2014-05-26

Nordic Challange, DNF

Önskar jag kunde rapportera något glädjande från visiten i Norgelandet, Oslo och dess Bislett-gala. Förberedelserna de sista dagarna innan tävlingen var perfekta. Benen pigga och känslan god. Dessutom stärkt av ett gott resultat ute i Vallentuna så tyckte jag mig kunna spänna bågen lite ytterligare och gå mot nytt pers.

Vid lunchtid på torsdagen avvek jag från jobbet och tog mig in till Arlanda och vidare transport till Oslo. Sällskapet under resan var bästa tänkbara, Coach Lamas och Månlopps-Frida. Avslappnad stämning men ändå bra fokus. Ute var det pressande högsommarvärme och det var kvavt och kvalmigt så det räckte. Försökte konservera så mycket energi som möjligt under dagen men nog försvann lite ut i värmeböljan. Även om själva resan med tåg, flyg och sedan bilresa in till hotellet i Oslo gick smidigt så hann jag knappt komma in innan för dörren på hotellet innan det skulle hastas vidare till Bislett. Med facit i hand kanske jag skulle påbörjat resan aningen tidigare eller till och med anlänt kvällen innan men jag hade svårt att iväg från jobbet och således fick resan ske på detta sätt.

Väl inne i katakomberna runt Bislett var det bara att inta horisontellt läge och få tiden att gå. Jag var där i god tid och programmet var dessutom aningen försenat. Sällskapet var dock bra och bestod av Lars Södergård som tillsammans med Uhrbom representerade Sverige samt Anderas Åhwall som precis som jag var där som klubblöpare. Roligt att stifta bekantskap med några av våra grannländers starkaste löpare så det fanns tillfälle att öva lite på både lite norska och finska. Danskan däremot har jag problem med och tar till engelska kunskaperna då det ska kommuniceras.

Ganska exakt klockan 21 gick startskottet och haren och täten drog iväg i ett rasade tempo. Första varvet under 70 sekunder och redan då var jag på väg att tappa kontakten med tätklungan. Bakom mig öppnades det också snabbt upp en lucka och jag insåg att det skulle bli sololöpning om ingen i täten slog av lite på takten. Första kilometer landade haren in på 2:53 och jag sladdade in på 2:58. Kastade en snabb blick bakåt och konstaterade att ingen löpare skuggade mig och att även om jag gjort en mera kontrollerad inledning på första kilometern så skulle jag hamnat i ett vakuum. Med andra ord såg det ut att bli precis samma sak som veckan innan ute i Vallentuna, alltså en ensam resa varv efter varv. Måste erkänna att jag redan då misströstade en aning och det kanske var det som präglade sinnet under de efterföljande varven. Jag klockade in två kilometer på 5:58 och tre kilometer på 9:01, således en hårdare öppning än jag någonsin gjort. Ungefär här började jag få ta i mer än jag hade önskat och den tuffa inledningen började sätta sina spår. Strax efter tre kilometer tappade jag lite fokus och råkade trampa på sarghelvetet. Trampade snett och tappade rytm och flyt. Efter det gick det inte att vända den negativa trenden och jag tog mig mer eller mindre bara igenom de två följande kilometerna innan jag klev av lätt avstannandes vid exakt 5000 m på cirka 15:06. Den smutsiga DNF:en var ett faktum och faktiskt min första jag någonsin gjort på bana över huvud taget. Egentligen är jag inte så besviken över känslan under loppet. Givet det startfält som loppet bjöd på så fanns det goda möjligheter till att komma ner mot en sluttid runt låga 30 minuter. Men då hade jag behövt en aningen lugnare inledning samt några löpare att samköra med. Det kändes som ett bra tillfälle att testa att spänna bågen och se om man hade den där kvällen när allt stämde men tyvärr var inte så fallet. Alltså, inte så besviken över själva prestationen men grymt besviken på att vika ner sig och kliva av. Här måste jag vara ordentligt självkritisk. Att göra en DNF är inte ok, jag borde justerat ner farten efter 3000m och på så sätt ändå tagit mig igenom loppet men hade inte skalle nog att göra så. Dåligt och inga ursäkter är giltiga här.

För övriga svenskar gick det lite blandat. Lars hade en tung andra halva och var rejält besviken efteråt. Gillar att karln visar känslor efter lopp, mer sånt inom löpningen. Åhwall blev andre svensk och såg länge ut att kunna göra en tid ner mot låga 30 minuter men hade två riktigt tunga sista kilometer där han tappade lite tempo men belönades med nytt pers ändå med någon sekund. Dagens manlige svensk var utan tvekan den gode Uhrbom. Veckan hade präglats av skadekänningar och ångest men då startskottet väl ljöd sprang han riktigt övertygande och slogs ändå in på mållinjen om tredjeplatsen. Ruggigt imponerande. Även reskamraten Månlopps-Frida visade stor klass då hon runt 3000m bröt sig loss från tätklungan och ensam borrade in som segrare. Väldigt starkt löpt av Frida som persade med en sekund och visar att hennes form är riktigt bra nu inför de stundande sommartävlingarna och vidare marathonsatsning in mot EM.

Ska man dock lyfta på stenarna och försöka hitta någonting positivt från utflykten till Oslo så väljer jag att dels lyfta fram arenan Bislett som var grym och mycket inspirerande. Sedan blev jag lite sugen på att försöka mig på att vässa upp 5000m-perset som är sex år gammalt. Kan jag lätt avstannandes mot slutet göra strax över 15 minuter på 5000m borde jag med spik och lite mer press från början kapa tid. Vi får se hur det blir med den saken. Svårt att kombinera 5000m-intervaller med marathonupplägg.

2014-05-21

Snart dags för 25 nya varv



Känslan och återhämtningen efter Arenamilen har varit god och jag kom igång snabbt med träningen fast med den skillnaden att jag inte pressade på några dubbelpass under distansdagarna. Tanken är att det ska tävlas igen nu imorgon torsdag under Nordic Challange som i år går av stapel på Bislett i Oslo. Det är ett brett och starkt startfält som är anmält och jag konstaterar att jag stoltserar bland de med sämst personbästa. Lars Södergård och Uhrbom är de som representerar Sverige medan jag, Andreas Åhwall och Andreas Jansson är anmälda som klubblöpare. Jag åker åtminstone dit med gott självförtroende efter förra veckans drabbning över 10000m. Banlöpning brukar ofta fungera så för mig. Går det bra stärks man och man vågar spänna bågen ytterligare lite hårdare till nästa lopp. Går det kass däremot sjunker självförtroendet med blyvikter och man blir väldigt försiktig till nästa tävling. Hur som helst så hoppas jag kunna komma upp i en bra nivå och med lite tur ta rygg på några raska herrar strax framför mig. Känslan är att jag definitivt kan hota mitt sex år gamla pers på distansen vilket är skönt att konstatera trots lite fler vishetsår under bältet samt renodlad marathonträning.



Annars bjöd helgen på fantastiskt härligt väder vilket så klart uppskattades mycket. Under söndagen hade Venla sin första fotbollsturnering vilket var spännande. Första matcherna tillsammans med tjejerna som tränar tillsammans och det var både kul och spännande att se deras matcher. Senare under eftermiddagen åkte jag tillsammans med Mamma Marika och Alvar ner till Sollentunavallen. De spelade lite fotboll och hoppade längdhopp medan jag körde ett light-intervallpass med lite ryck i 800 och 1000m, några 800ingar och en avslutande 2000ing där sista 1000m klockades in på 2:55. Alvar var dock lite småbesviken på mig eftersom jag inte stannade och gjorde high-five varenda gång jag passerade honom i längdhoppsgropen.

2014-05-15

Arenamilen 30:42.47

Bandebuten är gjord för säsongen och den skedde ute i Vallentuna på Arenamilen. Efter beskedet om EM-platsen så har jag tillsammans med Coachen fokuserat lite på att försöka vässa upp speeden en aning innan det är dags för den marathonspecifika träningen att ta vid i slutet på maj och sedan ända fram till tävlingen i mitten på augusti.

Det ska erkännas att det har känts väldigt konstigt att alternera terrängintervaller och tartanintervaller vid denna tidpunkt på året. Normalt sett brukar träningen så här dags präglas av extra volym med långa malande snabbdistanser i marathonfart. Så brukar alltså de sista nyckelpassen och veckorna innan Stockholm marathon se ut. Men inte i år eftersom jag väljer att inte springa Stockholm för att undvika skador eller att bränna ut mig i onödan.

Med tanke på detta beslut passade Arenamilens 10000m-tävling utmärkt i tävlingsplaneringen. Som vanligt alltid lite extra nervöst med bantävling. För att prestera riktigt bra och nära max på bana måste man (så klart) träna en hel del på just bana vilket jag inte brukar göra. Därav den extra nerven. Jag har alltså svårt att tolka mina utfall på de få banträningspass jag genomfört och därmed svårt att avgöra vad som borde vara en rimlig ansträningsnivå under de första varven för att inte gå ut för hårt eller långsamt.

Uhrbom var inhyrd personlig hare åt den mycket lovande junioren Andreas Jansson som siktade på en tid under 30:30 för att på så sätt få en JVM-biljett. De siktade på att passera 5000m på lite drygt 15:05 för att ha lite marginal och Uhrbom tyckte att jag skulle hänga på. För mig som är lite av en slowstarter så kändes det lite väl tufft med en sådan öppning. Risken är att det blir ruggig uppförsbacke under loppets andra hälft och sådant svider rätt rejlt då det är 12.5 mentalt tuffa varv kvar att beta sig igenom. Nackdelen med att inte våga ta rygg på Uhrbom och Jansson var att jag riskerade att hamna i ett vakuum och få göra loppet själv vilket också är en väldigt tuff mental påfrestning.

Vädret innan loppet var ganska kylslaget, runt tio grader, molnigt och en lite besvärande sidvind vid ingången till bortre kurvan. Velade länge kring klädsel men valde till slut att köra i bara linne och dessutom vara klocklös.

Uhrbom och Jansson inledde loppet som planerat i hög fart och jag tvingades precis som jag befarade att släppa dem efter drygt en kilometer för att inte riskera att dra på mig för mycket syra. Tyvärr hade jag ingen löpare bakom mig så det var bara att ladda och fokusera på att genomföra loppet för egen maskin utan rygg att skydda mig mot vinden. Firma Uhrbom/Jansson hade precis över 9:00 vid 3000m och jag låg då runt 09:10. Vid 5000m hade de 15:06 och jag sladdade bakom med uppskattningsvis 70m och hade om jag hörde rätt av de som skrek passertider 15:18 vid halva distansen. Jag tyckte dock att jag tacklade sololöpningen bra och höll uppe fokus och tryck i löpningen. Sakta men säkert jobbade jag ner varven på varvtavlan och kände att jag höll på att knyta ihop säcken på ett bra sätt. Löpningen var ansträngd men ändå hela tiden under kontroll, ungefär som det ska vara under ett bra banlopp. Med fem varv kvar började det svida på lite mer men då började jag samtidigt känna att det skulle hålla hela vägen och jag försökte avsluta snyggt och behålla farten ändå in i mål.

Drygt tjugo sekunder bakom Jansson gick jag i mål som tvåa med 30:42.47 vilket faktiskt var nästpers för mig. Mitt personbästa lyder 30:28.20 men det satte jag för sex år sedan då jag var helt inriktad på mildistansen och sprang bana regelbundet varje vecka. Lite annorlunda förutsättningar nu med marathonfokus. Ändå ska jag erkänna att det faktiskt känns som om jag på alvar kan hota detta pers nu. Med lite mindre blåst och framför allt ett tätt lopp med ryggar att jaga hela loppet igenom så hade jag utan tvekan kunna skala av en del tid på resultatet från Arenamilen. Hur som helst var jag nöjd med mitt genomförande under loppet. Trots nästan bara sololöpning behöll jag fokus och koncentration rakt igenom och höll kilometerna hyfsat tätt. Loppet var ett skönt formbesked över att träningen med lite mer fartinslag gett resultat vilket är bra att ha i bagaget inför den snart stundande marathonträningen.

Andreas Jansson sprang in på finfina 30:21 och belönades för detta med en JVM-biljett. Mycket imponerad av den löpning Jansson visade upp. Att göra en sådan tid som 18åring är väldigt starkt och här har Sverige en mycket lovande talang. Att jag sedan konstaterade att jag nästan är 20 år äldre än honom gjorde mig lite... fundersam. Även min klubb visade upp en mycket stark bredd. Under 2013 hade vi totalt tio man som gjorde under 34 minuter på milen. Under Arenamilen, det vill säga ett och samma lopp, hade klubben tolv man som gjorde <34'.

Resultaten »
Artikel på friidrott.se

2014-05-12

Kungsholmen Runts Knattelopp 2014

Alvar, familjens charmtroll!

Helgen innehöll som vanligt en massa olika aktiviteter men det stora utropstecknet och glädjeämnet var barnens deltagande i Kungsholmen Runts Knattelopp. Detta är en årlig tradition som barnen (först med Elias så klart) började med att delta i 2007. Elias var då tre år gammal vilket är en alldeles utmärkt ålder att ta sina första löpsteg. Sedan dess har både Venla och Alvar upptagit traditionen och nu är det en hel familjeangelägenhet eftersom Mamma Marika även hon inte kunde hålla sig och anmälde sig till 10km-loppet. Nervöst innan start.

Helt plötsligt stod man där snopen förpassad till läktaren. Alla i familjen tävlade och sprang. Alla utom Pappa Patrik som på nåt sätt ska vara löparen i familjen. Icke, inget får man tydligen ha i fred nu för tiden!

Nåväl, jag var inte helt sysslolös under dagen då jag från tidig morgon hjälpte till som funktionär på arrangemanget. Först genom att dela ut nummerlappar och sedan som speaker tillsammans med Coach Lamas. Givetvis tog jag ett brejk från dessa arbetsuppgifter då det stundade Knattelopp. Spurtstrid ända in på målsnöret!

Elias har gjort resan från att vara i praktiken sist som treåring till att vinna loppet i fjol i konkurrens mot tre år äldre barn. I år gick han in som titelförsvarare och det var en lite nervös grabb som stod på startlinjen innan loppet. Trots ganska stränga order om att inte gå till spets direkt från start så maxade han på direkt och bröt sig loss tillsammans med två löpare från övriga fältet. Med drygt 300 meter kvar gick en av dessa om och inledde en långspurt. Elias såg lite sliten ut men lite väl valt pepp från min sida så tog han rygg och utmanade ledare ända in till målsnöret. En snöplig förlust med en sekund men det var ändå en härlig kamp och grabben som besegrade honom var två år äldre. Elias sänkte sin tid från i fjol med elva sekunder trots noll löpträning. Tänk om man kunde byta ut en av de fyra eller fem fotbollsaktiviteterna i veckan mot ett renodlat löppass. Då skulle det kunna gå riktigt fort där framme. Venla med hennes fjäderlätta steg!

Venla gjorde också hon en strong insats. Lite längre bak i fältet så pinnade hon på så pass snabbt att jag inte hann se henne vid den första plats där jag fotade. Då det sedan var dags för målgång kom hon springandes med sitt fjäderlätta steg och sprang in på 4:54, först i hennes årskull både bland killar och tjejer. Anmärkningsvärt är att hon dessutom under de senaste åren är snabbare än Elias var vid samma ålder. Det är tydligen bra tändvätska att retas och ränna efter Storebror hemma. Löpglädje!

Loppets ljusstråle och charmtroll var utan tvekan Alvar. För en grabb som är lite drygt tre år är en kilometer en anständig distans att ta sig an. Trots ett fall direkt i starten sprang han distansen rakt igenom med ett brett leende på läpparna. Svårt att inte smälta när man ser lillgrabben ta sig fram. Sann löpglädje när den är som allra bäst. Tiden i mål blev enligt klockan 8:13 vilket är rejält mycket snabbare än vad Elias och Venla mäktade med vid samma ålder. Det är tydligen bra tändvätska att retas och ränna efter Storebror OCH Storasyster hemma. Lagfoto!

2014-05-05

Ny vecka, nya mil

En vecka har gått sedan det roliga beskedet om EM-maran. Jag har så klart glatt mig åt besked men samtidigt försökt ta det lite lugnt och piano för att behålla fokus på träningen som nu ska bedrivas. Benen har de senaste dagarna känts otroligt bra. Jag tror inte det riktigt beror på beskedet utan för att pollenläget mildast en aning eller så har kroppen byggt upp lite pollenimmunförsvar. Ett tecken på denna lilla miniformtopp är att alla distanspass trots ofta krävande terräng snittats in under 4:00/km. Och då har jag knappt varit ansträngd och nästan behövts bromsa mig själv.

Intervallpassen förra veckan följde samma mönster som jag haft nu ett par veckor. Detta innebar terrängintervaller på tisdagen i Polisspåret och tartanintervaller på Sollenutunavallen under fredag. Terrängintervallerna fortsätter gå riktigt bra. Fina tider som jag inte gjort tidigare i spåren. Terrängkapaciteten är ruggigt bra och jag lider lite över att det inte är Terräng-SM på vårkanten eller Lidingöloppet för den delen.

Fredagens tartanintervaller var skissade till 3x(1000 / 800 / 1200m), Pj: 200m, 3000m. Planen var att öka farten succesivt per varv under de korta intervallerna vilket jag genomförde på ett bra sätt. Men efter dessa skulle passet avslutas med en demonintervall i form av 3000m i ökande fart. Här var det mest en kamp mot skallen. 7.5 solovarv på tartan efter redan 9000m loggade intervaller är ganska mentalt tufft. Jag inledde i starttempot men förmådde inte öka farten genom långintervallen utan la mig i någon form av komfort-fart. Inte värdelöst men inte heller någon fullpoängare.

Totalt loggades veckan in på knappt 14 mil och jag känner mig både stark och sugen på kommande intervaller och tävlingar framöver. En god känsla.