2014-08-26

EM-maran, Zürich, DNF

Förväntansfulla grabbar innan start. Från vänster: Musse, Lerdahl, Engström och Woldu.

Har dragit lite på rejsrapporten från EM-maran av många anledningar. Först och främst var jag väldigt besviken över att den inte gick som jag hade önskat. För det andra har jag varit ganska tom i kroppen. Både mentalt och fysiskt. Uppladdningen inför loppet har varit hård och de sista dagarna innan loppet kom att handla mycket om att få kroppen i löpdugligt skick. Jag har återvänt till jobbet där det varit fullt upp och även tagit ett par dagar löpvila för att återhämta mig en aning. Nu, en drygt vecka efter loppet är det hög tid att skriva ner tankar och känslor. Före, under och efter loppet.

Under eftermiddagen på fredag återförenades jag med familjen som kom ner för att se loppet. Fantastiskt skönt att få krama om Fru och barn. Även Farfar och svärföräldrarna hängde med och kvällen spenderades på en fin italiensk restaurang. På lördag förmiddag var vi alla inne och hejade på de svenska tjejerna som då sprang sitt marathonlopp. Alla fem presterade riktigt riktigt bra vilket spred positiv energi och inspiration. De hade en bra plan och taktik för loppet som de följde på ett imponerande sätt. Istället för att förivra sig och hetsa upp tempot höll de sig lugna och disponerade sina krafter perfekt. Riktigt imponerande!

Under lördagseftermiddagen var det lagsamling för herrarna. Alla hade nu anlänt till truppen. Min rumskamrat Emil Lerdahl anlände på fredagen då han vilken dag som helst skulle bli far. Även Woldu och Musse anlände samma dag. David Nilsson hade varit på plats sedan truppen anlände och Fredrik 'Ullevi' Johansson bilade ner på lördagen från St Mortiz. Vi gick igenom de tekniska detaljerna med transport, vätskestationer och calling-rutinerna som var lite annorlunda på ett mästerskap. Bra stämning i truppen och man kunde känna på atmosfären att det började dra ihop sig.

För att skingra tankarna en aning och inte bli för nervös så åkte jag under eftermiddagen över till familjen igen och åt middag tillsammans. Kryp ner i säng i god tid då det var väckning 05:45 för tidig frukost innan avfärd mot tävlingen. Vet inte om jag sov så mycket under natten men jag låg åtminstone inte och drog mig utan kunde vila ut. 07:00 på lördagsmorgonen gick bussen mot tävlingsområdet. Solen hade redan svagt börja gå upp och det såg ut att bli en fin dag, kanske lite för varm.

Vi satt alla och pysslade med lite förberedelser inne i ett tält som arrangören ställt upp. Ryggen kändes riktigt bra och rörligheten var nästan helt återställd. 45 minuter innan loppets start tog vi en lättare uppvärmning. Under denna kände jag dock av min hamstring. Denna hade jag nästan helt glömt bort de senaste dagarna då allt fokus var att få ryggen funktionsduglig. Det sista dygnet innan tävlingen åt jag inga smärtstillande tabletter då jag ville vara fri från sådant under loppet för att kunna tolka kroppens signaler på ett bra sätt. Nu när dessa substanser inte dämpade känningen i hamstringen konstaterade jag att den gjorde ont. Direkt efter uppvärmningen fick jag en behandling av den från det medicinska teamet som följde med oss till tävlingen. Hennes kommentar då jag låg på massagebänken var: Oj, du är väldigt stel och öm här. Hur lång tid har vi på oss?". Mitt svar: tre minuter. Sedan var det hög tid att dra på sig tävlingskläderna och bege sig till callingen för att pricka av sig och få ut chippet till skon. Behandlingen hjälpte till viss del men jag hade ändå ont. Inte riktigt den känslan man vill ha i mellangärdet då man har 42.2 km framför sig.

Min egen personliga och alldeles underbara hejarklack!

Lagom till start försvann faktiskt även all nervositet. Då vi gjorde de sista tempostegringarna innan start var jag inte det minsta nervös vilket faktiskt förvånade mig en aning. Solen sken nu från en molnfri himmel och det var svag vind och idealisk temperatur. Nackdelen insåg jag var att det successivt skulle bli varmare och varmare och under loppets andra hälft skulle temperaturen vara för hög vilket säkerligen skulle kräva en del offer utmed banan.

Startskottet brann av och jag placerade mig längst bak i fältet tillsammans med Fredrik Johansson, Emil Lerdahl samt en holländare. Efter den lilla prologen på 2.2km och vi gick ut på det första av de fyra 10km-varven skruvades tempot sakta upp längst fram och ledet tänjdes ut och det bildades lite olika grupper av löpare. Jag kände redan här av min baksida samt sätesmuskel som verkligen inte kändes bra. Jag försökte ignorera detta och hoppades att irritationen och ömheten skulle avta allt eftersom jag sprang på.

Min grupp av löpare höll ihop fram till den första stigningen. Här speedade Johansson och holländaren upp tempot, jag låg mitt i och Lerdahl föll tillbaka en aning. Då utförslöpningen tog vid varvades dock tempot upp ganska kraftigt. Lerdahl sprang ikapp Johansson, holländaren ångade på ännu mer och försvann. Jag vågade dock inte gå på lika hårt som övriga utan hamnade längst bak i fältet. Framför oss fanns det en kvartett av turkar som alla höll ihop. Dessa tog det dock väldigt lugnt utför och efter en stund hade jag passerat dem. På flacken efter utförslöpningen närmade jag mig sakta men säkert Johansson och Lerdahl och den sistnämnde vinkade upp mig precis innan milpasseringen. Ungefär där gjorde Lerdahl en tempoväxling och ökade tempot, Johansson hängde med på den men jag tyckte tempot var precis där jag ville ha det och vågade inte kosta på mig en tempoökning. Milen hade passerats på 34:13 och de två första femmorna på 17:17 och 16:56.

Ut på andra varvet blev jag passerad av de fyra turkarna som verkligen sprang ryckigt. De gjorde snabbt ett avstånd till mig och jag fick således borra igenom andra varvet mestadels solo. Höll dock tempot jämnt och fint. Det som dock oroade mig mer och mer var att baksidan nu började göra allt mer ont. Ömheten hade nu övergått till smärta vilket självfallet inte var ett bra tecken. Jag bet dock ihop och försökte ignorera detta så gott det gick. 20 km passerades på 68:35 och femmorna mellan 10-15 och 16-20 på 17:00 samt 17:22 vilket gav andra milen på 34:21. Halvan klockades på 1:12.19 vilket var nästan exakt enligt plan.

Fortfarande var ansträngningen under kontroll, benen kändes ok och andningen inte ansträngd. Det som dock nu började påverka löpningen och framför allt mitt steg var sätesmuskeln och baksidan. Jag höll ihop det någorlunda mellan kilometer 20-25 som passerades på 17:30 men anande redan nu vart det bar åt. Framför mig såg jag att Woldu hade tappat rejält med fart och vid cirka 22 km passerade jag honom, strax efter det bröt han. Jag såg även att avståndet fram till David Nilsson hade minskat och jag tog in på honom successivt under tredje varvet. Efter stigningen såg jag inte till honom mer och jag förstod då att även han tvingats bryta loppet. Nu var det bara Musse, Johansson, Lerdahl och jag kvar. Och tyvärr sjöng min baksida på sista versen. Om vi inte skulle få in ett lag i lagtävlingen så skulle det verkligen vara fiasko.

Så jag bet i ytterligare en stund även om jag insåg att jag riskerade att dra på mig en skada som eventuellt skulle påverka resten av hösten. Jag ville dock se familjen som stod placerad strax efter varvning och hejade på mig. Femman mellan 26-30 gick på 18:00 vilket inte direkt var en överraskning då jag hade problem att ta ut ett normalt löpsteg. Löpmekaniken hade blivit lidande vilket avspeglade sig på direkt på mellantiderna. Vid 32 km fick jag syn på familjen och vinkade till dem. Istället för att kliva av där fortsatte jag dock en bit till då jag skulle möta Musse, Johansson och Lerdahl då de varit nere och vänt i hårnålen på banan. Musse kom så klart först och jag noterade dessvärre att han tappat kontakten med tätklungan och att han såg sliten ut. Johansson såg dock fortfarande ut att ha läget under kontroll och han borrade på. Lerdahl hade jag dock tagit in lite på vilket oroade mig. Jag ville att han skulle ta sig runt sista varvet så laget blev komplett. Alltså visade jag upp mig för honom och vi gjorde båda tummen upp. Min förhoppning var att han skulle känna att jag låg bakom honom och jagade så att han skulle stå på hela varvet in till mål. Och det fungerade faktiskt. Lerdahl bet i som den kämpe han är trots besvär med håll och tog tredjeplatsen i laget.

Jag själv klev av vid 34.5 km och 1:59.47. Kändes extremt bittert och frustrerande. Har svårt att faktiskt beskriva känslan. Jag hade mer att ge, krafterna var inte slut men smärtan i baksidan gjorde det omöjligt att fullfölja. Pannkaka. Det var dock inte bara jag, Woldu och Nilsson som bröt. Den tuffa banprofilen i kombination med ganska besvärande värme under loppets andra hälft gjorde att många klev av. Faktum är att 22 löpare av 72 startande klev av vilket måste vara någon form av rekord. Märkliga scener i målområdet efter loppet där flertalet löpare blev bortforslade på rullstol. Bisarrt.

Något jag dock vill lyfta fram var den fantastiska stämningen och atmosfären utmed banan. Ljudbilden på nästan hela bansträckningen var öronbedövande. Det stod publik i flera led och hejade på alla löpare. Helt otroligt. Egentligen fanns det bara två korta partier på varvet där det var lite lugnare och man faktiskt kunde höra sin egen andning. Annars var man instängd i en extremt högljudd ljudkuliss som ofta präglades av schweizarnas favoritobjekt: kobjällror. I och med att det var så mycket folk utmed banan hände det något hela tiden och varvet med dess olika karaktärer var enkelt att dela upp i olika delar. Fokus och koncentration var det således inga problem med under loppet.

Och visst, banan var tuff om man jämför med andra marathonbanor. Inget snack om den saken. Men det är ingenting att hetsa upp sig över. Vi var alla erfarna löpare som sprang loppet och alla dessa vet hur man springer i backar. Det gäller bara att hålla huvudet så pass kallt att man inte öppnar för hårt och sedan trillar av pinnen. I mästerskap är det placeringar som gäller, inte tider. Att då förlägga maran till en kuperad sträcka på en slinga i centrala delarna i Zürich var ett genidrag och jag hoppas att flera mästerskap framöver gör samma sak.

Dagarna efter loppet var ingen rolig historia. Baksidan gjorde ont men benen i övrigt var ganska pigga då de tyvärr inte behövde springa loppets sista dryga sju kilometer. Vaderna märligt fräscha men framsida lår lite slitna förmodligen på grund av utförslöpningen. En molande känsla i mellangördet om att man inte fick ut det man hade i kroppen. Samtidigt en tomhet, besvikelse och rastlöshet. Allt gav en fadd bitter smak i munnen som inte alls kändes särskilt bra.

Passar på att rekommendera två bra rejsrapporter skrivna av Emil Lerdahl och Charlotte Karlsson:
DAS SCHLACHTHAUS IN ZÜRICH
Charlottes lopprapport från EM i Zürich!

2014-08-15

Ryggskott och på plats i Zürich

Några hektiska senaste dagar har det blivit. I söndags var det hemresa från Finland tillbaka för några dagar i Sverige innan vidare resa till Zürich och anslutning till landslaget. Då jag packade bilen kände jag helt plötsligt något knaka till och sedan var ryggen helt låst och jag fick rysligt ont. Förstod först inte riktigt vad som hade skett då jag aldrig förut haft liknande problem men ganska kort efteråt insåg jag att jag råkat ut för ryggskott. Förbannade min otur och var väl inte direkt på mitt bästa humör under hemresan.

Söndagskvällen och måndagen var jag riktigt dålig i ryggen. Jag hade svårt att ens resa mig från sittande ställning till stående och minsta belastning orsakade smärta i nedre delen av ryggen. När man knappt kan gå för egen maskin känner man sig inte direkt kaxig. Inte heller om man vet att man om mindre än en vecka ska springa ett Marathon.

Under måndagen träffade jag Salov som behandlade ryggen med bland annat nålar, efter det blev ryggen svagt bättre. Rörligheten började sakta men säkert komma tillbaka men ryggen gjorde fortfarande mycket ont. Dag för dag blev det dock bättre och bättre vilket så klart var skönt. Att drabbas av ryggskott så nära inpå tävling skapade en hel del stress och oro för hur snabbt läkningen skulle gå. Vetskapen om att det dock gick åt rätt håll var mycket uppskattat. Under onsdagen innan avresan gjorde jag ett kort löptest vilket gick att genomföra. Så klart ingen pangkänsla under passet men ryggen pallade åtminstone för trycket. Väl framme i Zürich på onsdagskvällen fick jag direkt behandling av det medicinska teamet som finns på plats. Varje dag har jag sedan dess fått bra behandling, det har körts ström, det har masserats, klämts och känts. Och så har jag käkat en massa smärtstillande tabletter och antiinflammatrorisk för att få ner svullnaden i disken i ryggen. Rörlighenen är nu nästan helt återställd och jag har inte längre ont i ryggen. Det som fortfarande stör lite är att jag är stel i ryggen.

I går (torsdag) begav sig jag, Coachen och Frida Lundén ner till marathonbanan som vi rekade och testlöpte så gott det gick på grund av all trafik. Banan är en väldigt vacker sträckning genom de centrala delarna i Zürich. Vi springer först en prolog på 2.2 km innan vi slussas in på ett 10km-varv som sedan ska springas fyra gånger. Strax innan varvets hälft är det en stigning över 1.7 km som innehåller tre stycken partier med branter. Den första är inte mycket att oroa sig för. Den andra, ganska exakt 200m lång är dock riktigt brant och kan liknas vid Abborrbacken. Därefter ett kort flackt parti på 70 meter innan nästa stigning över 300m som är brant men inte lika extrem som den tidigare. Därefter väntar ett långt och ganska krävande utförlöp på 1.7 km innan man är nere vid vattnet. Detta parti ska alltså avverkas fyra gånger under loppet och det kommer säkerligen leda till stora omkastningar i resultatlistan mot slutet.

För min egen del gäller det att hålla huvudet kallt, hoppas ryggen håller ihop och försöka göra mitt eget lopp. Grabbarna i startlistan har alla fruktansvärt bra personbästan så det lär bli en hel del sololöpning i kölvattnet i fältet. Jag hoppas dock kunna göra en insats som är så nära en maxprestation utifrån mina egna förutsättningar och på så sätt göra min insats till marathonlaget.

Idag (fredag) inleddes morgonen med en rivstart. Det knackades på dörren medan jag fortfarande låg och sov och sedan var det dags för en dopingkontroll. På med kläder och ner till deras mottagning där det fylldes i en massa papper och togs blodprover. Senare under dagen anländer familjen tillsammans med Farfar. En stund senare kommer även svärföräldrarna från Finland. Ska bli otroligt skönt att träffa alla.

Inte långt kvar nu till tävling. Imorgon springer damerna sitt lopp och jag hoppas kunna ta mig in och se delar av det. Därefter blir det laggenomgång under eftermiddagen, fixande med nummerlappar och vätska som ska lämnas in. Slutligen lite taktiksnack med Coachen, försöka hålla alla nerver under kontroll vilket jag hoppas kunna göra genom att umgås med familjen.

2014-08-09

Strax hemresa

Det råder lättning nu inför EM-maran. Istället för att avverka två pass om dagen med mängder mellan 20-30 km så är det max ett pass nu runt 10 km. Ganska stor skillnad och känslan är att man har väldigt mycket tid över vilket ger en viss stimulans till känslan att klättra på väggar.

Vädret har fortsatt varit extremt varmt här i Finland. Temperaturen har konstant legat runt 27-30 grader och det har varit pressande att bara sticka ut nosen genom dörren. Tiden har spenderats med sol och bad, ofta vid Helsinkis simstadion. Utöver detta har vi även åkt på en liten utflykt till Borgå där vi passade på att besöka en bondgård och alla dess djur. Semesterperioden i Finland avslutades igår med ett besök tillsammans med barnens kusiner på Linnanmäki/Borgbacken, dvs Helsinkis motsvarighet till Gröna Lund. Elias och Venla börjar bli så pass stora nu att de själva kan ta sig runt och välja de attraktioner de vill åka. Alvar är dock inte riktigt där än utan får tillsammans med mammas och pappas stadiga hand välja de attraktioner som är anpassade för de lite yngre barnen.

Eftersom det råder lättning är det strängt förbud från Coachen att jaga junkmiles nu. Bara korta känningar samt ett eller två lite hårdare pass under veckan för att stämma av läget. I onsdags var det dags för att sådant pass. Skissen var satt till 4/5/4 km i varierande fart enligt 3:20/25/18 med 2' pausjogg. Jag var nog lite för het på gröten och i kombination med den minskade mängden de senaste dagarna så svarade benen upp på ett bra sätt. Efter en uppvärmning på 25 minuter där farten stegrades från 4:05->3:40 så startade jag intervallerna. Den första på 4 km snittades in på 3:15 med överraskande bra känsla. Den andra över 5 km gick på 3:20/km. Båda dessa alltså ordentligt snabbare än plan. Ungefär här började dock värmen komma ikapp och det blev lite tyngre på den tredje och sista som ändå snittades in på 3:18/km. Sett över den sista tredjedelen av passet lite för hög ansträngningsnivå men det kan till viss del förklaras av att den bitvis svåra värmen mot slutet av passet fick en negativ effekt.

Jag blev även för några dagar sedan intervjuad av Anders Szalkai på marathon.se där jag fick svara på frågor om hur jag lagt upp och förberett min träning inför EM-maran. De kör en intervjuserie med alla de uttagna löparna till EM-maran, väldigt intressanta och de rekommenderas varmt att läsa.
Intervju på marathon.se

2014-08-05

Fortsatt semester/träningsläger i Finland

Dagarna går och helt plötsligt är det inte så många dagar kvar tills semestern är slut och det även är dags för EM-maran. Känslan som sakta men säkert sprider sig i kroppen är blandad med både nervositet och förväntan. Precis som det ska vara inför en viktig tävling fast med denna skillnad att det faktiskt handlar om ett EM och detta bringar så klart en helt annan nivå av nerv kring det hela. Ett sting av melankoli spider sig även i kropp och själ. Denna grundar sig i dels att det är rätt behagligt och tillrättalagt med semester och ledighet men att denna lider mot sitt slut. Man hinner träna länge och väl, återhämta sig ordentligt mellan passen, sova ut på morgonen lite extra och dessutom få mer tid att umgås med familjen.

Träningen här i Finland har gått riktigt bra. Precis som hemma i Sverige så har det varit extremt varmt här de senaste två veckorna. Temperaturen har varierat mellan 27-30 grader i skuggan dagligen vilket självklart har påverkat löpningen. Både de rena distanspassen och kvalitetspassen har ibland antingen tärt lite mer än normalt samt att återhämtningen efteråt blivit lite längre. Det som försvårar det hela är att inte är helt lätt att omvandla ett pass och snittider per km och pulsvärden till hur snabbt det borde kunna gå i optimala förhållanden. Ofta då jag förberett mig till maror på våren eller senare delen av hösten så har jag kunnat träna och förbereda mig i kyligare väder vilket ofta stämt väl mot de förhållanden som sedan tävlingen genomförts i. På så sätt har det varit enklare att bedöma rimlig fart och ansträngningsnivå till den. Nu har jag nästan genomfört alla mina hårdare pass i väldigt tuff värme. Det skulle inte förvåna mig om EM-maran kommer löpas i plus nio grader och spöregn.

Första dagen vi anlände till Finlandslandet körde jag en snabbdistans där jag bortsett från lite uppvärmning och nerjogg snurrade runt i 75 minuter på en ganska kuperad slinga i 3:35/km. En bra känsla i benen trots att jag dagen innan rest från Sverige med båt. Detta passet var dessutom det tredje hårda passet för den veckan som summerades upp till knappt 16 mil.

Den efterföljande veckan var den första där jag så smått började skära ner på mängden. Fortfarande mestadels dubbelpass per dag med två stycken hårda och lite längre pass. Det första körde jag på onsdag med lite tidigare start för att simulera tävlingsstart. Ute var det fruktansvärt varmt och jag höll redan på att koka över på uppvärmningen. Efter uppvärmningen 20' @4:10->3:50 väntade en snabbdistans över 48 minuter enligt 8x(4'/2') @3:20/40, pj: 4' @4:15. Denna var väldigt jobbig med tanke på värmen och jag fick slita ffa på de snabbare partierna för att hålla målfarten. Efter denna var dock inte passet slut utan det väntade en liten extra generös avslutning på 5km som snittades in på 3:29/km. Väldigt trött efter detta pass och jag tror jag drack över två liter Cola samt 1.5 liter vatten direkt efter det.

På veckans andra kvalitetspass hade jag klart bättre ben än det första vilket skapade en bra känsla. Även detta passet kördes i värme men jag sprang med keps och försökte hela tiden lägga farten så att jag inte behövde lägga för mycket energi på just kylning. Passet var ett långt och ganska tufft sådant. Uppvärmning i 20' @4:10->3:50. Sedan 2x40' @3:32/25. Alltså, den första 40 minuter intervallen snittade jag in på 3:32/km väldigt kontrollerat. Nöjd med att jag kunde springa i det tempot trots värmen. På den andra 40 minuters intervallen blev det jobbigare. Dels pga tempot men även för att värmen nu sakta men säkert började äta upp mig. Efter detta var det en liten extra knorr med 3km @3:21. Totalt knappt 34 km och jag var törstig efter detta pass. Mycket törstig.