startfältet innan de olika grupperna började utkristalliseras. Längst framme satte kenyanerna högsta fart direkt från början och pep iväg. En liten bit framför mig såg jag hur David Nilsson och Lars Södergård slog följe tillsammans med en ytterligare löpare (Akbit Gebreka) och långsamt med säkert utökade försprånget till mig och gled ifrån.

I min klunga en bit bakom agerade jag mestadels draglok åt Jonas Buud, Henry Gross och Anders Österlund. Efter drygt en halvmil plockade vi upp Johnny Purvis, Giancarlo Simion och Sammy Njamongo. Dessa la sig också i ryggen på mig och jag fortsatte att anföra klungan. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte göra just detta då jag mer eller mindre brände en massa onödig energi på samma sättet under 2011. Men någon gång efter fem kilometer började jag ana och känna att benen faktiskt helt avslappnat pinnade på i ett tempo jag aldrig vågat inleda första milen under detta lopp på. Eftersom benen svarade upp så bra så lovade jag mig själv att belöna dem med blixtrande fokus och våga spänna bågen och gå för en tid ner mot 1:45.

Jag, Buuden, Gross, Purvis, Simion och Njamongo.
Foto: Peter Holgersson, www.peterholgersson.se


Då vi närmade oss kyrkviken med all dess publik fick Simion förhöjd puls och bröt sig loss från klungan. Det är ett klassiskt misstag att ryckas med i denna tunnel av påhejande publikled och en av fördelarna med att vara så pass gammal i gemet som jag är, är att jag inte faller för sådana frestelser längre. Uppenbarligen var mina konkurrenter i ryggen på mig nöjda med farthållningen och höll sig även de lugna. Vid kilometer nio stod Farfar på vakt och langade vätska åt mig och kort därefter hade jag planenligt plockat upp den skenande Simion som jag sedan inte såg något mer av under loppet. Den första milen passerades på 34:11 men det glömde jag bort att se efter på klockan. Kanske var detta bara av godo, om jag sett att passertiden var över en halvminut snabbare än jag tidigare gjort så kanske jag hade dragit lite i handbromsen under den andra milen.

I partiet från kilometer sju till 14 drabbades jag av ett litet orosmoln som stavades håll. Det var aldrig så att det gjorde ont men det störde en del och jag var väldigt rädd under denna period att det skulle bryta ut i full skala. Varför jag drabbades av detta vet jag faktiskt inte, har egentligen aldrig drabbats av det. Men hållkänningen började redan innan jag fick min första vätska och försvann sedan lika plötsligt som det uppkommit. Kanske var det bra att hållet slog till vid just detta parti då det är relativt lättlöpt mellan kilometer 10-15. Trots detta hade jag faktiskt en riktigt snabb femma under det partiet (16:56) vilket var lite märkligt då jag inte vågade trycka på för fullt.

Strax efter milen kände jag hur klungan av löpare bakom mig sakta föll bort och tillslut var det ingen som flåsade mig i ryggen längre. På bara några kilometer hade jag alltså brutit mig loss och att den löpare som låg en ganska lång bit framför mig var Meb Yamana. Jag hade dock bättre press på de nu ganska flacka kilometerna och jag jobbade mig sakta men säkert ikapp Meb. Precis innan vi kommer in i banans kanske svåraste parti mellan 16 - 19 kilometer är jag ikapp och går direkt om. Meb ger sig dock inte utan växlar tempo och lägger sig i rygg på mig. Jag har nu blivit av med hållet och kan fokusera fullt ut på att behålla teknik och intensitet i den mycket böljande och krävande terrängen. Detta passar mig dock perfekt, jag trivs i backar och känner att jag hinner återhämta mig tillräckligt i utförslöpen. Meb flåsar på ganska rejält och jag har på känn att jag grillar honom ganska hårt. Strax innan 20 kilometer får jag vätska av Farfar igen, tar ett par klunkar och rasar ner för den branta asfaltsnedförsbacken genom villaområdet innan det strax är dags att bestiga backen vid Grönsta gärde. 20 kilometer passeras på 1:08.46 vilket innebar att andra milen avverkats på 34:35.

Jag har klockat alla kilometer fram tills nu och framför allt konstaterat att jag landade in nästan alla svåra precis över 3:30. Detta är ett riktigt bra tecken och jag känner att jag har någonting bra på gång. Men som sagt, det är en svår mil kvar och den börjar spikrakt uppför. Gummibandet dras nu ut och Meb ger meter efter meter tills jag inte längre hör hans steg. I backen står Uhrbom med en öl i handen och eldar på mig. Han säger något om att jag ser mycket fräsch ut och då blir jag lite glad.

Bra blick i backen vid Grönsta.
Foto: Mikael Grip, www.lopningforalla.se


Jag tycker att jag hanterar Grönstabacken kontrollerat men ser ändå att den gått på 3:35 vilket sporrar mig ytterligare. Eftersom benen fortfarande känns riktigt pigga lovar jag mig själv att stå på under de flacka partierna och det fungerar utmärkt. Jag har nu ingen löpare nära bakom eller framför mig och det är viktigt att våga hålla tempo och framför allt koncentration även fast man inte har några löpare i sin omedelbara närhet. Delar upp sista milen i mindre mentala delar och betar i hasten av Abborbacken på 3:41. Nu vet jag att jag går för en tid ner mot 1:45, kanske ännu bättre om jag sköter mig sista fem kilometerna. Med facit i handen så låg jag redan här klart under 1:45 som preliminär måltid men man är liksom inte mattegeni under hård belastning och det är lika bra att räkna högt och inte ta ut nåt i förskott.

Sista milen blev det sololöpning.
Foto: Peter Holgersson, www.peterholgersson.se


Med fyra kilometer kvar känner jag mig lite orolig i kistan och hoppas innerligen att magen inte ska ge vika så nära mål. Den håller sig dock under kontroll och jag landar in några bra kilometer fram till Karins backe. Direkt efter den stigningen förstår jag att det kommer hålla hela vägen och den insikten är otroligt skön. Det finns fortfarande krut kvar i påkarna och andningen är även den helt under kontroll. Nästan så jag ångrar mig att jag inte vågade stå på ännu hårdare under denna sista mil.

Känslan när jag hör speakern strax innan upploppet och sedan komma in pigg och fräsch som ohotad sjunde man och tredje svensk med all publik runt omkring går inte att beskriva. Jag försökte verkligen njuta under upploppet och suga i mig allt detta och passade även på att applådera publiken för deras stöd. Då jag passerar mållinjen ser jag klockan visa 1:43.44 och jag vill minnas att det första jag tänkte när jag stannade till var att det här egentligen inte var så jobbigt. En ganska stimulerande känsla med andra ord.

Känslan på upploppet var magisk.
Foto: Deca text och bild


Jag har så länge jagat en 1:45-notering som jag känt att jag har kapacitet till. Jag har sprungit Lidingölopp i sol, regn, värme och kyla. Jag har kommit till start med perfekta förberedelser eller inga alls men ändå har tiderna hamnat mellan 1:46-1:48. Ända fram tills i år då det blev ett pers med 2.5 minut vilket innebär nästan osannolika 50 sekunder per mil. En annan skön känsla var att trejde milen klockades in på 34:58, äntligen fick jag knäcka till den med sub35, inte helt lätt och inte blir det lättare av att man har 20 kilometer i benen innan man börjar avverka den. Jag har varit väldigt öppen innan loppet med att träningsförberedelserna gått väldigt bra och att formen känts god. Självförtroende och form hade jag i bagaget men att på själva tävlingsdagen få ut det i en ren klinisk prestation är lättare sagt än gjort. Det är så mycket som kan gå fel och omkullkasta de mest noggranna förberedelser. Personligen var detta också en revansch för mig sedan jag åkte på min skada kort innan Stockholm Marathon i år. Utan tvekan betyder detta mycket för mig. Lite då och då är det väldigt betydelsefullt att inkassera lite resultatbaserad avkastning på alla träningstimmar man lägger ner.

I målfållan blir jag på ännu bättre humör då jag ser kamraten Lars Södergård stå och ge segerintervju som förste svensk. Jag är så otroligt glad för hans skull och de enorma framsteg han gjort de två senaste säsongerna. Jag gör mitt livslopp och är ändå 2.5 minut efter honom. Helt enormt!

Så ja!
Foto: Deca text och bild


Efter loppet är det dags för prisceremoni men den fick jag snällt avnjuta från läktarplats. Lidingöloppet tar bara upp de sex främsta herrarna och som sjundeman platsar man då inte i det gänget. Inte heller det faktum att jag placerade mig som tredje svensk har någon betydelse. Om jag för tillfället bortser från min egen placering så tycker jag det är osannolikt svagt. Arrangören har ett stort gärde fullproppat med publik och löpare med fantastisk atmosfär. Och vad gör man då? Jo man tar upp sex löpare på scenen där merparten ofta nästan alltid är afrikaner. Varför inte ta tillfället i akt och uppmärksamma några av våra främsta svenska löpare? För dessa tror jag denna korta men härliga stund i rampljuset uppe på en scen kan betyda mycket. Helt obegripligt. Istället fick jag som plåster på såren en alldeles för stor t-shirt. Generöst. Och precis som Lars Södergård så träffsäkert konstaterar i Grips intervju på lopningforalla.se tycker jag att arrangören borde erbjuda fler löpare startpengar för att på så sätt få fler elitlöpare till start vilket på så sätt kommer bidra till bättre svenska tider och prestationer.

Resultaten »