2014-08-26

EM-maran, Zürich, DNF

Förväntansfulla grabbar innan start. Från vänster: Musse, Lerdahl, Engström och Woldu.

Har dragit lite på rejsrapporten från EM-maran av många anledningar. Först och främst var jag väldigt besviken över att den inte gick som jag hade önskat. För det andra har jag varit ganska tom i kroppen. Både mentalt och fysiskt. Uppladdningen inför loppet har varit hård och de sista dagarna innan loppet kom att handla mycket om att få kroppen i löpdugligt skick. Jag har återvänt till jobbet där det varit fullt upp och även tagit ett par dagar löpvila för att återhämta mig en aning. Nu, en drygt vecka efter loppet är det hög tid att skriva ner tankar och känslor. Före, under och efter loppet.

Under eftermiddagen på fredag återförenades jag med familjen som kom ner för att se loppet. Fantastiskt skönt att få krama om Fru och barn. Även Farfar och svärföräldrarna hängde med och kvällen spenderades på en fin italiensk restaurang. På lördag förmiddag var vi alla inne och hejade på de svenska tjejerna som då sprang sitt marathonlopp. Alla fem presterade riktigt riktigt bra vilket spred positiv energi och inspiration. De hade en bra plan och taktik för loppet som de följde på ett imponerande sätt. Istället för att förivra sig och hetsa upp tempot höll de sig lugna och disponerade sina krafter perfekt. Riktigt imponerande!

Under lördagseftermiddagen var det lagsamling för herrarna. Alla hade nu anlänt till truppen. Min rumskamrat Emil Lerdahl anlände på fredagen då han vilken dag som helst skulle bli far. Även Woldu och Musse anlände samma dag. David Nilsson hade varit på plats sedan truppen anlände och Fredrik 'Ullevi' Johansson bilade ner på lördagen från St Mortiz. Vi gick igenom de tekniska detaljerna med transport, vätskestationer och calling-rutinerna som var lite annorlunda på ett mästerskap. Bra stämning i truppen och man kunde känna på atmosfären att det började dra ihop sig.

För att skingra tankarna en aning och inte bli för nervös så åkte jag under eftermiddagen över till familjen igen och åt middag tillsammans. Kryp ner i säng i god tid då det var väckning 05:45 för tidig frukost innan avfärd mot tävlingen. Vet inte om jag sov så mycket under natten men jag låg åtminstone inte och drog mig utan kunde vila ut. 07:00 på lördagsmorgonen gick bussen mot tävlingsområdet. Solen hade redan svagt börja gå upp och det såg ut att bli en fin dag, kanske lite för varm.

Vi satt alla och pysslade med lite förberedelser inne i ett tält som arrangören ställt upp. Ryggen kändes riktigt bra och rörligheten var nästan helt återställd. 45 minuter innan loppets start tog vi en lättare uppvärmning. Under denna kände jag dock av min hamstring. Denna hade jag nästan helt glömt bort de senaste dagarna då allt fokus var att få ryggen funktionsduglig. Det sista dygnet innan tävlingen åt jag inga smärtstillande tabletter då jag ville vara fri från sådant under loppet för att kunna tolka kroppens signaler på ett bra sätt. Nu när dessa substanser inte dämpade känningen i hamstringen konstaterade jag att den gjorde ont. Direkt efter uppvärmningen fick jag en behandling av den från det medicinska teamet som följde med oss till tävlingen. Hennes kommentar då jag låg på massagebänken var: Oj, du är väldigt stel och öm här. Hur lång tid har vi på oss?". Mitt svar: tre minuter. Sedan var det hög tid att dra på sig tävlingskläderna och bege sig till callingen för att pricka av sig och få ut chippet till skon. Behandlingen hjälpte till viss del men jag hade ändå ont. Inte riktigt den känslan man vill ha i mellangärdet då man har 42.2 km framför sig.

Min egen personliga och alldeles underbara hejarklack!

Lagom till start försvann faktiskt även all nervositet. Då vi gjorde de sista tempostegringarna innan start var jag inte det minsta nervös vilket faktiskt förvånade mig en aning. Solen sken nu från en molnfri himmel och det var svag vind och idealisk temperatur. Nackdelen insåg jag var att det successivt skulle bli varmare och varmare och under loppets andra hälft skulle temperaturen vara för hög vilket säkerligen skulle kräva en del offer utmed banan.

Startskottet brann av och jag placerade mig längst bak i fältet tillsammans med Fredrik Johansson, Emil Lerdahl samt en holländare. Efter den lilla prologen på 2.2km och vi gick ut på det första av de fyra 10km-varven skruvades tempot sakta upp längst fram och ledet tänjdes ut och det bildades lite olika grupper av löpare. Jag kände redan här av min baksida samt sätesmuskel som verkligen inte kändes bra. Jag försökte ignorera detta och hoppades att irritationen och ömheten skulle avta allt eftersom jag sprang på.

Min grupp av löpare höll ihop fram till den första stigningen. Här speedade Johansson och holländaren upp tempot, jag låg mitt i och Lerdahl föll tillbaka en aning. Då utförslöpningen tog vid varvades dock tempot upp ganska kraftigt. Lerdahl sprang ikapp Johansson, holländaren ångade på ännu mer och försvann. Jag vågade dock inte gå på lika hårt som övriga utan hamnade längst bak i fältet. Framför oss fanns det en kvartett av turkar som alla höll ihop. Dessa tog det dock väldigt lugnt utför och efter en stund hade jag passerat dem. På flacken efter utförslöpningen närmade jag mig sakta men säkert Johansson och Lerdahl och den sistnämnde vinkade upp mig precis innan milpasseringen. Ungefär där gjorde Lerdahl en tempoväxling och ökade tempot, Johansson hängde med på den men jag tyckte tempot var precis där jag ville ha det och vågade inte kosta på mig en tempoökning. Milen hade passerats på 34:13 och de två första femmorna på 17:17 och 16:56.

Ut på andra varvet blev jag passerad av de fyra turkarna som verkligen sprang ryckigt. De gjorde snabbt ett avstånd till mig och jag fick således borra igenom andra varvet mestadels solo. Höll dock tempot jämnt och fint. Det som dock oroade mig mer och mer var att baksidan nu började göra allt mer ont. Ömheten hade nu övergått till smärta vilket självfallet inte var ett bra tecken. Jag bet dock ihop och försökte ignorera detta så gott det gick. 20 km passerades på 68:35 och femmorna mellan 10-15 och 16-20 på 17:00 samt 17:22 vilket gav andra milen på 34:21. Halvan klockades på 1:12.19 vilket var nästan exakt enligt plan.

Fortfarande var ansträngningen under kontroll, benen kändes ok och andningen inte ansträngd. Det som dock nu började påverka löpningen och framför allt mitt steg var sätesmuskeln och baksidan. Jag höll ihop det någorlunda mellan kilometer 20-25 som passerades på 17:30 men anande redan nu vart det bar åt. Framför mig såg jag att Woldu hade tappat rejält med fart och vid cirka 22 km passerade jag honom, strax efter det bröt han. Jag såg även att avståndet fram till David Nilsson hade minskat och jag tog in på honom successivt under tredje varvet. Efter stigningen såg jag inte till honom mer och jag förstod då att även han tvingats bryta loppet. Nu var det bara Musse, Johansson, Lerdahl och jag kvar. Och tyvärr sjöng min baksida på sista versen. Om vi inte skulle få in ett lag i lagtävlingen så skulle det verkligen vara fiasko.

Så jag bet i ytterligare en stund även om jag insåg att jag riskerade att dra på mig en skada som eventuellt skulle påverka resten av hösten. Jag ville dock se familjen som stod placerad strax efter varvning och hejade på mig. Femman mellan 26-30 gick på 18:00 vilket inte direkt var en överraskning då jag hade problem att ta ut ett normalt löpsteg. Löpmekaniken hade blivit lidande vilket avspeglade sig på direkt på mellantiderna. Vid 32 km fick jag syn på familjen och vinkade till dem. Istället för att kliva av där fortsatte jag dock en bit till då jag skulle möta Musse, Johansson och Lerdahl då de varit nere och vänt i hårnålen på banan. Musse kom så klart först och jag noterade dessvärre att han tappat kontakten med tätklungan och att han såg sliten ut. Johansson såg dock fortfarande ut att ha läget under kontroll och han borrade på. Lerdahl hade jag dock tagit in lite på vilket oroade mig. Jag ville att han skulle ta sig runt sista varvet så laget blev komplett. Alltså visade jag upp mig för honom och vi gjorde båda tummen upp. Min förhoppning var att han skulle känna att jag låg bakom honom och jagade så att han skulle stå på hela varvet in till mål. Och det fungerade faktiskt. Lerdahl bet i som den kämpe han är trots besvär med håll och tog tredjeplatsen i laget.

Jag själv klev av vid 34.5 km och 1:59.47. Kändes extremt bittert och frustrerande. Har svårt att faktiskt beskriva känslan. Jag hade mer att ge, krafterna var inte slut men smärtan i baksidan gjorde det omöjligt att fullfölja. Pannkaka. Det var dock inte bara jag, Woldu och Nilsson som bröt. Den tuffa banprofilen i kombination med ganska besvärande värme under loppets andra hälft gjorde att många klev av. Faktum är att 22 löpare av 72 startande klev av vilket måste vara någon form av rekord. Märkliga scener i målområdet efter loppet där flertalet löpare blev bortforslade på rullstol. Bisarrt.

Något jag dock vill lyfta fram var den fantastiska stämningen och atmosfären utmed banan. Ljudbilden på nästan hela bansträckningen var öronbedövande. Det stod publik i flera led och hejade på alla löpare. Helt otroligt. Egentligen fanns det bara två korta partier på varvet där det var lite lugnare och man faktiskt kunde höra sin egen andning. Annars var man instängd i en extremt högljudd ljudkuliss som ofta präglades av schweizarnas favoritobjekt: kobjällror. I och med att det var så mycket folk utmed banan hände det något hela tiden och varvet med dess olika karaktärer var enkelt att dela upp i olika delar. Fokus och koncentration var det således inga problem med under loppet.

Och visst, banan var tuff om man jämför med andra marathonbanor. Inget snack om den saken. Men det är ingenting att hetsa upp sig över. Vi var alla erfarna löpare som sprang loppet och alla dessa vet hur man springer i backar. Det gäller bara att hålla huvudet så pass kallt att man inte öppnar för hårt och sedan trillar av pinnen. I mästerskap är det placeringar som gäller, inte tider. Att då förlägga maran till en kuperad sträcka på en slinga i centrala delarna i Zürich var ett genidrag och jag hoppas att flera mästerskap framöver gör samma sak.

Dagarna efter loppet var ingen rolig historia. Baksidan gjorde ont men benen i övrigt var ganska pigga då de tyvärr inte behövde springa loppets sista dryga sju kilometer. Vaderna märligt fräscha men framsida lår lite slitna förmodligen på grund av utförslöpningen. En molande känsla i mellangördet om att man inte fick ut det man hade i kroppen. Samtidigt en tomhet, besvikelse och rastlöshet. Allt gav en fadd bitter smak i munnen som inte alls kändes särskilt bra.

Passar på att rekommendera två bra rejsrapporter skrivna av Emil Lerdahl och Charlotte Karlsson:
DAS SCHLACHTHAUS IN ZÜRICH
Charlottes lopprapport från EM i Zürich!