2014-02-10

Det går som smort

Förra veckan var planerad till att vara en lite lugnare vecka åtminstone vad gäller milsamlandet. De två nyckelpassen var det fullt ös på så där fanns det ingen anledning till att hålla I handbromsen. Tisdagens kvalitetspass var satt till två stegar med en avslutande långintervall enligt:
2x(8/6/4’) @3:08/3:04/3:00 +1, 7’ @ 3:10 +2 Pj/SPj 2’ @4:30

Återigen samma goda känsla som jag haft under vintern, behövde aldrig slita under passet utan jobbade bara mig igenom det lugnt och metodiskt. Springer med ett stort självförtroende nu och då är det ofta lätt att genomföra hårda pass. På fredagen var det dags för veckans andra intervallpass. En längre uppvärmning och sedan två stycken långintervaller i hyfsat tempo. Skissen var satt till:
10km @4:30->3:30, 6km @3:12, 5km @3:10, SPj: 3' @4:30

Lite annorlunda pass mot merparten av de senaste hårda passen jag kört. Tempot upplevdes bitvis som väldigt lågt och kontrollerat samtidigt som det gällde att behålla fokus och koncentration. Att mata på så pass långa intervaller som sex respektive fem kilometer är ofta mer påfrestande mentalt än konditionsmässigt. Kör man dessutom dessa på band ökar den mentala anspänningen och man får verkligen dela upp intervallerna i mindre beståndsdelar och metodiskt jobba sig igenom dessa.

Min tidigare ömmande hälsena är nu nästan helt återställd och jag kan nu springa på utan störande moment. Att ha en kropp som dels upplevs som nysmord och samtidigt rullar igenom de hårda passen utan allt för mycket slitage skapar så klart ett välbehag. Egentligen är det bara att njuta och tuta på och köra så gott man kan men samtidigt är det så oerhört lätt att pressa på för hårt när man är i form och man lyckas belasta kroppen lite hårdare än den är van vid. Nu återstår det några tuffa veckor innan en liten lättning. Därefter är det dags att testa av formen på Den Haag halvmarathon och jag är verkligen sugen på att få ett kvitto på hur kroppen absorberat vinterns träning.

Inga kommentarer: