
Ledsen för den långa tiden sedan senaste uppdateringen. Det har varit ett par minst sagt omtumlande dagar sedan hemkomsten från påskfirandet i Finlandslandet.
Vi anlände på suligt tidigt på tisdagsmorgonen och lotsade iväg familjens alla deltagare till jobb, skola och dagis innan jag själv infann mig på jobbet. På tisdagskvällen var jag rejält trött efter den tidiga uppstigningen (sover i regel aldrig bra på dessa färjor) och bad om ett lite reducerat terrängintervallpass av Coachen. Skissen var 2x1.5km, 2x2.7km, 2x1.5km med Pj: 1/1/2/2/1'. Intervallerna genomförde jag i Polisspåret och hade som målsättning att ta mig igenom de fyra första med LT-ansträngning för att sedan kunna pressa på lite hårdare på de två avslutande. Trots matthetskänslan i kroppen så flöt de två inledande på med riktigt bra tider och jag kunde sedan svagt öka farten över de återstående trots att jag inte hade allt för höga pulsvärden. Faktum är att de var de absolut snabbaste intervallerna jag kört i spåren men snittpulsen var klart lägre än tidigare. Märkligt. Vet inte om detta var ett resultat från lite ledighet under påsken eller det att backstyrkan nu börjat infinna sig lite efter en hel del terrängintervaller. Eller så var det bara en reaktion på att pollenläget blivit svagt bättre?
På fredagen väntade det korta och snabba tartanintervaller på Sollentunavallen. Jag stack iväg på en långlunch och fick hela vallen för mig själv. Ute var det perfekta förhållanden, svag vind, solsken och behaglig temperatur. Skissen var 10x400m, Pj: 100m, 2000m, 6x400m Pj: 200m, SPj: 2'+200m. Detta var årets tredje tartanpass och jag kände att tekniken sitter bättre och bättre samt att jag börjar bli bekävm i dessa lite högre farter på bana. Jag följde skissen även om jag landade merparten av 400ingarna något snabbare än skissen och hade 5:58 på 2000ingen vilket nog var toppen på passet. Kunde springa den avslappnat och kontrollerat vilket var en skön känsla.
Väl tillbaka efter passet hade jag +200 mejl att ta mig igenom. Medan jag var bort och nötte tartan hade det blivit officiellt att jag tillsammans med Musse (förhandsnominerad), Emil Lerdahl och Fredrik Johansson hade blivit uttagna till EM-laget Sverige skickar till EM/Europa-cupen i marathon senare i sommar. Helt fantastiskt roligt, knappt jag tror det är sant. Jag förstod att min tid från Valencia åtminstone placerade mig i gruppen av potentiella löpare till uttagningen men vågade aldrig hoppas på att faktiskt ta en av platserna. Att som snart 37åring få dra på sig landslagsdressen och göra landslagsdebut är som en dröm. Alla år av träning, intervallpass, alla skador man jobbat sig igenom. Och sedan detta. Så otroligt stimulerande! Som ni förstår håller jag nästan på att självtända av pepp. Något jag lärt mig under alla år som löpare är att efter någonting positivt, tävling eller träning, så måste man låta sig vara nöjd över den prestationen och nyttja det till tändvätska till kommande hårda perioder. Man måste låta sig stanna upp en stund och faktiskt vara stolt och nöjd över det man gjort bra och lyckats med. Utan dessa små korta, men ack så viktiga, stunder av glädjerus är det mentalt svårt att behålla fokus och jobba vidare. Beskedet från Steafn Olsson var givetvis en fantastisk injektion som kommer driva mig längre och hårdare på kommande träningspass. Samtidigt gäller det att behålla fokus och vara ödmjuk, träna hårt men också smart. Det är många gruvpass kvar och jag vill stå på startlinjen i augusti starkare och bättre tränad än någonsin i hopp om att tillsammans med mina lagkamrater hjälpas åt mot goda tider.
Artikel på friidrott.se: Marathonlagen växer fram
Uttagningarna till Europacupen marathon