2014-05-26

Nordic Challange, DNF

Önskar jag kunde rapportera något glädjande från visiten i Norgelandet, Oslo och dess Bislett-gala. Förberedelserna de sista dagarna innan tävlingen var perfekta. Benen pigga och känslan god. Dessutom stärkt av ett gott resultat ute i Vallentuna så tyckte jag mig kunna spänna bågen lite ytterligare och gå mot nytt pers.

Vid lunchtid på torsdagen avvek jag från jobbet och tog mig in till Arlanda och vidare transport till Oslo. Sällskapet under resan var bästa tänkbara, Coach Lamas och Månlopps-Frida. Avslappnad stämning men ändå bra fokus. Ute var det pressande högsommarvärme och det var kvavt och kvalmigt så det räckte. Försökte konservera så mycket energi som möjligt under dagen men nog försvann lite ut i värmeböljan. Även om själva resan med tåg, flyg och sedan bilresa in till hotellet i Oslo gick smidigt så hann jag knappt komma in innan för dörren på hotellet innan det skulle hastas vidare till Bislett. Med facit i hand kanske jag skulle påbörjat resan aningen tidigare eller till och med anlänt kvällen innan men jag hade svårt att iväg från jobbet och således fick resan ske på detta sätt.

Väl inne i katakomberna runt Bislett var det bara att inta horisontellt läge och få tiden att gå. Jag var där i god tid och programmet var dessutom aningen försenat. Sällskapet var dock bra och bestod av Lars Södergård som tillsammans med Uhrbom representerade Sverige samt Anderas Åhwall som precis som jag var där som klubblöpare. Roligt att stifta bekantskap med några av våra grannländers starkaste löpare så det fanns tillfälle att öva lite på både lite norska och finska. Danskan däremot har jag problem med och tar till engelska kunskaperna då det ska kommuniceras.

Ganska exakt klockan 21 gick startskottet och haren och täten drog iväg i ett rasade tempo. Första varvet under 70 sekunder och redan då var jag på väg att tappa kontakten med tätklungan. Bakom mig öppnades det också snabbt upp en lucka och jag insåg att det skulle bli sololöpning om ingen i täten slog av lite på takten. Första kilometer landade haren in på 2:53 och jag sladdade in på 2:58. Kastade en snabb blick bakåt och konstaterade att ingen löpare skuggade mig och att även om jag gjort en mera kontrollerad inledning på första kilometern så skulle jag hamnat i ett vakuum. Med andra ord såg det ut att bli precis samma sak som veckan innan ute i Vallentuna, alltså en ensam resa varv efter varv. Måste erkänna att jag redan då misströstade en aning och det kanske var det som präglade sinnet under de efterföljande varven. Jag klockade in två kilometer på 5:58 och tre kilometer på 9:01, således en hårdare öppning än jag någonsin gjort. Ungefär här började jag få ta i mer än jag hade önskat och den tuffa inledningen började sätta sina spår. Strax efter tre kilometer tappade jag lite fokus och råkade trampa på sarghelvetet. Trampade snett och tappade rytm och flyt. Efter det gick det inte att vända den negativa trenden och jag tog mig mer eller mindre bara igenom de två följande kilometerna innan jag klev av lätt avstannandes vid exakt 5000 m på cirka 15:06. Den smutsiga DNF:en var ett faktum och faktiskt min första jag någonsin gjort på bana över huvud taget. Egentligen är jag inte så besviken över känslan under loppet. Givet det startfält som loppet bjöd på så fanns det goda möjligheter till att komma ner mot en sluttid runt låga 30 minuter. Men då hade jag behövt en aningen lugnare inledning samt några löpare att samköra med. Det kändes som ett bra tillfälle att testa att spänna bågen och se om man hade den där kvällen när allt stämde men tyvärr var inte så fallet. Alltså, inte så besviken över själva prestationen men grymt besviken på att vika ner sig och kliva av. Här måste jag vara ordentligt självkritisk. Att göra en DNF är inte ok, jag borde justerat ner farten efter 3000m och på så sätt ändå tagit mig igenom loppet men hade inte skalle nog att göra så. Dåligt och inga ursäkter är giltiga här.

För övriga svenskar gick det lite blandat. Lars hade en tung andra halva och var rejält besviken efteråt. Gillar att karln visar känslor efter lopp, mer sånt inom löpningen. Åhwall blev andre svensk och såg länge ut att kunna göra en tid ner mot låga 30 minuter men hade två riktigt tunga sista kilometer där han tappade lite tempo men belönades med nytt pers ändå med någon sekund. Dagens manlige svensk var utan tvekan den gode Uhrbom. Veckan hade präglats av skadekänningar och ångest men då startskottet väl ljöd sprang han riktigt övertygande och slogs ändå in på mållinjen om tredjeplatsen. Ruggigt imponerande. Även reskamraten Månlopps-Frida visade stor klass då hon runt 3000m bröt sig loss från tätklungan och ensam borrade in som segrare. Väldigt starkt löpt av Frida som persade med en sekund och visar att hennes form är riktigt bra nu inför de stundande sommartävlingarna och vidare marathonsatsning in mot EM.

Ska man dock lyfta på stenarna och försöka hitta någonting positivt från utflykten till Oslo så väljer jag att dels lyfta fram arenan Bislett som var grym och mycket inspirerande. Sedan blev jag lite sugen på att försöka mig på att vässa upp 5000m-perset som är sex år gammalt. Kan jag lätt avstannandes mot slutet göra strax över 15 minuter på 5000m borde jag med spik och lite mer press från början kapa tid. Vi får se hur det blir med den saken. Svårt att kombinera 5000m-intervaller med marathonupplägg.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Inget att hänga läpp för. Kul att se att du spänner bågen! Det handlar ju alltid om att ligga på gränsen och lära sig vart gränsen går. Att du nu steg över denna gräns är ju knappast så konstigt med tanke på att du inte är en rutinerad 10 000 meter löpare. Gissningsvis är sannolikheten att du går över gränsen på ett längre lopp avsevärt mycket lägre. Kör hårt Patrik - du har ditt livs lopp framför dig!

Andreas T

Martin sa...

Nya tag för landslagsmannen.