2014-03-06

Tusingar och semla

Det sista hårda passet innan Den Haag halvmarathon är gjort. Mycket överraskande klargjorde Coachen att det skulle springas tusingar vilket i min värld är rena endorfinpasset då det är ett pass som fungerar som referens mot tidigare genomförda pass och ofta ger en ganska tydlig bild av hur man ligger till med träning och form. Normalt sett vill Coachen förhindra just dessa jämförelser och varierar därför (sönder?) passet med att antingen utöka de tio intervallerna till tolv eller bryter av passet med några snabba kortare intervaller i mitten av passet. Denna gång var det dock tio till antalet som skulle genomföras men för att skapa variation så blev vilan successivt fallande med fem sekunder för varje intervall från 60'' ner till 20''.

En annan sak som var lite ovanlig för passet och även för årstiden var att Coachen kommenderade ut mig i det fria och bort från det trygga bandet. Eftersom vintern varit så pass mild så var det lika bra att styra kosan till Sollentunavallen och dess blåa vackra tartan. Årets tartandebut utomhus skedde således i början av mars, det hör minsann inte till vanligheterna.

Utan omsvep kan jag säga att jag var otroligt laddad inför passet. Dels för att det var ett viktigt avstämningspass innan tävling och dels för att det handlade om just dessa underbara tusingar. Det som dock skapade lite nerv var att passet skulle genomföras på just bana och det är jag inte riktigt van vid. Jag var lite osäker på hur jag skulle hantera blåsten som friskade i lite under passet men även hur jag skulle kunna hantera och träffa rätt i fart och ansträngningsgrad. Skissen var att öka farten progressivt från 3:05 till 3:00/km vilket var nog så tufft med tanke på den väldigt korta vilan mot slutet. Tyvärr blev det lite som jag hade oroat mig för innan passet. I Solskenet på Sollentunavallen kändes skalle och ben i toppform och jag spettade på lite för hårt inledningsvis. Faktum var att alla sex första tusingar snittades in under 3:00/km vilket ändå kändes kontrollerat med tanke på att joggvilan mellan intervallerna var hyfsat generös. Men de fyra avslutande tusingarna blev väldigt jobbiga, framför allt de sista två. Den sista valde jag medvetet att inte kräma ut det sista som fanns i kroppen med hänsyn till tävlingen senare i veckan. Egentligen borde jag nöjd med passet eftersom jag snittade in alla tio tusingarna på 3:00/km och vilan sjönk från 60 till 20 sekunder. Dessutom körde jag tusingarna ensam i lite slitigt blåst påpälsad med tights och vindjacka. Långt ifrån de banintervaller i shorts och linne som är dresscode under sommaren då Coachen brukar ge mig lite tartankänning. Hur som helst så gav väl inte passet exakt den känsla som jag ville ha men jag får nog skylla mig själv då jag var lite för het på gröten första hälften av passet. Sådant straffar sig alltid obönhörligen.

Hemma på kvällen var det fettisdagen och som en god far och make köpte jag hem semlor till Fru och barn. Jag stoppade i mig min semla men Frun, Venla och Elias mäktade bara med varsin halva. Alvar däremot, minstingen i familjen, högg in med frenesi på sin semla och proppade i sig den på förmodat världsrekord för treåringar. Med nyllet fullt av florsocker och grädde ylade han sedan till mig: "MERA SALVA!!!". Jag skrattade så jag grät och hade inte hjärta att förklara för honom att det heter semla.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Som sagt - ett stort lycka till i helgen. Och Patrik, hoppas att du får ut allt du har i kroppen i helgen (och lite till...), men glöm inte bort att ha kul!

Hela Silverdal håller tummarna för dig!

Andreas T

Patrik Engström sa...

Andreas,

Tack för ditt pepp, det värmer mycket! Kloka ord, du har helt rätt, det gäller att försöka njuta och ha kul. Lyckas man med det brukar ofta resultatet komma på köpet!

Tack!

/Patrik