2015-06-04

Stockholm Marathon 2015 - SM-silver

SM-silver och tårar av lycka!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Ja jag vet. Det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen. Och ja, jag har ingen egentligen annan ursäkt än att tiden inte räcker till för att hålla den uppdaterad. Tyvärr kommer nog bloggen förbli ouppdaterad efter detta undantag. Det är så klart lite tråkigt men om ni fortfarande är intresserade av att veta vad jag fyller min vardag med så är nog Twitter det bästa stället (se spalt till höger).

Trots tystnaden här på bloggen så har jag dock skött träningen och hållit midjemåttet under kontroll. Sedan en välbehövlig säsongsbrejk under en resa till Thailand under hösten 2014 har jag loggat både bra med mängd och kvalité. Ett bra kvitto på detta var i mars då jag sprang Berlin halvmarathon under ganska blåsiga förhållanden bara sex sekunder från mitt personbästa på distansen (1:07.46). Då visste jag att grunden var god och att jag med någon ytterligare månad med marathonfokus hade god möjligheter att utmana de främsta svenskarna på Stockholm marathon.

Under våren blev jag även uttagen till Sveriges lag i landskampen mot Finland, Norge och Estland. Denna extremt felvinklade debatt fullkomligt exploderade i media och den ena knäppgöken efter den andra hade helt plötsligt en massa obegåvade saker att framföra. Jag blir bara irriterad då jag tänker på saken och lider med Stockholm Marathon som fick ta oförtjänt mycket kritik och skit.

Hur som helst så var det helt plötsligt lördag 30e maj och Stockholm marathon. Äldste Sonen hade gått hem tidigare under veckan på grund av någon form av magsjuka så jag var ganska hispig över att bli smittad. Då Sonen blev lite friskare infann sig nästa orosmoln (notera ordvalet). Ett omfattande nederbördsområde var på väg att svepa in över Stockholm vars epicentrum verkade mer eller mindre harmonisera med tidpunkten för maran. Inombords suckade jag en aning. Jag överlevde Vintermaran i Stockholm 2012 som går till historien som det vidrigaste många upplevt men nu verkade det som om det skulle bli en light-repris på den maran. Grattis. Jag väljer verkligen mina Stockholm marathon med omsorg.

För er som behöver friska upp minnet kring just 2012-maran rekommenderas denna race-rapport.

En timme innan start lämnade jag in vätskeflaskorna till Klubbens eminenta lagningsservice, stort tack för den! Sedan häckade jag lite i omklädningsrummet innan det var dags att sträcka på benen några ynkliga kilometer genom Lill-Jansskogen tillsammans med Fredrik 'Ullevi' Johansson. Alltid lika trevligt att träffa honom och vi pratade snabbt igenom upplägg för lopp och motstånd i landskampen. Det märkliga med denna tävling var att löparna som man kamperade tillsammans med i det svenska laget även utgjorde de kanske värsta konkurrenterna i det svenska mästerskapet i marathon som avgörs under samma lopp.

Totalt hade jag säkert kikat på väderleksrapporterna tusen gånger för att så långt det gick avgöra när och hur mycket nederbörd som skulle komma under loppet. Bara 20 minuter innan start är det visserligen ganska blåsigt men annars idealiska löpförhållanden. En temperatur runt tolv grader och torrt och fint. Under det sista rådslaget med Coachen innan start fattar vi beslutet att bara köra i short och linne. Inga förstärkningsplagg i form av kompressionsstrumpor, tunna handskar eller korttights. Regnet såg då ut att inte komma förrän efter en timmes löpning så det kändes som ett rätt val. Tyvärr kom regnet bara efter drygt tio minuter. Först lätt och sedan mer intensivt. Starten var annars kontrollerad och jag kom iväg bra. Hittade min rytm och positionerade mig klokt efter de grupper som bildades. Storfavorit till SM-guldet var Eskilstunas Abraham Adhanom och jag såg hur han tillsammans med ett par afrikaner gick till spets vilket jag ansåg vara perfekt. Hans bristande rutin på just marathondistansen i kombination med tuff öppning kunde leda till att han skulle få det svårt andra halvan av loppet. Bakom honom var det ett par löpare som sakta utökade sitt försprång framför mig. Ullevi, finske Utrianinen, norske Tesama och Haben Idris. Jag hamnade i en klunga tillsammans med Anders Fransson, Andreas McConville och Linus Holmsäter. Vi höll alla ett stadigt tempo runt 3:25 och passerade milen på strax över 34'. Regnet hade tilltagit och jag kände redan att jag ödslade för mycket energi för att behålla kroppsvärmen. Benen kändes dock väldigt pigga och flåsmässigt var det inte ens ansträngt.

På väg upp till Valhallavägen efter knappt 16 km. Från vänster: Teemu Toivanen, Linus Holmsäter, Andreas McConville och jag med tungan rätt i munnen.
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Efter knappt en timmes löpning blev det uppehåll, regnet avtog och jag fick en chans att torka upp och jobba upp lite kroppsvärme igen. Detta var mycket uppskattat då vi nu var på väg ut på den mentalt ganska tuffa delen vid Gärdet och Djurgården. Halvmaran passerades på 1:12.51 vilket betydde att tempot sjunkit en aning och att passeringen var lite långsammare än jag hade planerat. Med tanke på den besvärliga blåsten och regnet som kylt ner mig kändes dock tiden ganska balanserad om energin skulle räcka under andra hälften. I samband med uppehållet och chansen att få tillbaka lite kroppsvärme stärktes jag mentalt och kunde utan problem rulla igenom Gärdet och Djurgården. Ungefär här plockade vi upp finske Toivanen men blev även ikapp sprungna av Åberg som där och då såg pigg och stark ut. Det var mestadels jag, Åberg och McConville som stod för farthållningen i klungan. Ute vid Gröna Lund kom dock regnet tillbaka nu i starkare intensitet samtidigt som det kändes som vinden friskade på mer. Strandvägen var lättlöpt men vid Kungsträdgården och förbi Slottet upp mot Slussen var det tung motvind. Någonstans här insåg jag att det riktigt loppet skulle börja. Frågan var vilka i klungan som hade disponerat sina krafter bäst. Jag visste med mig att mina ben var riktigt bra, inte alls påverkade av varken tempo eller distans så här långt. Det som oroade mig var hur mycket kylan och regnet skulle påverka mig, hur mycket energi jag hade bränt på att hålla uppe kroppsvärmen. Den löpare som hållit lägst profil i vår klunga var Fransson som bara hade glidit med utan att göra så mycket väsen av sig. Som alla rutinerade marathonlöpare vet är det just dessa löpare man måste hålla ett extra vakande öga på när det drar ihop sig till den fjärde och sista milen.

I Stigningen upp till Slussen känner jag att jag fått dra en hel del i motvinden och vill inte fortsätta pressa vind åt klungan, framför allt inte utmed partiet vid Norr Mälarstrand med rak motvind. Sträckningen utmed Söder Mälarstrand är det dock medvind på och jag väljer här att gå upp och köra för att försöka splittra klungan. Taktiken fungerar bra och jag känner att klungan sträcks ut och löpare efter löpare trillar av pinnen. Jag vågar inte se mig om bakåt för att se vilka som hakats av utan fortsätter borra i det allt mer tilltagande regnet. Löpning uppför har alltid passat mig bra så stigningen upp vid Västerbron nästan längtar jag till då jag vet att jag borde ha en god chans att utöka avståndet ytterligare bakåt. Jag ser att den enda som är med mig här är Fransson och högst upp på Västerbron passerar vi en mycket kylslagen Haben Idris och jag inser då att jag och Fransson är trea respektive fyra i SM-klassen.

Vid Norr Mälarstrand är det sulig motvind och regnet kyler. Jag agerar draglok här men passerar 35 km fortfarande med bra ben. Även fast de yttre förutsättningarna nu var ganska vidriga så tänkte jag tillbaka på hur det var 2012 och då kändes detta nästan som en mild vårbris i jämförelse. Faktum var att jag stärktes av vetskapen att jag tog mig igenom 2012 års vintermara och att många av mina konkurrenter i år inte var med det året eller tog sig i mål. Det är sju kilometer kvar att löpa men det finns energi kvar i tanken och det är lika bra att försöka krama ur disktrasan så gott det går ända in till mål. Jag försöker att inte stressa upp mig för mycket men det ska erkännas att jag var så oerhört hungrig efter att springa till mig min första individuella SM-medalj och att den enda som just nu såg ut att kunna utmana mig om det var Fransson som låg mig hack i häl. Fokus, fokus!

I det sega motlutet uppför Torsgatan får jag syn på ett välbekant linne som tillhör Adhanom som uppenbarligen fullkomligt punkterat. Fransson och jag är då alltså helt plötsligt SM-tvåa och SM-trea. Även om jag skulle förlora duellen mot honom skulle jag med största sannolikhet komma hem med en medalj i bagaget. Jag känner mig dock stark och beslutar mig för att sälja mig dyrt och satsa allt på ett silver. Fransson är som ett klistermärke i ryggen fram till 40km-skylten men här lyckas jag skruva upp tempot ytterligare ett snäpp. Och där släpper äntligen Fransson. Trots att publikleden och ljudkulissen fram mot Stadion ökar i antal så kan jag ändå svagt höra hur hans steg sakta men säkert försvinner bakom mig. Det är inte långt kvar att springa men jag känner mig hur stark som helst, kan inte minnas att jag någonsin känt mig så bra i slutet på en mara. Antar att jag var hög på hela stämningen och känslan av att gå mot ett SM-silver. Helt plötsligt märker jag att jag närmat mig en norrman som länge legat över en minut framför mig. Norrmannen var Sjurseth och in mot Stadion är jag nästan ikapp honom men jag får inte riktigt kontakt för att kunna utmana.

Upplopp på Stadion. Känslan är helt magisk!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Känslan inne på Stadion är trots busvädret helt magisk. Att efter tolv år få springa sig till sin första individuella SM-medalj på hemmaplan i loppet där jag mest av allt vill lyckas rakt framför ögonen på Coach, Fru och Far var mer än jag någonsin kunde begära eller drömma om. I mål som åtta totalt och SM-tvåa med tiden 2:26.35. Tiden är inte direkt märkvärdig men man kan nog dra av drygt tre minuter på grund av väder och vind samt Stockholms banprofil och då kan nog tiden betraktas som skaplig ändå. Och ska man vara helt ärlig är tiden aldrig något som egentligen betyder något när det är mästerskap, placeringen är det som betyder något. Bortsett från segraren i loppet tror jag att jag avslutar sista 7.2 kilometer snabbast av alla vilket är en indikator om att det fanns en växel till att lägga in då det behövdes. Hade jag dock gjort detta för tidigt hade jag med största sannolikhet hamnat ensam i blåsten och sedermera kanske varit ett enkelt byte för en jagande klunga.

Lättnaden att äntligen få springa till sig en individuell SM-medalj!
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Jag passerar mållinjen och känner bara en enorm lättnad och glädje. Man får så få chanser på sig att att komma väl förberedd och prestera och det finns så många olika saker som kan gå fel både innan och under loppet. Jag känner hur något som är misstänkt likt tårar rinna ner för kinderna, eller var det bara regndroppar? I vilket fall som helst så är Coachens famn den första jag får krama om efter målgång. Karln som under tolv år peppat och stöttat mig igenom alla träningspass och tävlingar. I mot- samt medgång har han alltid funnits där med kloka ord och kommentarer. Att det var just hans famn som var den första jag fick stapla rakt in i efter de avverkade 42 195 m kändes både rätt och logiskt på samma gång. Sedan har Frun kommit ner på läktaren och jag får krama och gråta ut en skvätt hos henne också. Farfar finns också där också fast han håller en videokamera i handen och förevigar det hela, mycket uppskattat!

Ryggtavlan på mannen som jag har allt att tacka för: Coachen och framför allt vännen Lorenzo Nesi.
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Sedan blir det några korta intervjuer innan jag tar mig in i Stadion och dess omklädningsrum. Så fort jag stannade till och slutade springa kom fryschocken som ett brev på posten. Snabbt av med de blöta trasorna till kläder och in i en varm och underbar dusch. Tankarna gick till de tappra löpare som fick vara ute längre i det regniga vädret bara för att sedan efter målgång promenera vidare till Östermalms IP och under bar himmel försöka få på sig några torra överdragskläder. Jag hinner precis byta om innan det är dags att bege sig ut tillbaka i regnovädret. Det är prisceremoni, först för segern i landskampen och sedan SM-medaljerna. Overklig känsla att få kliva upp på pallen motta blommor och ett SM-silver. Efter detta är det dopingkontroll. Eller åtminstone försök till det. Jag är inte det minsta kissnödig och det tar över tre timmar (och otaliga mängder vatten och kaffe) att producera den mängd som krävs för kontrollen innan vi äntligen kan åka hem. Dottern skulle hämtas upp långt tidigare från ett kalas men det fick vi be en annan förälder hjälpa oss med (tack!). Elias på hemmaplan ringer upp mig på mobilen och tycker att tv-sändningen var helt värdelös eftersom man bara fick så några ensamma afrikaner i bild i över två timmar. Orkade inte förklara TV4:s märkliga upplägg för honom utan bad om ursäkt för att farsan är för långsam. Han verkade till freds med den förklaringen. Men spontant kan man undra varför de i tv-sändningen inte ens kan visa upp mellantider på t.ex. topp 25 under loppet? All information och teknik finns ju redan på plats. Kan man göra det på skidtävlingar är det väl inte omöjligt att åstadkomma samma sak för löpning. Känns som om tv-sändningen skulle skapa ett mervärde och göra innehållet mer intressant än att bara följa spetslöparna i flera timmar.

Allt som allt en nästan overklig dag som inleddes med lite nervositet, övergick i regn och kyla men som inte var särskilt jobbigt under löpdelen och sedan en alldeles underbar avslutning. Ett minne för livet!

Resultaten »


SM-pallen. Från vänster: Anders Fransson (brons), Fredrik Johansson (guld), Patrik Engström (silver).
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild


Landskampspallen. Från vänster: Anders Fransson (brons), Fredrik Johansson (guld), Patrik Engström (silver).
Foto: Thomas Windestam / DECA Text&Bild