EM

Ledsen för den långa tiden sedan senaste uppdateringen. Det har varit ett par minst sagt omtumlande dagar sedan hemkomsten från påskfirandet i Finlandslandet.

Vi anlände på suligt tidigt på tisdagsmorgonen och lotsade iväg familjens alla deltagare till jobb, skola och dagis innan jag själv infann mig på jobbet. På tisdagskvällen var jag rejält trött efter den tidiga uppstigningen (sover i regel aldrig bra på dessa färjor) och bad om ett lite reducerat terrängintervallpass av Coachen. Skissen var 2x1.5km, 2x2.7km, 2x1.5km med Pj: 1/1/2/2/1'. Intervallerna genomförde jag i Polisspåret och hade som målsättning att ta mig igenom de fyra första med LT-ansträngning för att sedan kunna pressa på lite hårdare på de två avslutande. Trots matthetskänslan i kroppen så flöt de två inledande på med riktigt bra tider och jag kunde sedan svagt öka farten över de återstående trots att jag inte hade allt för höga pulsvärden. Faktum är att de var de absolut snabbaste intervallerna jag kört i spåren men snittpulsen var klart lägre än tidigare. Märkligt. Vet inte om detta var ett resultat från lite ledighet under påsken eller det att backstyrkan nu börjat infinna sig lite efter en hel del terrängintervaller. Eller så var det bara en reaktion på att pollenläget blivit svagt bättre?

På fredagen väntade det korta och snabba tartanintervaller på Sollentunavallen. Jag stack iväg på en långlunch och fick hela vallen för mig själv. Ute var det perfekta förhållanden, svag vind, solsken och behaglig temperatur. Skissen var 10x400m, Pj: 100m, 2000m, 6x400m Pj: 200m, SPj: 2'+200m. Detta var årets tredje tartanpass och jag kände att tekniken sitter bättre och bättre samt att jag börjar bli bekävm i dessa lite högre farter på bana. Jag följde skissen även om jag landade merparten av 400ingarna något snabbare än skissen och hade 5:58 på 2000ingen vilket nog var toppen på passet. Kunde springa den avslappnat och kontrollerat vilket var en skön känsla.

Väl tillbaka efter passet hade jag +200 mejl att ta mig igenom. Medan jag var bort och nötte tartan hade det blivit officiellt att jag tillsammans med Musse (förhandsnominerad), Emil Lerdahl och Fredrik Johansson hade blivit uttagna till EM-laget Sverige skickar till EM/Europa-cupen i marathon senare i sommar. Helt fantastiskt roligt, knappt jag tror det är sant. Jag förstod att min tid från Valencia åtminstone placerade mig i gruppen av potentiella löpare till uttagningen men vågade aldrig hoppas på att faktiskt ta en av platserna. Att som snart 37åring få dra på sig landslagsdressen och göra landslagsdebut är som en dröm. Alla år av träning, intervallpass, alla skador man jobbat sig igenom. Och sedan detta. Så otroligt stimulerande! Som ni förstår håller jag nästan på att självtända av pepp. Något jag lärt mig under alla år som löpare är att efter någonting positivt, tävling eller träning, så måste man låta sig vara nöjd över den prestationen och nyttja det till tändvätska till kommande hårda perioder. Man måste låta sig stanna upp en stund och faktiskt vara stolt och nöjd över det man gjort bra och lyckats med. Utan dessa små korta, men ack så viktiga, stunder av glädjerus är det mentalt svårt att behålla fokus och jobba vidare. Beskedet från Steafn Olsson var givetvis en fantastisk injektion som kommer driva mig längre och hårdare på kommande träningspass. Samtidigt gäller det att behålla fokus och vara ödmjuk, träna hårt men också smart. Det är många gruvpass kvar och jag vill stå på startlinjen i augusti starkare och bättre tränad än någonsin i hopp om att tillsammans med mina lagkamrater hjälpas åt mot goda tider.

Artikel på friidrott.se: Marathonlagen växer fram

Uttagningarna till Europacupen marathon

Påskledighet

Det är påsk vilket betyder visit i Finlandslandet och lite extra möjlighet till välbehövlig återhämtning. Självfallet tränar jag men mellan passen kan man faktiskt lite då och då sträcka ut på en soffa och sluta ögonen ett tag innan nya måsten dyker upp och avbryter läkprocessen.

I onsdags innan avresan till Finland hann jag med ett terrängpass i Ursviksterrängen. Skissen var fyra långintervaller enligt: 5 / 2.5 / 5 / 2.5km, Pj: 2' där tempot varierades mellan LT/10KP. Det fantastiska vädret överraskade mig lite och jag var på gränsen till överklädd. Hur som helst så kändes det ganska bra under passet och backstyrkan känns helt ok.

På torsdag morgon var vi framme i Finland och har sedan dess varit inkvarterade hos svärföräldrarna. De har byggt om hela sin sauna vilket vi så klart enligt konstens alla regler synade, inspekterade och sedan provade så klart. Mycket trevligt!

Precis som hemma i Sverige har vädret varit fantastiskt här. I lördags hade Coachen skissat upp årets andra tartanpass och märkligt nog fick jag hela idrottsplatsen för mig själv. Inte ens spjutkastarna gjorde mig sällskap. Uppenbarligen är alla hemma och firar påsk samt äter påskgodis. Jag körde intervallerna i korttights och t-shirt vilket gav ruggiga sommarvibbar. Verkligen dags nu! Coachens skiss var lite korta och rappa saker vilket jag innan passet kände en viss nerv inför. Jag har inte kört så mycket i högre farter på sistone och kroppen har känts lite sänkt av pollen. Skissen var satt till: 8x800m, 6x400m, Pj/SPj: 200m @55''. Passet flöt på bra och tiderna var faktiskt helt ok men det som var absolut viktigast var att känslan var positiv och tekniken satt hela vägen.

Imorgon måndag väntar hemfärd och sedan är det vardag i Sverige som gäller. Arbetsveckan är lite kortare vilket uppskattas och jag hoppas det vackra påskvädret håller i sig!

Intervju

Den gångna helgen gick precis som merparten av de senaste helgerna i fotbollens tecken. Turnering på lördag och söndag med andra ord vilket återigen gjorde att träning och återhämtning blev lite avig och knepig. För att hinna med eftermiddagen och kvällen på lördagen och dess fotboll fick jag inleda lördagens förmiddag med intervaller. Ute var det ganska blåsigt och landsvägsintervallerna blev således ganska ryckiga och varierade väldigt mycket i dess utfall. De i medvind gick väldigt mycket snabbare än plan medan så klart de i motvind inte upplevdes som lika behagliga. Gillar inte vind, svårt att avgöra hur passet egentligen gick och svårt att lägga en god och jämn ansträngningsnivå genom passet.

Fotbollen då för grabben? Jo det gick riktigt bra. Elias lag vann alla sina matcher i sin grupp med målskillnaden 14-0. Tyvärr åkte de direkt i slutspelet på det lag som sedan tog sig ända till finalen. Matchen förlorade de efter en riktigt bra insats med 2-5 men Elias hängde båda målen där framför allt det sista målet var en riktig stänkare upp i nättaket. Boom!

Förutom vindintervallerna på lördagen så hann jag med en snabbdistans i Ursvikterrängen tidigare i veckan. Skönt att nöta lite terräng över längre distanser där flås och pump får arbeta ganska hårt men tempot på grund av kuperingen dämpas en aning vilket ofta passar mig bättre. På söndagen hann jag även med ett långpass men eftersom det var så otroligt mycket annat som jag behövde hinna med så slog jag två flugor i en smäll och avverkade två timmar på löpbandet framför datormonitorn där jag fördrev tiden med att titta på London Marathon. Kan tyckas som ett tråkigt och mentalt påfrestande pass men märkligt nog kändes det helt ok och jag rullade igenom passet utan fysisk eller mentalt slitage. Mycket av detta kan säkert bero på att London Marathon bjöd på mycket underhållning både vad gäller damernas och herrarnas lopp. Good stuff!

Veckan summerades upp till drygt 14 mil där det mesta kändes ok men jag fortfarande besväras en del av pollen som verkar figurera nu i skog och mark. Det är främst då jag springer snabbt och behöver dra i mig mycket syre som det känns lite igenproppat i luftören. Hoppas detta släpper snart.

Avslutningsvis blev jag även tidigare under veckan uppmärksammad i lokalpressen. Jag blev intervjuad och fotograferad och några dagar sedan fanns det hela att beskåda i tidningen Mitt i Sollentuna. Blev lite felciterad på min löpning i Polisspåren. Naturligtvis springer jag inte omkring på deras skyttebanor utan brukar låna deras sågsspånsspår. Och springer man bara tillräckligt snabbt i dessa så blir man inte upphunnen av lagens långa arm.

Elias tio år!

Min förstfödde och således äldste Son, Elias, har fyllt tio år. Det är helt otroligt. Tvåsiffrigt! När jag själv växlar upp en ny level i visdom brukar jag inte hetsa upp mig så mycket utan försöka sopa in det under mattan. Men när barnen fyller år då känns det som man själv åldras tiofaldigt. Det är då man blir lite lätt sentimental och ser tiden bara rusa förbi fönstret utanför samtidigt som man desperat försöker hålla i någonting hårt och ber till högre makter om att stanna tiden.

Men tillbaka till Sonen. Under tio år har han förgyllt mitt liv och tillvaro. Jag frågade honom på morgonen hur det kändes att fylla tio. Hans svar var lika rakt och enkelt. "Känns ok. Hur känns det själv att ha varit pappa i tio år?". Det var en väldigt finurlig fråga. Jag vet, det var en kroppsfint, en curveball från hans sida. Besvara en fråga med en fråga. Fan, grabben lär sig. Och inte blev det bättre av att frågan klistrade sig fast i mitt medvetande och brydde och sysselsatte min hjärna egentligen hela dagen (och nästa också). Hur känns det att vara far i tio år? Underbart och samtidigt vemodigt. Tiden går. Barnen växer upp och känslan är att man springer i ultrarapid och inte hinner uppleva allt som händer i deras liv.

Men min Son har fyllt tio. Jag hoppas få vara med och uppleva hans tio kommande år. Är de bara hälften så fartfyllda som de tio vi upplevt tillsammans fram tills nu så kommer de vara fantastiska! Men hur många år grabben än kommer lägga på hög, hur kraftig skäggstubb han kommer odla eller hur snabbt han kommer springa marathon så kommer han ändå alltid vara den där lilla killen som en varm och solig sommardag ensam på en äng plockar en liten blomma som han sedan gav som present till mig.

Intensiv vecka

Kroppen var lite sliten efter Premiärmilen och jag såg fram emot en vecka fylld till bredden med rutiner för både distans och kvalitetspass. Nu blev det inte riktigt så. I början av veckan blev jag kontaktad av Lokal tidningen som kom ut och intervjuade mig. Alltid lite kul att bli uppmärksammad i närområdet och förhoppningsvis finns det en och annan som finner det intressant att läsa någonting annat än fotboll eller ishockey. Intervjuaren var påläst och kunnig vilket gjorde att det kändes ytterligare lite mer stimulerande att förklara träningsupplägg, tävlingar och målsättningar.

Direkt efter avslutad intervju och fotografering bar det av ut till Polisspåret och dess böljande terräng i sågsspånsspår. Spåren var nyspånade så det var extra mjukt och krävande i terrängen. Lite osäker på form och kapacitet innan passet. Dels gick tävlingen inte riktigt som jag hade tänkt mig och dels har jag inte nött någon specifik back- eller terrängträning under vintern. Passet gick dock relativt bra, jag landade faktiskt in de flesta intervallerna snabbare än jag någonsin gjort tidigare trots då mer inriktad terrängträning inför till exempel Lidingöloppet. Detta var så klart inspirerande men samtidigt kändes det som om jag fortfarande inte kunde supa in så mycket syre som jag önskade så kanske är det fortfarande någon pollenskit som slammar upp systemet.

På fredagen var det också full fart. Dagen inleddes med att Marcus Åberg som driver podcasten 'Möt löparen' publicerade den intervju han gjorde med mig för några veckor sedan. Jag har inte vågat lyssna igenom hela än men de stickprov jag gjorde verkar rimliga och förhoppningsvis finns det några korn av detaljer om mig eller löpning som folk runt om i landet kan tänkas finna intressant. Hur som helst roligt att vara med i podcasten och jag är väldigt tacksam för det arbete Marcus lägger ner på projektet. Här är länken till alla podcaster som Marcus hittills genomfört:
Möt löparen

Under fredagskvällen var det kalas för Elias och han hade bjudit hem några av sina kamrater på FIFA-turnering. Ett gäng spelsugna grabbar ockuperade soffan under kvällen och gjorde upp om vem som kunde titulera sig bäste FIFA-spelare i umgängeskretsen.

Någon direkt vila under helgen fanns det inte tyvärr något utrymme för. Uppvak 06:30 direkt på lördagen för gruppspel i en fotbollsturnering för Elias lag. Smykyligt vårväder men solen värmde en del och även grabbarnas spel då de vann sin grupp. Mellan match två och tre hann jag svida om och avverka ett intervallpass genom ett övergivet industriområde. Ibland undrar man om man verkligen är vid sina sinnes fulla bruk. Men jag skrapade ihop lite drygt 20 km industriområdesintervaller och hann precis tillbaka till matchstart. Intervallerna gick lite småsegt vilket mest påverkades av den vind som ven genom industriområdet. Intervallerna var en fallande stege enligt: 3x(5/4/3/2'), Pj: 1', SPj: 2'. De intervaller som genomfördes i motvind gick lite långsammare än plan medan de i medvind gick raskade så det blev väl sett över hela passet ungefär det utfall som skissen var satt till.

Söndagen bjöd även den på fotboll, denna gång slutspel. Efter detta var det light-långpass för min del medan Mamma Marika och Venla åkte till simhallen och sedan hjälpte till som funktionärer vid grillen under fotbollsturneringen. Slutligen var det tekniksim för Elias under kvällen. Skönt att det nu är ny arbetsvecka så man kan vila upp sig lite.

Notera ironin.

Premiärmilen 2014

Årets Premiärmil på Norra Djurgården blev tyvärr inte riktigt vad jag hade hoppats på. Trots support av både familj och inspirerande vårväder var det något som inte riktigt stämde till hundraprocent. Tisdagens förberedelsepass med nio tusingar på 3:03/km med 30 sekunders paus indikerade att formen var god och att en tid ner mot låga 31 var rimlig. Under uppvärmningen kändes allt ok och det var ett trevligt gäng som joggade runt banan. Olle Walleräng, Lars Södergård, Johan Hydén, Daniel Woldu och Fredrik Uhrbom. Alla trevliga killar som alltid har härliga historier att förtälja. Nästan enbart värt att ta sig ner till tävlingen för att morsa på dessa herrar. Olle hade pressat stenhårt under sin långa vistelse i Australienlandet och såg väldigt avslappnad och harmonisk ut. Lars hade något drömskt i blicken och kanske längtade till Lidingönejdernas höjdmeter medan Uhrbom var nyss hemkommen från Veteran-VM i Budapest. Lagom till start visade det sig dock att Uhrbom gjort en kroppsfint / curveball och istället hämtat ut sin systers nummerlapp åt henne även om han erkände att han var sugen på att överta den istället. Man vet aldrig var man har den karln, varken på uppvärmning eller under tävling.

Starten gick i sedvanlig ordning högt tempo och jag placerade mig i kölvattnet i främre klungan. Olle tillsammans med en för mig okänd löpare (Robel Fisha) spettade på och började redan efter den inledande kilometern sakta dra ifrån. Bakom dessa herrar bildades det en klunga med Södergård, Hydén, Woldu samt två yngre löpare jag aldrig tävlat mot tidigare, Ek och Jansson. Framför mig hade jag ett par till löpare som jag under det första varvet antingen passerade eller slog följe med. Jag kände dock ganska snabbt under loppet att det inte kändes helt avslappnat och att jag fick anstränga mig för att hålla tempo. För att inte stressa upp mig i onödan valde jag att inte se på klockan vid kilometerpasseringarna utan enbart göra det vid halvpasseringen. Jag hade där 15:55 vilket gjorde mig lite förvånad, jag visste att det inte hade varit ner mot 15:30 men att det precis under 16 minuter hade jag inte räknat med. Insåg då att det var något som inte stämde och att andra halvan skulle bli en ganska trist historia. Hade en liten mental dipp under andra varvet, löpningen fungerade inte som jag önskade och jag hade ingen bra tid på gång som hade gjort att jag kunnat pressa mig lite hårdare. Genomled mig dock igenom sista hälften, skakade av mig de löpare jag haft i min närhet vid varvning och snubblade precis in under 32 minuter med 31:55 och en niondeplats. Självfallet väldigt besviken efter målgång men har gjort mitt bästa för att försöka skaka av mig loppet. Sluttiden på Premiärmilen var till exempel långsammare än min milpassering i Haag halvmarathon och då hade jag ytterligare 11 kilometer kvar att löpa.

Olle Walleräng fullkomligt pulvriserade både motstånd och banrekord och vann loppet stort. Ett härligt formbesked från hans sida vilket borgar gott inför hans satsning mot EM i sommar på 5000m. Bakom honom sprang Fisha in som tvåa och Södergård som trea. På fjärdeplats kom Andreas Jansson in på låga 31 minuter vilket är väldigt starkt med tanke på att han är född 1996 och bara är 18 år. Samtidigt är det lite chockerade att jag nästan är 20 år (!) äldre än honom. Jösses. Vad händer???

Har ägnat veckan åt att smälta fadäsen och försöka förstå vad som gick snett. Benen kändes pigga under loppet men det kändes som om jag inte kunde supa in tillräckligt med syre i piporna. På eftermiddagen efter loppet medan jag monterade utemöblerna på terrassen snorade jag som aldrig förr, nös och ögonen kliade. Uppenbarligen en pollenreaktion och säkerligen påverkade det löpningen negativt. Jag brukar har ett par veckor under april och maj då systemet är igenslammat av pollen men i och med den milda vinter och tidiga våren så har denna period uppenbarligen tidigarelagts. Nåväl, loppet är gjort och det är inget att hetsa upp sig för. Löpningen har fortsatt fungera bra på träning och Premiärmilen var inget direkt prioriterat lopp för min del. Kämpa!